Budskap från första presidentskapet
En skatt av evigt värde
Som pojke läste jag med förtjusning Skattkammarön av Robert Louis Stevenson. Jag såg också äventyrsfilmer där några män hade var sin bit av en sliten karta som visade vägen till en nergrävd skatt, om man bara kunde hitta alla bitarna och sätta ihop dem.
Jag minns att jag lyssnade på ett femtonminutersprogram på radion varje vardagseftermiddag — Jack Armstrong, helyllepojken. När programmet började hörde man en mystisk röst säga i radion: ”Vi går nu med Jack och Betty mot den sägenomspunna hemliga ingången till elefanternas begravningsplats, där en skatt ligger gömd. Men vänta! Faran lurar på vägen framför oss.” Ingenting kunde slita mig från det programmet. Det var som om jag själv ledde sökandet efter den gömda skatten av dyrbart elfenben.
I en annan tid och under andra omständigheter talade världens Frälsare om skatter. I sin bergspredikan förkunnade han:
”Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl.
Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl.
Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”1
Den utlovade belöningen var ingen skatt av elfenben, guld eller silver. Inte heller bestod den av landområden eller en aktieportfölj. Mästaren talade om rikedomar som är inom räckhåll för alla — ja, outsäglig glädje här och evig lycka i nästa liv.
Jag har valt att ta fram de tre bitarna av din skattkarta som leder dig till evig lycka. De är:
-
Lär av det förgångna.
-
Förbered dig för framtiden.
-
Lev i nuet.
Låt oss se på varje del av kartan för sig.
Lär av det förgångna
Vi har alla en arvedel — vare sig det är pionjärfäder, senare omvända eller andra som hjälpt till att forma vårt liv. Denna arvedel är en grund som byggts av uppoffringar och tro. Vi har förmånen och ansvaret att bygga vidare på denna fasta och stabila grund.
Karen Nolen skrev en berättelse som gavs ut i New Era 1974 där hon berättar om Benjamin Landart, som 1888 var femton år gammal och en framstående violinist. Att bo på en gård i norra Utah med sin mor och sju syskon var ibland svårt för Benjamin eftersom han fick mindre tid än han hade önskat att spela på sin fiol. Ibland brukade hans mor låsa in fiolen tills han gjort sina sysslor på gården, så svår var frestelsen att spela för Benjamin.
På hösten 1892 ombads Benjamin att resa till Salt Lake City för att provspela för en plats i territoriets orkester. För honom var det en dröm som blivit sann. Efter flera veckors övning och böner for han till Salt Lake City i mars 1893 till den länge emotsedda provspelningen. När dirigenten, Mr Dean, hört Benjamin spela, talade han om för honom att han var den bäste violinist han hört väster om Denver. Han ombads komma till Denver kommande höst för repetitioner och fick veta att han skulle tjäna tillräckligt för att försörja sig plus en del att sända hem.
En vecka efter den glada nyheten kallade emellertid Benjamins biskop honom till sitt kontor och frågade om han inte kunde skjuta upp orkesterplanerna ett par år. Han sade till Benjamin att innan han började tjäna pengar fanns det något han var skyldig Herren. Sedan bad han Benjamin ta emot en missionärskallelse.
Benjamin tyckte nästan att den missade chansen att spela i territoriets orkester var mer än han kunde stå ut med, men han visste ändå vilket beslut han skulle fatta. Han lovade biskopen att om han hade någon möjlighet att få fram pengar till en mission, så skulle han ta emot kallelsen.
När Benjamin berättade för sin mor om kallelsen blev hon överlycklig. Hon berättade för honom att hans far alltid hade velat gå ut som missionär men att han hade dött innan han fått möjlighet till det. Men när de diskuterade hur missionen skulle finansieras, mulnade hennes ansikte. Benjamin sade att han inte ville låta henne sälja ännu mer av deras mark. Hon studerade hans ansikte en stund och sade sedan: ”Ben, det finns ett sätt att få fram pengarna. Vår familj äger en sak som är tillräckligt värdefull för att räcka till en mission. Du får sälja fiolen.”
Sex dagar senare, den 23 mars 1893, skrev Benjamin i sin dagbok: ”Jag vaknade i morse och tog fram min fiol ur fodralet. Hela dagen spelade jag den musik jag älskade. På kvällen, när det skymde och jag inte längre såg att spela, lade jag tillbaka instrumentet i fodralet. Det får räcka. I morgon reser jag till min mission.”
