Saknar Michael
”Den som älskar Gud … skall [också] älska sin broder.” (1 Joh 4:21)
Baserad på en sann berättelse
”Där är spiran!” utbrast Natalie. Hon älskade att gå till kyrkan. Söndagen var hennes favoritdag, utom för en sak — hon var ledsen för att hennes bror Michael hade valt att inte gå till kyrkan med resten av familjen.
Natalie satt tyst på sakramentsmötet och tänkte på Michael. När han brukade komma till kyrkan tyckte Natalie om att sitta bredvid honom medan hon tittade i sina bilderböcker om Jesus. Efter sakramentsmötet brukade Michael ta henne i handen och gå med henne till Primär. ”Vi ses sen, syrran”, brukade han alltid säga. Men Michael hade inte varit i kyrkan på länge.
Natalie önskade att hon kunde binda fast honom med sitt hopprep och dra honom till kyrkan i sin lilla röda vagn, men hon visste att han inte skulle tycka om det. Vad kunde hon annars göra?
I Primär hälsade syster Chang glatt på klassen. ”Jag är så glad att ni är här i dag”, sade hon. ”Jag blir glad av att se era glada ansikten. Men vem är det som saknas?”
Natalie såg sig om i rummet. Hon räckte upp handen. ”Jed”, sade hon. ”Jed är inte här i dag.”
”Du har rätt”, sade syster Chang. ”Jed var inte här förra veckan heller.”
”Han kanske är sjuk”, föreslog Lisa.
”Han kanske är bortrest”, sade Boyd.
”Han kanske bara inte ville komma”, sade Natalie tyst.
”Vi behöver låta honom veta att vi älskar honom och saknar honom när han är borta”, sade syster Chang.
”Hur kan vi göra det?” frågade Natalie.
”Ja, vi kan tala om det för honom”, sade syster Chang. ”Små saker har ofta stor betydelse. Jag har gjort ett kort som ni kan skriva ert namn på, och ni kan rita en bild åt Jed.”
Natalie bestämde sig för att rita en bild av ett berg och träd eftersom hon visste att Jed tyckte om att vara utomhus. Och sedan frågade Natalie sin lärare om hon kunde få rita en bild som hon kunde ta med hem.
När Natalie kom hem från kyrkan var Michael i sitt rum och lyssnade på musik. ”Hej, syrran”, sade han. ”Vad händer?”
Natalie gav honom ett hopvikt pappersark. ”Jag gjorde ett kort till dig.”
”Till mig?” Michael log. ”Varför då? Det är inte min födelsedag eller nåt sånt.”
”Syster Chang hjälpte mig skriva inuti. Det står: ’Jag saknar dig när du inte kommer till kyrkan med oss. Jag älskar dig.’ Och så skrev jag mitt namn.”
”Tack”, sade Michael tyst. ”Det är ett fint kort. Det gjorde du bra.”
”Var så god.” Natalie gav sin bror en kram och sprang i väg för att hjälpa mamma med middagen. Hon kände sig glad. Hon älskade sin bror så mycket och nu visste han det också.
Söndagen efter blev Natalie jätteglad när Michael bestämde sig för att följa med till kyrkan. Hon höll honom i handen när de kom in i kapellet. Hon satt tyst bredvid honom under mötet. Natalie såg Jed några rader framför dem och vinkade till honom.
Natalie älskade att gå till kyrkan, särskilt när alla hennes vänner och familjemedlemmar var där. Hon bestämde att från och med nu skulle hon tala om ifall hon saknade någon, för ibland kan små saker göra stor skillnad.
”Det är vårt ansvar … att se till att var och en som döps får uppmuntran och kan känna den underbara värmen i vår Herres evangelium.”
President Gordon B Hinckley, ”Finn lammen, föd fåren”, Liahona, jul 1999, s 124.