Försoningen och tro
Från ett tal under ett seminarium för missionspresidenter i Provo, Utah i juni 2001.
Evangeliets första princip är tro på Herren Jesus Kristus. Utan denna tro, sade profeten Mormon, är vi inte redo att bli räknade ibland hans kyrkas medlemmar. (Se Moroni 7:39.) Det första budet Jehova gav Israels barn var: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.” (2 Mos 20:3) Vi bör alltid sätta Frälsaren främst. Denna mäktiga tanke — att vi måste ha tro och sätta Herren främst i vårt liv — verkar enkel, men många anser det vara svårt i praktiken.
I skrifterna står det att tro kommer av att lyssna på Guds ord. (Se Rom 10:17.) Guds ord, som kommer till oss genom skrifterna, profetisk undervisning och personlig uppenbarelse, lär oss att vi är barn till Gud, den evige Fadern. Det lär oss om Jesu Kristi identitet och uppgift, hans som är Faderns enfödde Son, vår Frälsare och Återlösare. Grundad på vår kunskap om dessa sanningar är tro på Herren Jesus Kristus en övertygelse och förtröstan om att Gud känner oss och älskar oss och hör våra böner och besvarar dem med det som är bäst för oss.
Tro på Herren är förtröstan på Herren. Vi kan inte ha sann tro på Herren utan att också ha fullständigt förtroende för Herrens vilja och på Herrens val av tidpunkt. Som resultat kan inte denna tro, hur stark den än är, ge ett resultat som strider mot hans vilja som vi tror på. Tänk på det när dina böner inte verkar besvaras på det sätt eller vid den tidpunkt du önskar. Kraften i tron på Herren Jesus Kristus är alltid underkastad himlens ordning, Herrens godhet, vilja, visdom och val av tidpunkt. När vi har den sortens tro och tillit till Herren, upplever vi verklig trygghet och frid i livet.
Vi ser först till vår Frälsare, Jesus Kristus. Han är vårt föredöme. Vårt föredöme är inte den senaste populära stjärnan inom sport eller underhållning. På liknande sätt består inte våra mest värdefulla ägodelar av dyra leksaker eller tidsfördriv som uppmuntrar oss att koncentrera oss på sådant som är timligt och att glömma det som är evigt. Vårt föredöme — vår främsta prioritet — är Jesus Kristus. Vi måste vittna om honom och lära varandra hur vi kan tillämpa hans lärdomar och hans exempel i vårt liv.
Frälsaren uppbygger oss
President Brigham Young (1801–1877) gav oss några praktiska råd om hur man kan känna igen honom som vi följer. ”Skillnaden mellan Gud och djävulen”, sade han, ”är att Gud skapar och organiserar, medan djävulens hela avsikt är att förgöra.”1 I den jämförelsen har vi ett bra exempel på sanningen ”att det finnes en motsats till allting”. ( 2 Nephi 2:11)
Kom ihåg att vår Frälsare, Jesus Kristus, alltid bygger upp och aldrig bryter ner oss. Vi bör tillämpa kraften i det exemplet när det gäller hur vi använder vår tid, bland annat i fråga om fritidssysselsättningar och tidsfördriv. Tänk på ämnena i böcker, tidningar, filmer, teve och musik som vi gjort populära genom att ge dem vårt stöd. Är den underhållning vi väljer att se uppbyggande eller nedbrytande för Guds barn?
Under min livstid har jag sett en stark tendens att byta ut det som bygger upp och förädlar Guds barn mot framställningar och beteenden som är nedslående, förnedrande och nedbrytande. Det mäktiga i denna jämförelse är att allt det som bygger upp människor tjänar Mästarens sak och allt som bryter ner människor tjänar motståndarens sak. Varje dag främjar vi det ena eller det andra genom vårt stöd därtill och genom våra tankar och önskningar. Detta bör påminna oss om vårt ansvar att stödja det som är gott och motivera oss att göra det på ett sätt som är välbehagligt för honom vars lidande ger oss hopp och vars exempel ger oss vägledning.
