Budskap från första presidentskapet
Låt oss höja en varnande röst
Eftersom Herren är god kallar han tjänare till att varna folk för fara. Denna kallelse att varna blir svårare och viktigare på grund av det faktum att de värdefullaste varningarna handlar om faror som människor inte anser är verkliga ännu. Tänk på Jona. Han flydde först från Herrens kallelse att varna folket i Nineve som var blinda för faran med att synda. Han visste att ogudaktiga människor under århundradenas lopp hade förkastat profeterna och ibland dödat dem. Men när Jona började predika i tro välsignade Herren honom så att han var i säkerhet och fick framgång.
Vi kan också lära oss av våra erfarenheter som föräldrar och som barn. De av oss som är föräldrar har känt oron av att ana faror som våra barn ännu inte kan se. Få böner är så innerliga som när en förälder ber för att få veta hur han eller hon ska hjälpa ett barn att hålla sig borta från fara. Många av oss har välsignats med att höra och följa en förälders varnande röst.
Jag kan fortfarande minnas hur min mor talade mjukt till mig en lördagseftermiddag när jag som liten pojke bad henne om tillåtelse att göra något som jag tyckte var fullkomligt rimligt men som hon visste var farligt. Jag förundras fortfarande över den kraft hon fick, från Herren tror jag, att få mig att ändra mig med så få ord. Som jag minns det, sade hon: ”Å, jag antar att du kan göra det. Men valet är ditt.” Den enda varningen fanns i betoningen hon lade på orden kan och valet. Men det räckte för mig.
Hennes förmåga att varna med så få ord hade sitt ursprung i tre saker som jag viss-te om henne. För det första visste jag att hon älskade mig. För det andra visste jag att hon hade ställts inför liknande situationer och välsignats genom att göra rätt val. Och för det tredje hade hon förmedlat sitt fasta vittnesbörd om att valet jag var tvungen att göra var så viktigt att Herren skulle tala om för mig vad jag skulle göra om jag frågade honom. Kärlek, exempel och vittnesbörd: det var nycklarna den dagen, och det har de varit närhelst jag har välsignats med att få höra och sedan följa varningen från en Herrens tjänare.
Vår förmåga att påverka andra med vår varnande röst är av betydelse för alla lärjungar som ingått förbund med Jesus Kristus. Detta är befallningen som getts till varje medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga: ”Se, jag sände ut er att vittna för och varna folket, och det tillkommer var och en som har blivit varnad att varna sin nästa.” (L&F 88:81)
Vår skyldighet att varna
Skyldigheten att varna vår nästa gäller alla oss som har accepterat dopförbundet. Vi ska tala om evangeliet med vänner och släktingar som inte är medlemmar. Vårt syfte är att inbjuda dem att få undervisning av heltidsmissionärerna, som kallats och avskilts till att undervisa. När en person har valt att tacka ja till vår inbjudan att få undervisning har en löftesrik ”hänvisning” skapats, en som gör det mycket troligare att han eller hon går ner i dopets vatten och sedan förblir trofast.
Som medlem i kyrkan kan du förvänta dig att heltidsmissionärerna eller församlings- eller grensmissionärerna kommer att hjälpa dig göra upp en lista över personer som du kan dela med dig av evangeliet till. Missionärerna kanske föreslår att du tänker på släktingar, grannar och bekanta. De kanske ber dig sätta upp ett datum då du ska försöka ha personen eller familjen förberedd för att få undervisning av missionärerna. Jag har gjort det. Tack vare att vi i vår familj tackade ja till denna inbjudan från missionärerna välsignades jag med att få döpa en änka i 80-årsåldern som fått undervisning av kvinnliga missionärer.
När jag lade händerna på hennes huvud för att konfirmera henne som medlem i kyrkan kände jag mig inspirerad att säga att hennes val att döpas skulle välsigna generationer i hennes familj, både efter och före henne. Också när hon hade avlidit kunde jag vara i templet tillsammans med hennes son när han beseglades till henne.