Fyrtiofem år senare, den 23 juni 1938, skrev Benjamin i sin dagbok: ”Det bästa beslut jag någonsin fattat i mitt liv var att avstå från något jag älskade så högt för den Gud jag älskade ännu mer. Han har aldrig glömt mig för detta.”2
Lär av det förgångna.
Förbered dig för framtiden
Vi lever i en föränderlig värld. Tekniken har förändrat nästan varje del av vårt liv. Vi måste klara av de här framstegen — och dessa omvälvande förändringar — i en värld som våra förfäder inte kunde drömma om.
Kom ihåg Herrens löfte: ”Om I ären beredda skolen I icke frukta.”3 Rädsla är framåtskridandets dödsfiende.
Förberedelser och planering är nödvändiga för att vi inte ska slösa bort vårt liv. Utan mål kan vi inte nå verklig framgång. En av de bästa definitioner på framgång jag funnit låter ungefär så här: Framgång är ett fortlöpande förverkligande av värdiga ideal. Någon har sagt att problemet med att inte ha något mål är att man kan springa hela livet fram och tillbaka på banan utan att någonsin korsa mållinjen.
För många år sedan sjöngs en romantisk, fantasifull ballad som innehöll frasen: ”En önskan gör allting bra, så önska, och allt blir som det ska.”4 Jag vill säga här och nu att önskningar inte kan ersätta grundlig förberedelse när det gäller livets prövningar. Förberedelser innebär hårt arbete, men de är absolut nödvändiga för framgång.
Vår färd in i framtiden blir ingen jämn motorväg som sträcker sig härifrån till evigheten. I stället möter vi vägskäl och kurvor på vägen, för att inte tala om oväntade gupp. Vi måste be varje dag till vår kärleksfulle himmelske Fader som vill att var och en av oss ska lyckas i livet.
Förbered dig för framtiden.
Lev i nuet
Ibland låter vi våra tankar på morgondagen ta upp alltför mycket av i dag. Dagdrömmar om det förgångna och längtan efter framtiden kan ge tröst men kan inte ersätta vårt liv här och nu. Detta är möjligheternas dag för oss, och vi måste fånga den.
Professor Harold Hill ger i Meredith Willsons The Music Man varningen: ”Om du samlar på morgondagar, kanske du finner att du bara har en mängd tomma gårdagar.”
Det blir ingen morgondag att minnas om vi inte gör något i dag, och för att leva helt och fullt i dag måste vi göra det som är allra viktigast. Låt oss inte skjuta upp det som betyder mest.
Jag läste nyligen om en man som strax efter sin hustrus bortgång öppnade hennes byrålåda och fann ett klädes-plagg som hon hade köpt när de besökte östra delen av Förenta staterna nio år tidigare. Hon hade aldrig haft det på sig, utan sparat det till något speciellt tillfälle. Nu skulle förstås det tillfället aldrig komma.
Den här mannen berättade det hela för en vän och sade: ”Spara aldrig något bara för ett speciellt tillfälle. Varje dag i ditt liv är ett speciellt tillfälle.”
Vännen sade senare att de orden förändrade hennes liv. De hjälpte henne att sluta skjuta upp sådant som var viktigt för henne. Hon sade: ”Nu är jag mer med min familj. Jag använder kristallglas varje dag. Jag har nya kläder på mig till snabbköpet om jag känner för det. Jag håller på att sluta använda orden ’nå’n gång’ och ’endera dan’. Nu tar jag mig tid till att ringa mina släktingar och nära vänner. Jag har ringt gamla vänner för att ordna upp gamla meningsskiljaktigheter. Jag talar om för min familj hur mycket jag älskar dem. Jag försöker att inte försena eller skjuta upp någonting som kan få mig att skratta och vara glad. Och varje morgon säger jag till mig själv att det här kan bli en alldeles särskild dag. Varje dag, varje timma, varje minut är något särskilt.”
Ett underbart exempel på den här filosofin återgavs av Arthur Gordon för många år sedan i en tidskrift. Han skrev:
”När jag var omkring 13 år och min bror 10, hade far lovat att ta med oss på cirkus. Men vid lunchtiden kom ett telefonsamtal: Han var tvungen att ta itu med något brådskande på kontoret. Vi förberedde oss på besvikelsen. Men så hörde vi honom säga i luren: ’Nej, jag kommer inte. Det får vänta.’