Lidande är en del av omvändelse
Det centrala i Jesu Kristi evangelium — dess mäktigaste begrepp, förutom den universella uppståndelsen — är Frälsarens försoning. Vi är hans tjänare och det är viktigt att vi förstår vilken inverkan försoningen har i vårt liv och i deras liv som vi undervisar. En viktig del av denna kunskap är att vi förstår sambandet mellan rättvisa och nåd och försoningen, och vilken roll lidande och omvändelse har i denna gudomliga process.
Rättvisans fruktansvärda krav på dem som har överträtt Guds lagar — det tillstånd av bedrövelse och ändlös pina som beskrivs i skrifterna — kan hindras och svepas bort av Jesu Kristi försoning. Detta samband mellan rättvisa å ena sidan och nåd och försoningen å andra sidan är huvudbegreppet i Jesu Kristi evangelium.
Mormons bok lär att Frälsaren inte återlöser människor i deras synder: ”De onda [förbliva] som om ingen återlösning hade skett utom det att dödens bojor skola upplösas.” (Alma 11:41) Frälsaren kom för att återlösa människorna från deras synder på villkor att de omvänder sig. (Se Helaman 5:11.)
Ett av dessa omvändelsens villkor är tro på Herren Jesus Kristus, vilket inbegriper att vi tror och litar på hans försoningsoffer. Som Amulek lärde: ”Den som icke utövar tro till omvändelse är utsatt för de krav, som rättvisan enligt hela lagen ställer. Sålunda kommer den stora och eviga återlösningsplanen endast den till godo, som har tro till att omvända sig.” (Alma 34:16) Detta innebär naturligtvis att den som inte omvänder sig måste lida för sina synder. Innebär det också att en person som omvänder sig inte behöver lida alls eftersom hela straffet läggs på Frälsaren? Det kan inte vara meningen eftersom det inte stämmer överens med Frälsarens andra lärdomar.
I Alma 34:16 står det att den som omvänder sig inte behöver lida som Frälsaren gjorde för denna synd. De syndare som omvänder sig får erfara ett visst lidande, men, tack vare sin omvändelse och försoningen behöver de inte erfara den fulla omfattningen av det eviga lidande som Frälsaren utstod för denna synd.
President Spencer W Kimball (1895–1985), som gav oss sådan genomgripande undervisning om omvändelse och förlåtelse, sade att personligt lidande är en mycket viktig del av omvändelse. ”En person har inte börjat omvända sig förrän han har lidit intensivt för sina synder … Om en person inte har lidit”, sade han, ”har han inte omvänt sig.”2
Frälsaren undervisade om denna princip när han sade att hans försoningsoffer omfattade ”alla dem som hava ett förkrossat hjärta och en ångerfull ande, och för ingen annan kan lagen fullbordas”. (2 Nephi 2:7) Den botfärdige syndare som kommer till Kristus med ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande har genomgått en process av egen smärta och eget lidande för synden. Han eller hon förstår innebörden i Almas ord att ingen utom de i sanning botfärdiga blir frälsta. Alma den yngre förstod detta. Läs hans ord i Mosiah 27 och i Alma 36.
President Kimball sade: ”Ofta tror människor att de har omvänt sig och är värdiga förlåtelse när allt de har gjort är att uttrycka sorg eller ånger över den beklagliga händelsen.”3
Det är stor skillnad mellan sorgen efter Guds vilja (se 2 Kor 7:10), som innefattar personligt lidande, och den lättsamma och relativt smärtfria sorgen över att ha blivit ertappad eller den malplacerade sorg Mormon beskriver som ”de förtappades sorg, emedan Herren icke ville tillåta dem att alltid finna lycka i synd”. (Mormon 2:13)
Vi måste åstadkomma en mäktig förändring
Varför är det nödvändigt att vi lider på vägen mot omvändelse för allvarliga överträdelser? Vi har en tendens att tänka på omvändelsens följder som enbart ett renande från synd, men det ger en ofullständig bild. En person som syndar är som ett träd som lätt böjer sig i vinden. En blåsig och regnig dag böjer sig trädet så långt ner mot marken att bladen blir nedsmutsade av jord. Om vi bara koncentrerar oss på att rengöra bladen kan trädets svaghet som får det att böja sig och smutsa ner bladen bli kvar. På liknande sätt kommer en person som bara är ledsen för att han eller hon smutsas ner av synden att synda igen vid nästa storm. Svagheten får trädet att fortsätta böjas tills det har blivit stärkt.