Du kanske har haft sådana upplevelser med personer som du har inbjudit att få undervisning, och vet att det finns få ögonblick i livet som är ljuvligare. Herrens ord gäller missionärerna och oss alla: ”Och om nu er glädje blir stor över en enda själ som ni har fört till mig i min Faders rike, hur stor blir då inte er glädje om ni för många själar till mig!” (L&F 18:16)
Missionärerna hjälper och uppmuntrar oss, men huruvida sådana ögonblick vid dopbassängen och i templet kommer oftare, beror till stor del på hur vi ser på vårt ansvar och vad vi väljer att göra åt det. Herren skulle inte använda ordet varna om det inte fanns någon fara. Men det finns inte många människor vi känner som inser det. De har lärt sig ignorera de ökande bevisen på att samhället håller på att falla sönder och att deras liv och familj saknar den frid som de en gång trodde var möjlig. Denna villighet att ignorera tecknen på fara kan göra det enkelt för oss att tänka: ”Varför ska jag prata med någon om evangeliet som verkar nöjd? Vilka faror finns det för dem eller mig om jag inte gör eller säger något?”
Faran kan vara svår att se, men den är verklig, både för dem och för oss. Till exempel kommer alla du träffat i det här livet vid ett eller annat tillfälle i den kommande världen att veta det du vet nu. De kommer att veta att det enda sättet att få leva för evigt med vår familj och i vår himmelske Faders och hans Son Jesu Kristi närhet, är genom att välja att gå igenom dopets port med hjälp av dem som har myndighet från Gud. De kommer att veta att det enda sättet för familjer att få vara tillsammans för evigt, är att ta emot och hålla heliga förbund som erbjuds i Guds tempel på den här jorden. De kommer att veta att du visste det. Och de kommer att minnas om du erbjöd dem det som någon hade erbjudit dig.
Det är lätt att säga: ”Det är inte rätt tid.” Men det är farligt att skjuta upp saker och ting. För många år sedan arbetade jag för en man i Kalifornien. Han anställde mig, han var vänlig mot mig och han verkade sätta stort värde på mig. Jag kan ha varit den enda sista dagars helig som han någonsin kände väl. Jag känner inte till alla de anledningar jag kom på för att vänta på ett bättre tillfälle att berätta för honom om evangeliet. Jag minns bara den sorgsna känslan när jag hörde att han och hans hustru, efter att han hade gått i pension och jag hade flyttat iväg, hade dödats i en bilolycka när de var på väg till sitt hem i Carmel i Kalifornien. Han älskade sin hustru. Han älskade sina barn. Han hade älskat sina föräldrar. Han älskade sina barnbarn och han kommer att älska deras barn och vilja vara tillsammans med dem för evigt.
Jag vet inte hur alla människor kommer att hanteras i nästa värld. Men jag antar att jag träffar honom, att han tittar mig i ögonen och att jag ser följande fråga i dem: ”Hal, du visste. Varför sade du inget till mig?”
När jag tänker på honom och när jag tänker på änkan jag döpte och på hennes familj som nu är beseglade till henne och till varandra, vill jag göra bättre ifrån mig. Jag vill stärka min förmåga att inbjuda människor att få undervisning. Med denna önskan och med tro på att Gud hjälper oss så kommer vi att göra bättre ifrån oss.
Kärlek kommer först
Kärlek kommer alltid först. En enstaka vänlig handling räcker sällan. Herren beskrev den kärlek vi måste känna, och som de vi inbjuder måste se att vi har, med följande ord: ”Kärleken är tålig och mild” och den ”fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.” (1 Kor 13:4, 7)
Jag har sett vad ”tålig och mild” och ”uthärdar allting” innebär. En familj flyttade in i huset bredvid vårt. Det var ett nytt hus, så jag var en del av den grupp sista dagars heliga som tillbringade ett antal kvällar med att få i ordning trädgården. Jag minns sista kvällen. Jag ställde mig bredvid maken i familjen när vi hade avslutat arbetet. Han inspekterade vårt arbete och sade till oss som stod i närheten: ”Det här är den tredje trädgården som ni mormoner har gjort i ordning åt oss, och jag tycker att den här är den bästa.” Och sedan berättade han tyst men bestämt för mig om den stora glädje han kände över medlemskapet i sin egen kyrka, ett samtal vi ofta hade under åren han bodde där.
