Farbror Gilbertos minne
När jag började lära mig om förrättningsarbetet för de döda, inspirerades jag av den stora kärlek min make visade sin farmor när han såg till att hennes tempelförrättningar utfördes. Detta motiverade mig att lära mig mer om mina egna förfäder. Under åren som gått sedan dess har många bröder och systrar, bland annat dem som arbetar i släktforskningscentret i närheten av mitt hem i Guadalajara i Mexiko, hjälpt mig att utföra arbetet för mina förfäder.
År 1991 fick jag min patriarkaliska välsignelse och uppmanades att bekymra mig om mina döda släktingar och ägna mig åt dem. Jag satte upp ett mål att göra detta, vilket ledde till dagliga samtal med mina föräldrar som inte var medlemmar i kyrkan. Jag ställde ofta frågor om min släkt, men mamma kunde bara berätta för mig om mina morföräldrar.
En dag sade mamma att farbror Gilberto hade fått en hjärtinfarkt. ”Jag vet att han skulle tycka om att prata med dig”, sade mamma. ”Han har ett jättebra minne och kan ge dig en hel del information om släkten.”
När jag ringde till sjukhemmet där han bodde svarade hans hustru och sade att min farbror mådde dåligt och inte kunde prata. Jag bad henne hälsa så gott och sade att jag skulle be för dem och deras familj.
Nästa dag ringde jag sjukhemmet igen. Till min stora förvåning svarade min farbror.
”Farbror Gilberto!” sade jag. ”Jag ringer för att tala om att jag har bett ivrigt för att du ska bli frisk och att jag älskar dig.”
”Tack så mycket, Bibi”, svarade han. ”Jag kände mig mycket bättre när jag vaknade i morse. Berätta vad som händer med dig.”
Jag berättade om min iver att få veta namnen på släktingarna som kom från Arabien och Libanon. Mamma hade rätt i fråga om min farbrors minne. Han kände till namn, datum och platser för fyra generationer på min pappas sida av släkten.
När jag lade på luren kände jag att vårt samtal skulle bli vårt sista i det här livet. Jag hade rätt. Men Herren hade välsignat oss båda så att jag kunde få informationen jag behövde för att förena vår släkt — både nu och för evigt.