En bön med min hemlärare
Jag skäms för att erkänna det, men det fanns en tid när jag tyckte att hemlärare var mer till besvär än till välsignelse. När de skulle komma på besök hittade jag på sätt att hålla mig borta så att jag kunde få mitt arbete gjort.
Därför blev jag särskilt irriterad när Lincoln blev vår hemlärare. Han missade aldrig ett besök. Han hade alltid en lektion förberedd och utförde trofast sin plikt som hemlärare. Jag uppskattade hans ansträngningar men inte tillräckligt för att ge honom och hans kamrat min odelade uppmärksamhet när de kom på besök varje månad. Lincoln var alltid hjärtlig, jag alltid lite ohövlig.
En dag på våren var jag ute och arbetade i trädgården. Det var en klar och varm dag. För det mesta tycker jag att trädgårdsarbete är som terapi, men den här dagen var jag bekymrad. Min make hade just genomgått en allvarlig ryggoperation och som familj hade vi en del svåra beslut att fatta.
Jag behövde svar så jag knäböjde i trädgården. Tårarna rann medan jag innerligt bad om vägledning från Herren. Om jag bara kunde få känna lite frid. Om jag bara kunde få någon försäkran om att vår framtid inte skulle bli så dyster som den såg ut att bli. Min bön var uppriktig och ibland talade jag högt medan jag vädjade till Herren om hopp, men mest av allt om frid.
När jag gick tillbaka in i huset efter att ha vädjat till Herren var jag helt utmattad. Jag var glad att ingen var hemma så att jag kunde samla mig. Jag hade knappt hunnit ta av mig arbetsskorna förrän det ringde på dörren. Lincoln var den sista personen jag hade väntat mig, men när jag öppnade dörren stod han där tillsammans med sin hustru — utan lektionsmaterial.
För första gången var jag faktiskt glad att se honom. Jag bjöd in dem. Vi småpratade, och Lincoln frågade om min makes arbete, våra fem döttrar och andra familjeangelägenheter. De stannade inte länge, men när de gjorde sig redo att gå frågade Lincoln om han fick välsigna vårt hem. Jag var tacksam och undrade hur han kunde veta att en bön var så behövlig. Vi knäböjde och när jag lyssnade på hans trösterika ord, bad han särskilt om att hemmet skulle välsignas med frid.
I det ögonblicket kände jag en våg av tröst fylla min själ. Jag visste då att Herren hade kontroll över situationen och att allt skulle ordna sig.
Mina böner hade besvarats, tydligt och övertygande, genom Lincoln, vår trofasta hemlärare. Han ärade sitt ansvar och följde den Helige Andens maningar och gav mig därigenom ett vittnesbörd om hans heliga kallelse.