Vem vände på mitt huvud?
Under ett sakramentsmöte 1972 i Piura i Peru tittade en talare, som tog upp vikten av släktforskning, hela tiden på mig. I slutet av sitt tal överraskade han mig med att säga: ”Jag vet att broder Rosillo kommer att utföra det här arbetet.”
Jag hade varit medlem i kyrkan mindre än ett år men satte upp ett mål att börja släktforska — inte på grund av vad han sade, utan på grund av att jag hade en önskan att göra det. Jag skaffade en antavla med plats för fyra generationer och började med att intervjua mina föräldrar och släktingar för att få reda på vad de visste. Varje gång jag skulle arbeta med min släktforskning bad jag Herren om hjälp.
För att hitta mina morföräldrars föräldrars dödsdatum, reste jag till staden Zorritos i norra Peru där de hade begravts. Kyrkogården låg i utkanten av staden och de flesta av de döda låg begravda i gravvalv.
Jag gick in på kyrkogården och började leta men hittade ingenting. Sedan bestämde jag mig för att åka till staden och fråga en kusin om hon var säker på att våra morföräldrars föräldrar hade begravts där. När hon svarade ja, sade jag: ”Då åker jag inte härifrån förrän jag har datumen.”
Jag återvände till kyrkogården och började leta metodiskt. Jag gick nerför varje valvgång och läste alla inskriptioner. Jag kunde ändå inte hitta deras valv så jag knäböjde och bad Herren hjälpa mig. Sedan letade jag igen — men med samma resultat. Jag var trött, det höll på att bli sent och jag behövde ge mig av för att göra annan släktforskning som jag hade planerat.
”Jag gjorde min del”, tänkte jag för mig själv. Jag var tvungen att ge mig av utan att ha uppnått mitt mål.
Jag skulle just gå och vände mig mot porten. Men när jag tog det första steget kände jag två händer ta tag i mitt huvud bakifrån och vända det mot ett särskilt håll. Mina ögon fästes på en liten smutsig gravsten som låg i höjd med marken. Jag såg mig om för att se vem som hade tagit tag i mitt huvud, men det var ingen där.
Jag gick fram till gravstenen, lade mig på marken och torkade av inskriptionen. Med stor tacksamhet såg jag nu informationen jag hade letat efter: Isidro Garcia Rosillo, död 1 augusti 1934. Francisca Espinoza Berrú, död 31 januari 1954.
Mina förfäders långa väntan på att ta emot sina frälsande förrättningar tog sin ände 1980. Det var då min hustru och jag åkte till templet i São Paulo i Brasilien för att ta emot vår begåvning. Jag beseglades i templet till min hustru och döptes för mina avlidna nära och kära.
När jag gick ner i dopbassängen mindes jag den lilla gravstenen på kyrkogården. Jag gick ner i det stilla vattnet med vetskap om att Herren hade lett mina steg när jag sökte efter mina förfäder.