Skjuts till kyrkan
När jag var sju år blev mamma och pappa vän med en mindre aktiv familj i vår församling som bestod av en ensamstående mamma och hennes två söner. Min äldre bror John och jag var lika gamla som de två pojkarna Robin och Shannon, så det var väl på sin plats att erbjuda dem vår vänskap.
Familjen hade ingen bil så pappa erbjöd sig att hämta dem från deras hus i en närbelägen stad och skjutsa dem till och från kyrkan. Jag minns när pappa uppmanade min bror och mig att följa med honom och hämta dem. Jag tyckte inte om det just då, men trots mina protester fortsatte pappa skjutsa dem tills de var aktiva i kyrkan och hade en egen bil. Robin och Shannon döptes och konfirmerades snart, och deras mamma började gå på Hjälpföreningen. Jag insåg inte då vilka positiva återverkningar som detta tjänande skulle få.
Några månader innan jag började åttan dog pappa. Förutom sorgen kände jag mig osäker på grund av mitt utseende och bristen på kamrater. Jag började bli missmodig och tillbringade lunchtimmen med att gå hem och tillbaka till skolan eftersom jag inte stod ut med att sitta ensam.
Samma år flyttade familjen som vi hade hjälpt till vårt skoldistrikt och Shannon började gå i min skola. Vi blev omedelbart vänner. Jag kände mig accepterad och inte längre så ledsen. Vetskapen om att någon tyckte om att vara min vän stärkte självförtroendet och självkänslan. Jag behövde inte längre vara ensam under lunchtimmen.
Vår vänskap fördjupades i high school. När våra äldre bröder började på college och gick på mission blev Shannon och jag varandras surrogatbröder. Vi fick båda scouternas högsta utmärkelse, gick på samma universitet, åkte ut som missionärer samma sommar och blev rumskamrater efteråt. Vi gifte oss båda i Salt Lake-templet med underbara kvinnor och våra första barn föddes med tre månaders mellanrum.
En kväll strax före Shannons bröllop började vi prata om vår barndom. Jag berättade hur han hade hjälpt mig övervinna min osäkerhet och klara av min pappas död. Det var hans vänskap, tillade jag, som hade hjälpt mig ändra mitt liv. Shannon berättade sedan att om min pappa inte hade skjutsat hans familj till kyrkan så skulle han aldrig ha gått i kyrkan, verkat som missionär eller beseglats i templet.
Anden berörde mig starkt under samtalet när jag insåg vilken välsignelse en enkel skjuts till kyrkan hade varit i vårt liv. När jag tänkte på Shannons vänskap insåg jag att pappa inte bara hjälpte till att rädda Shannons familj utan förberedde också en vän som skulle hjälpa till att rädda hans son.