Dubbelt välsignad
Mitt liv förändrades för evigt när min make och jag gick till en läkare för att få reda på vårt ofödda barns kön och utveckling. Jag grät av glädje när vi upptäckte att jag väntade tvillingar. Men mina tårar blev sorgsna när läkaren förklarade att en rad komplikationer gjorde att det var osannolikt att tvillingarna skulle överleva till födseln. Läkaren föreslog att vi skulle avbryta graviditeten. Hon sade att det skulle vara riskabelt att fortsätta och att jag skulle behöva läggas in på sjukhus så småningom.
Trots farorna beslutade vi oss för att låta graviditeten fortgå.
På vägen hem insåg jag hur allvarlig situationen var. Jag undrade hur jag skulle kunna lämna min make och våra tre barn för att ligga på sjukhuset under en längre tid. Vetskapen om att våra små barn förmodligen skulle födas för tidigt – och kanske inte få leva – gjorde mig överväldigad. Jag visste inte om jag kunde uthärda den här prövningen.
Först när jag fick en prästadömsvälsignelse av min make och min svärfar kände jag frid. Jag insåg att oavsett utgången skulle min familj och jag klara oss. Jag kände min Frälsares kärlek och visste att han skulle vara med oss i glädjen eller sorgen.
En tid senare tog jag farväl av min familj och lades in på sjukhuset på obestämd tid. Personalen övervakade barnens hjärtfrekvens konstant för att vara säkra på att barnen var utom fara. Det var svårt för mig att se hjärtfrekvenserna falla, och jag undrade om de skulle kunna klara den planerade tiden för förlossningen som var 34 veckor. Vid 25,5 veckor började ena barnets hjärtfrekvens att falla till en kritisk nivå och stannade nästan. Läkarna bestämde att om hans hjärta inte började slå normalt så skulle båda barnen förlösas med kejsarsnitt inom några minuter. Jag fick panik när jag hörde sjuksköterskan ringa min make och säga att jag förbereddes för operation och att den neonatala personalen stod redo.
Jag visste att jag behövde min himmelske Faders hjälp för att ta mig igenom den här svårigheten. Jag bad tyst och vädjade om att vårt barn skulle klara sig så att båda tvillingarna fick sin välbehövliga tid att utvecklas i livmodern. Jag bad också om tröst. Återigen kände jag frid, precis som jag hade gjort när jag fick prästadömsvälsignelsen. Jag visste inte om våra barn skulle leva eller dö, men jag visste att om jag vände mig till Herren så skulle han hjälpa mig bära bördan. Det visade sig att barnets hjärtfrekvens blev normal igen och det blev inte nödvändigt med någon operation.
Jag stannade kvar på sjukhuset i ytterligare två månader och många gånger oroade vi oss för barnens skiftande hjärtfrekvens. Men lyckligt-vis nog sänktes ingen av tvillingarnas hjärtfrekvens till samma låga nivå igen. Våra söner John och Jacob föddes efter 33 veckor. Navelsträngarna hade snott ihop sig i åtta knutar och John – sonen vars hjärtfrekvens hade varit så låg – hade navelsträngen virad två varv runt halsen. Våra tvillingar fick vara kvar på sjukhusets intensivvårdsavdelning så att kroppstemperaturen och andningen kunde regleras. Trots alla de problem som har med för tidigt födda barn att göra fick John och Jacob komma hem efter bara 19 dagar.
Våra tvillingar har nu börjat gå och de har inte fått några men efter den för tidiga födseln. Jag är tacksam över att det som började som en prövning blev en av de största välsignelserna i mitt liv. Jag fick två friska söner, och mitt vittnesbörd om kraften i prästadömsvälsignelser och bön stärktes. Jag är också tacksam att jag kan komma ihåg friden och kärleken jag kände i vetskap om att Herren var medveten om min situation. Jag lärde mig att vi får styrka att uthärda våra prövningar med Herrens hjälp.