När han kom tillbaka till bordet, log mor. ’Cirkusen kommer tillbaka, vet du’, sade hon.
’Jag vet’, sade far. ’Men det gör inte barndomen.’”5
Äldste Monte J Brough, tidigare i de sjuttios kvorum, berättar om en sommar i hans barndomshem i Randolph, Utah, när han och hans yngre bror Max bestämde sig för att bygga en koja i ett stort träd på bakgården. De planerade sitt livs underbaraste skapelse. De samlade ihop byggnadsmaterial från hela grannskapet och bar upp det till den plats i trädet där två grenar utgjorde en idealisk plats för en koja. Det var svårt, och de var ivriga att bli färdiga. Visionen av den färdiga trädkojan gav dem en stark motivation att fullborda projektet.
De arbetade hela sommaren och till sist på hösten, strax innan skolan skulle börja igen, var kojan klar. Äldste Brough säger att han aldrig ska glömma känslan av glädje och tillfredsställelse de kände när de äntligen kunde njuta frukten av sitt arbete. De satt i kojan, såg sig om några minuter, klättrade ner från trädet — och kom aldrig tillbaka dit. Det färdiga projektet, hur underbart det än var, lyckades inte behålla deras intresse ens en dag. Med andra ord: Planeringen, insamlandet, byggandet och arbetet — inte det färdiga projektet — var det som gav den bestående tillfredsställelse och glädje de upplevde.
Låt oss avnjuta livet medan vi lever det och, liksom äldste Brough och hans bror Max, finna glädje i färden.
Skjut inte upp
Det gamla talesättet ”skjut aldrig upp till morgondagen vad du kan göra i dag” är dubbelt viktigt i fråga om att uttrycka kärlek och tillgivenhet — i ord och handling — till släktingar och vänner. Författarinnan Harriett Beecher Stowe sade: ”De bittraste tårar som gjuts över graven är över ord som lämnats osagda och handlingar som lämnats ogjorda.”6
En poet har i en vers beskrivit sorgen över för alltid förlorade möjligheter. Jag citerar en del här:
Ett kvarter bort har jag en vän,
som jag har planer på att besöka se’n.
Men dagar och veckor och månader går,
innan jag vet ordet av har det gått ett år.
Jag hinner aldrig träffa min gode vän,
för tiden flyr och jag kan inte fånga den …
Morgondagen kommer och morgondagen går,
avståndet mellan oss växer och består.
Bara ett kvarter bort, men utom räckhåll känner jag —
telegrammet kommer:
”Jim dog idag.”
Kanske är det vad vi förtjänar till sist:
Ett kvarter bort en vän som vi mist.7
I enlighet med andan i den versen bestämde jag mig för några år sedan för att inte längre skjuta upp att besöka en kär vän som jag inte sett på många år. Jag hade tänkt hälsa på honom i Kalifornien men det hade inte blivit av.
Bob Biggers och jag träffades när vi båda tjänstgjorde vid staben på flottans utbildningscenter i San Diego, Kalifornien, mot slutet av andra världskriget. Vi blev goda vänner ända från början. Han besökte Salt Lake City en gång innan han gifte sig och vi höll kontakten per brev efter det att jag muckade 1946. Min hustru Frances och jag har utväxlat julkort varje år med honom och hans hustru Grace.
Slutligen, i början av januari 2002, planerade jag in ett besök på en stavskonferens i Whittier i Kalifornien, där paret Biggers bor. Jag ringde till min vän Bob, som nu är 80, och ordnade så att Frances och jag kunde träffa honom och Grace så att vi kunde prata om gamla tider.
Det blev ett underbart besök. Jag hade med mig ett antal fotografier som hade tagits när vi låg i flottan tillsammans för över 55 år sedan. Vi pekade ut dem vi kände och utbytte adresser så gott vi kunde. Bob är inte medlem i kyrkan, men han mindes att han varit på ett sakramentsmöte med mig för länge sedan när vi var stationerade i San Diego.
När Frances och jag tog farväl av Bob och Grace kände jag en överväldigande känsla av frid och glädje över att äntligen ha sett till att än en gång träffa en vän som jag mindes med värme under alla dessa år.
En dag får vi alla slut på morgondagar. Låt oss inte skjuta upp det som är viktigast.
Lev i nuet.
Nu har du skattkartan på plats: Lär av det förgångna. Förbered dig för framtiden. Lev i nuet.
Jag slutar där jag började. Med vår Herre och Frälsare:
”Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl.
Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl.
Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”8