Hur kunde hon förlåta honom?
En dag 1961 när äldste Roger Slagowski och jag knackade dörr i Wilhelmshaven i Västtyskland hälsades vi ödmjukt välkomna in i en äldre änkas enkla lägenhet. Jag blev så förvånad att jag frågade henne om hon verkligen förstod vilka vi var. Hon försäkrade oss om att hon gjorde det och att hon hade väntat på oss.
Hon berättade att två sista dagars heliga äldster hade knackat på hennes dörr många årtionden tidigare när hon var en ung mor. Hon var upptagen just då så hon skickade iväg dem. Efteråt kändes det hemskt och hon lovade sig själv att om några sista dagars heliga missionärer någonsin knackade på hennes dörr igen så skulle hon släppa in dem.
Emma Henke var skärpt och lyssnade uppmärksamt på vårt budskap, men hon hade ofta en frånvarande blick. Hon var vänlig mot oss och alltid ivrig att dela med sig av sitt magra förråd av mat, men vi undrade om hon verkligen förstod hur viktigt vårt budskap var. Till slut bestämde vi oss för att sätta upp hennes namn på listan över telefonkontakter och bara besöka henne då och då när vi var i området.
Några veckor senare besökte vi henne igen. Medan vi var där sade Emma plötsligt till vår stora förvåning att hon hade bestämt sig för att döpas!
Först nu började hon ge oss lite detaljer om sitt svåra liv. I slutet av första världskriget hade hennes lilla dotter dött. År 1924 hade en nioårig dotter dött i difteri. På vintern 1941–1942 fick hon ett sista brev från sin 21-årige son som kämpade vid ryska fronten under andra världskriget. En kort tid senare fick hon veta att han hade dött.
Emmas make Hugo hade föraktat den nazistiska regeringens policy. Hon vädjade ofta till honom att vara försiktigare. Tidigt en morgon 1944, när regeringens radar hade spårat en BBC-signal till familjen Henkes hem, slog Gestapo in dörren och arresterade honom. Han skickades till ett koncentrationsläger nära Hamburg och Emma och hennes enda överlevande barn, en liten son, lämnades att ta hand om sig själva.
Emma begav sig till den nazistiska ämbetsman på orten som var ansvarig för att ha fängslat hennes make och vädjade om hans liv på sina bara knän, men förgäves. I mars 1945 fick hon veta att Hugo hade dött. Ämbetsmannen själv dömdes till livstids fängelse men hade släppts strax innan vi knackade på Emmas dörr. Hon sade att hon ofta såg honom köra längs stadens gator i en ny och dyr bil. Dagen då Emma sade att hon ville döpas hade hon äntligen fått styrka nog att förlåta honom för att han tagit ifrån henne hennes make och avfärdat hennes vädjanden om barmhärtighet. Hon var fast besluten att lämna domen i Herrens händer.
Emma blev en trofast medlem i kyrkan och fann stor glädje och tröst i det återställda evangeliets sanningar. I november 1966, när hon skyndade över ett torg i Wilhelmshaven på väg till ett hjälpföreningsmöte, kollapsade hon och dog av en hjärtattack.
Syster Henke vägrade att bli bitter trots svårigheterna i sitt liv. Hon dog fri från hämndlystnad och hat. Säkert har denna kära syster glatts åt en härlig återförening med alla som hon älskat och förlorat.