Till slut ville mamma veta
När begravningsprocessionen med bilar svängde in på den smala vägen till kyrkogården for en ström av minnen över mig. I min sorg över pappas för tidiga död sökte jag tröst i evangeliet och i skrifterna. Jag kom att tänka på Predikaren 3:1: ”Allt har sin tid.”
Min familj gick inte till någon kyrka regelbundet när jag var liten, men mina föräldrar visade sin tro genom det kristuslika sätt som de hjälpte behövande och genom att låta var och en av oss barn veta att vi var älskade. Mina föräldrar hade varit delaktiga i alla faser av mitt liv utom en, och det gjorde dem mycket ledsna eftersom de inte förstod och inte ville lyssna på mitt vittnesbörd om det jag hade funnit.
När jag var 17 introducerade några goda vänner kyrkan för mig. Det återställda evangeliet besvarade frågor som jag hade haft i många år, men mina föräldrar ville inte ha något med det att göra. När jag blev medlem i kyrkan som 18-åring kom bara mormor till mitt dop. Hon var inte sista dagars helig men hon verkade förstå mitt andliga behov och hon försäkrade mig om att mina föräldrar en dag skulle acceptera mitt beslut.
Jag gifte mig en kort tid efter mitt dop och flyttade iväg med min make. Jag berättade om min tempelbesegling några år senare i ett brev till mina föräldrar, och om glädjen i min nyfunna tro. Men jag kunde inte få dem intresserade av evangeliet. Nu var pappa borta och mamma och min lillasyster hade lämnats ensamma.
Mina tankar avbröts när bilarna stannade. Precis till vänster om oss lade jag märke till ett monument som var täckt av ett lövverk. En inristning på stenen tycktes kalla på oss, men vi gick bort till begravningsplatsen utan att titta på den.
Efter gudstjänsten uttryckte vi vår tacksamhet till vänner och släktingar och tog farväl. Min make, mamma och jag gick sedan tillbaka till monumentet. Det fanns ett skriftställe inristat på stenen som förändrade min familj för evigt: ”Ty se, mitt verk och min härlighet är att åvägabringa odödlighet och evigt liv för människan.” (Moses 1:39)
Fjorton år efter mitt dop och min konfirmation ställde mamma för första gången frågor. Tack vare det återställda evangeliet kunde jag svara på dem. Hon och min syster döptes och konfirmerades en kort tid därefter. Lite över ett år senare utfördes tempelarbetet för pappa.
Över 30 år har gått sedan den där dagen på kyrkogården. Under den tiden har flera medlemmar i släkten beseglats i templet. Mamma blev hjälpföreningspresident och tjänade hängivet i flera år. Min syster gifte sig, fick barn och verkade i många år som Laurelledare och som Unga kvinnors president, och arbetade för LDS Family Services.
Allt har sin tid — Glädjen sin tid och sorgen sin. Jag är tacksam för vetskapen om att böner besvaras i Guds egen tid och att skrifterna ger oss livets ord när vi söker, begrundar och delar med oss av dem till varandra.