När en person har genomgått den process som resulterar i vad skrifterna kallar ett förkrossat hjärta och en ångerfull ande, gör Frälsaren mer än att rena honom eller henne från synd. Han ger honom eller henne också ny styrka. Denna styrka är av största betydelse för att vi ska förstå syftet med reningen, vilket är att vi ska kunna återvända till vår himmelske Fader. För att få komma tillbaka till hans närhet måste vi vara mer än rena. Vi måste också förändras från en moraliskt svag person som har syndat till en stark person med den andliga ställning som krävs för att få vistas i Guds närhet. Vi måste, som det står i skrifterna, bli ”en helig genom Herrens, Kristi, försoning”. (Mosiah 3:19) Det är det skrifterna menar med förklaringen att en person som har omvänt sig från sina synder överger dem. (Se L&F 58:43.) Att överge en synd är mer än att bestämma sig för att inte upprepa den. Att överge synden kräver en grundläggande förändring hos personen.
Kung Benjamins församling beskrev denna mäktiga förändring med att säga att de ”icke mera hava någon benägenhet att göra ont, utan alltid gott”. (Mosiah 5:2) Personer som upplevt denna slags förändring i hjärtat har uppnått den andliga ställning som krävs för att få vistas i Guds närhet. Det är det som vi menar med frälsning.
Omvändelse har varit ett budskap som förekommit i alla tidsutdelningar. Den uppståndne Herren betonade detta för nephiterna när han förklarade det som han kallade ”det evangelium, som jag har givit eder” (3 Nephi 27:13): ”Detta är budet: Omvänden eder, alla världens ändar, och kommen till mig och låten döpa eder i mitt namn, på det I mån bliva helgade genom att erhålla den Helige Anden, så att I kunnen stå fläckfria för mig på den yttersta dagen.” (3 Nephi 27:20)
I en nutida uppenbarelse sade Herren; ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: De som icke tro edra ord och ej låta döpa sig i vatten i mitt namn till syndernas förlåtelse, så att de kunna erhålla den Helige Anden, skola bliva fördömda och icke inkomma i min Faders rike, där min Fader och jag äro.” (L&F 84:74)
En säker förlåtelse
Jag vill som avslutning ge ett budskap om hopp som gäller alla, men som är särskilt viktigt för dem som anser att det är för svårt att omvända sig. Omvändelse är en pågående process som alla människor är i behov av eftersom ”alla har syndat och saknar härligheten från Gud”. (Rom 3:23) Det är möjligt att omvända sig, och sedan är förlåtelsen säker.
President Kimball sade: ”Ibland kan en person bli så överväldigad av skuldkänslor när han ser tillbaka och ser hur avskyvärd och motbjudande hans överträdelse är att han blir nedslagen och tänker: ’Kan Herren någonsin förlåta mig? Kan jag någonsin förlåta mig själv?’ Men när man nått förtvivlans djup och känner hur hopplös ens situation är, när man ropar till Gud utan hopp men med tro, så kommer en stilla, svag men genomträngande röst som viskar till själen: ’Dina synder äro dig förlåtna.’”4
När detta händer har vi uppnått fullheten i det dyrbara löftet att Gud ska ta bort skulden från vårt hjärta genom sin Sons förtjänster. (Se Alma 24:10.) Hur trösterikt är inte löftet i Jesaja 1:18 att ”om era synder än är blodröda, skall de bli snövita”. Hur underbart är inte Guds eget löfte att ”den som omvänder sig från sina synder får förlåtelse, och jag, Herren, kommer icke ihåg dem mera”. (L&F 58:42)
Jag vittnar för er, mina älskade bröder och systrar, att dessa ord är sanna, att detta budskap är Jesu Kristi lära, Gud, vår evige Faders plan, vars upphovsman och fullkomnare vår Frälsare Jesus Kristus är. Jag vittnar om Jesus Kristus och om hans profet och om evangeliets återställelse i dessa sista dagar genom Joseph Smiths medverkan.