Jag upptäckte Gud
När jag var nästan 18 år flög jag till ett litet samhälle som hette Soldotna i Alaska för att arbeta en sommar. Det var första gången jag bodde på en plats långt hemifrån. Mina föräldrar hade ordnat så att jag skulle arbeta för och bo hos deras goda vänner, familjen Wright, som ägde mataffären på orten. Jag hoppades att jag skulle tjäna tillräckligt med pengar för att kunna gå på college. Jag hoppades också att jag skulle återvända hem med svaret på en fråga som jag upprepade gånger hade funderat över: Finns det verkligen en Gud?
Jag behövde få ett eget svar. Alltså bestämde jag mig för att be varje kväll och fråga Gud om han fanns. På något sätt kände jag att om Gud fanns så skulle han besvara min bön. Om jag inte fick något svar så skulle jag veta att han inte fanns. Enkelt, tänkte jag.
Hemma hos familjen Wright delade jag sovrum med dottern Lisa. Hon var hemma från Brigham Young-universitetet för sommaren och arbetade i mataffären med mig. Jag beundrade Lisa från första början. Hon var vacker, intelligent, hade gott självförtroende och var entusiastisk över livet. Den sommaren tillbringade vi nästan varje timme varje dag tillsammans.
Jag tyckte om att höra Lisa berätta om hur det var på college. Hennes liv lät roligt och mycket självständigt. Lisa hade ett organiserat och balanserat liv, med rätta prioriteringar på plats.
Min beundran för Lisa växte när jag såg att hon läste skrifterna varje dag och bad varje morgon och kväll. Jag ville fråga Lisa hur hon hade kommit att tro på Gud men skämdes för min brist på tro. Jag minns hur jag låg i sängen och undrade vad Lisa pratade med Gud om i sina böner.
Varje kväll knäböjde jag vid sängen och uppsände en snabb bön och frågade Gud om han fanns. Men jag kände inget speciellt eller andligt. Jag hörde ingen röst. Jag kände på samma sätt efter mina böner som före dem. Denna kvällsrutin fortsatte i två månader. Jag blev missmodig och märkte att mina tvivel om Gud hade stärkts.
En kväll när jag längtade hem väldigt mycket fick jag tårar i ögonen. Jag ville så gärna vara nära min familj, mina vänner och en välbekant miljö. Jag längtade efter att få prata med någon som kände och älskade mig, så jag knäböjde i bön. ”Gud, jag behöver dig verkligen just nu”, började jag. Under flera minuter avslöjade jag mina sanna känslor för min Fader i himlen. Jag berättade allt för honom. Jag talade med honom som om jag trodde på att han fanns där.
Plötsligt omgavs jag av värme. Det kändes som om min himmelske Fader hade kommit ner och tagit mig i sina armar. Jag var inte ensam längre. Jag omslöts av kärlek och frid. Jag visste att det fanns en Gud.
Jag undrade varför det hade tagit över två månader för mig att få ett svar. Jeremia 29:13 gav mig svaret: ”Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.”
Jag fick ett svar på min bön till slut, efter att ha sökt djupt inne i mitt hjärta. Jag visade tillit till Guds existens. Jag sökte högt upp i himlarna med mina ord och tårar.
Mitt liv har förändrats tack vare den kvällen. Jag har verkat som missionär och gift mig i templet. Min tro på Guds existens fortsätter att stärkas.
Jag tänker ofta tillbaka på den där sommaren i Alaska. Utan Lisas exempel kanske jag inte hade varit så ihärdig med att be under de där månaderna. Jag kanske hade slutat be och aldrig upptäckt min himmelske Faders kärlek. Jag kommer alltid att vara tacksam för Lisa och hennes exempel. Hon hjälpte mig lära känna Gud och känna hans kärlek till mig.
Illustration Julie Rogers