Under hela den tiden tog de vänliga handlingarna mot honom och hans familj aldrig slut, för grannarna lärde sig verkligen att älska dem. En kväll när jag kom hem stod en lastbil på deras uppfart. Jag hade fått veta att de skulle flytta till en annan stat. Jag gick dit för att se om jag kunde hjälpa till. Jag kände inte igen mannen som lastade in hushållsartiklar i lastbilen. Han sade tyst när jag kom närmare: ”Hej broder Eyring.” Jag hade inte känt igen honom för han var sonen, som nu blivit äldre, som hade bott där, gift sig och flyttat därifrån. Och på grund av kärleken till honom från många var han nu döpt som medlem i kyrkan. Jag vet inte slutet på den historien för den har inget slut. Men jag vet att den började med kärlek.
För det andra måste vi vara bättre exempel på det som vi inbjuder andra att göra. I en allt mörkare värld blir följande befallning från Frälsaren viktigare: ”Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” (Matt 5:16)
De flesta av oss är blygsamma nog att tro att vårt lilla ljus kanske är för svagt för att märkas. Men du och din familj iakttas mer än du kanske tror. För en tid sedan fick jag tillfälle att närvara och tala vid möten med nästan 300 präster och ledare för andra kyrkor. Jag pratade personligen med så många jag kunde. Jag frågade dem varför de hade lyssnat så uppmärksamt på mitt budskap, som handlade om kyrkans ursprung, Joseph Smiths första syn och levande profeter. De gav alla i stort sett samma svar. De berättade om en person eller familj – medlemmar i kyrkan som de kände. Ofta fick jag höra: ”Det var den finaste familj jag någonsin känt.” De berättade ofta om någon samhällsinsats eller katastrofhjälp där kyrkans medlemmar arbetat på ett anmärkningsvärt sätt.
De personer jag pratade med under de där mötena kunde ännu inte se sanningen i läran, men de hade sett dess frukter i medlemmarnas liv, och därför var de redo att lyssna. De var redo att höra återställelsens sanningar – att familjer kan beseglas för evigt och att evangeliet kan förändra själva vår natur. De var redo tack vare era exempel.
Det tredje som vi behöver bli bättre på är att inbjuda med ett vittnesbörd. Kärlek och exempel bereder vägen, men vi måste ändå öppna vår mun och bära vårt vittnesbörd. Vi får hjälp av ett enkelt faktum: Sanning och val har ett oskiljaktigt samband. Det finns några val som alla vår himmelske Faders barn måste göra för att få ett vittnesbörd om andliga sanningar, och när vi väl har kunskap om en andlig sanning måste vi välja om vi ska anpassa vårt liv efter den. När vi bär vårt vittnesbörd om en sanning för våra nära och kära och för våra vänner så måste vi förklara vilka val de måste göra när de själva har fått kunskap om den. Det finns två viktiga exempel: Inbjuda någon att läsa Mormons bok och inbjuda någon att få undervisning av missionärerna.
För att vi ska få veta att Mormons bok är sann måste vi läsa den och göra det val som står i Moroni: Be för att få veta om den är sann. (Se Moroni 10:3–5.) När vi har gjort det kan vi av personlig erfarenhet vittna för våra vänner att de kan göra det valet och få veta samma sanning. När de vet att Mormons bok är Guds ord ställs de inför ett annat val: Om de ska tacka ja till er inbjudan att få undervisning av missionärerna. För att ge en sådan inbjudan med ett vittnesbörd behöver du veta att missionärerna är kallade som Guds tjänare.
