Med nya ögon
”Jag är ful”, sade jag medan jag misstroget stirrade in i spegeln. Samma högra öga tittade tillbaka på mig. Men runt mitt vänstra öga fanns det värsta blåmärke jag någonsin sett.
”Det är inte så farligt, faktiskt”, sade min vän Emily utan övertygelse.
Jag himlade åt henne med mitt friska öga och lade tillbaka isblåsan.
Bara femton minuter tidigare hade mitt vänstra öga fått en oavsiktlig men välriktad stöt från min vän Jannas armbåge. Händerna flög omedelbart upp mot ansiktet och jag försökte låta bli att ramla. Janna bad om förlåtelse. Jag kunde höra mina vänner samlas runt mig för att se om jag var okej.
Fastän det gjorde ont insåg jag inte vad som egentligen hade hänt förrän jag tog bort händerna och hörde hur alla drog in andan.
”Vadå?” frågade jag. Ingen svarade.
Jag sprang bort till spegeln. Inom några sekunder hade huden runt ögat svällt och blivit fyra gånger så stort. Klarrött blod fyllde blåmärket.
”Hur ska jag kunna gå ut bland folk?” sade jag och tog en isblåsa från Jannas hand. Hon bet sig i läppen och bad om ursäkt för kanske hundrade gången. Jag höll isen mot ögat och hoppades att blåmärket skulle vara borta nästa morgon.
Fastän svullnaden hade gått ner något och inte var lika röd morgonen därpå hade blåmärket tyvärr antagit en mörkare röd färg. Jag såg ful ut och kände mig ännu fulare.
Jag försökte dölja ögat med smink men det gjorde bara att blåmärket blev lilaaktigt. Och inget kunde göras åt svullnaden. Till slut tog jag på mig en keps och satte den så att jag knappt kunde se något.
I skolan den dagen kändes det som om alla stirrade på mig. Jag vägrade att se någon i ögonen. I flera dagar kunde jag inte tänka på något annat, trots mina vänners försök att uppmuntra mig.
På söndagen var jag sur för att jag inte kunde ha på mig kepsen i kyrkan. Men allt förändrades under söndagsskolelektionen.
”Be för att ni ska kunna se er själva som Herren ser er”, sade läraren angående försoningen och personligt värde.
Jag rörde vid blåmärket och tänkte för mig själv: ”Han ser mig som en flicka med ett fult blått öga.” Men sedan slutade jag tycka synd om mig själv, mitt perspektiv förändrades, och jag undrade: ”Hur ser min himmelske Fader mig?”
Ögonen fylldes av tårar när jag tänkte på vilken kärlek han har, inte bara för andra utan också för mig. ”Han ser mig som sin dotter som är värd hans Sons liv”, insåg jag.
Jag kände Anden vittna om min själs stora värde som en Guds dotter. Jag tänkte på ett skriftställe som jag hade lärt mig i seminariet. Jag slog upp skrifterna och fann det i Första Samuelsboken 16:7: ”Se inte på hans utseende och på hans resliga gestalt … Ty det går inte efter vad en människa ser. En människa ser det som är för ögonen, men HERREN ser till hjärtat.” Utseendet var inte lika viktigt som vem jag var inuti.
Mitt tänkesätt ändrades igen när jag tittade runt i rummet och kände en enorm kärlek för människorna jag såg omkring mig. Jag fylldes av min himmelske Faders kärlek och för ett ögonblick tror jag att jag till viss del såg mina klasskamrater som min himmelske Fader ser dem — som hans barn.
Under resten av sabbatsdagen kände jag mig fridfull och tröstad och brydde mig inte längre om vad andra tänkte. Jag älskade dem, och jag såg dem alla i ögonen — med båda ögonen.