Du kan få det vittnesbördet genom att välja att bjuda hem missionärerna för att undervisa din familj eller dina vänner. Missionärerna tycker om sådana möjligheter. När du sitter tillsammans med dem när de undervisar, som jag har gjort, vet du att de fått inspiration och kraft bortom sina år och sin utbildning. När du sedan inbjuder andra att få undervisning av missionärerna kan du vittna om att de undervisar om sanningen och att de har val att erbjuda som leder till lycka.
En försäkran
Kanske några av oss har svårt att tro att vi har tillräckligt stor kärlek eller att vårt liv är tillräckligt bra eller att vår kraft att vittna är tillräckligt stor för att våra grannar ska tacka ja till vår inbjudan. Men Herren visste att vi kanske skulle känna det så. Lyssna på hans uppmuntrande ord som han befallde skulle läggas först i Läran och förbunden: ”Och den varnande rösten skall ljuda för alla människor genom mina lärjungars mun, vilka jag har utvalt i dessa sista dagar.” (L&F 1:4)
Och lyssna sedan på hans beskrivning av dessa lärjungars kvalifikationer – av våra: ”Det som för världen är svagt skall komma fram och bryta ned de starka och mäktiga.” (L&F 1:19)
Och sedan: ”… så att mitt evangeliums fullhet skall kunna förkunnas av de svaga och ringa till världens ändar.” (L&F 1:23)
Och därefter: ”… och att i den mån de var ödmjuka de skulle kunna göras starka och välsignas från höjden.” (L&F 1:28)
Denna försäkran gavs till de första missionärerna i kyrkan och till missionärerna i dag. Men den ges också till oss. Vi måste ha tro på att vi har tillräckligt stor kärlek och att evangeliet har berört vårt liv tillräckligt mycket för att vår inbjudan att välja kan låta som om den kom från Mästaren själv, vars inbjudan det är.
Han är det fullkomliga exemplet på vad vi ska göra. Du har känt hans kärlek och hans omsorg utan att reagera, liksom de du pratar om evangeliet med kanske inte reagerar. Gång på gång har han inbjudit dig att undervisas av hans tjänare. Du kanske inte har sett detta i hemlärarnas eller besökslärarnas besök eller i en biskops telefonsamtal, men de är hans inbjudningar till dig att få hjälp och undervisning. Och Herren har alltid gjort följderna klara för oss och sedan låtit oss välja.
Det som Herrens tjänare Lehi undervisade sina söner om har också gällt oss alla: ”Och nu, mina söner, vill jag att ni ser till den store Medlaren och hörsammar hans viktiga befallningar och är trofasta mot hans ord och väljer evigt liv enligt hans Helige Andes vilja.” (2 Nephi 2:28)
Och av Jakob blir vi uppmuntrade att anta vår skyldighet att vittna om, som vi måste, att när man väljer att få undervisning av missionärerna så väljer man att påbörja vägen mot evigt liv, den största av alla Guds gåvor: ”Var därför vid gott mod och kom ihåg att ni är fria att handla av er själva – att välja vägen till evig död eller vägen till evigt liv.” (2 Nephi 10:23)
Jag vittnar om att det bara är genom att ta emot och efterleva Jesu Kristi återställda evan-gelium som vi får den frid som Herren lovade i det här livet, och hoppet om evigt liv i den kommande världen. Jag vittnar om att vi har fått förmånen och skyldigheten att erbjuda sanningen och valen som leder till dessa välsignelser för vår himmelske Faders barn, som är våra bröder och våra systrar. Jesus är Kristus. Han lever och detta är hans verk.
Fotoillustrationer David Stoker
När du inbjuder andra att få undervisning av missionärerna kan du vittna om att de undervisar om sanningen och att de har val att erbjuda som leder till lycka.
Vi måste ha tro på att vi har tillräckligt stor kärlek och att evangeliet har berört vårt liv tillräckligt mycket för att vår inbjudan att välja kan låta som om den kom från Mästaren själv, vars inbjudan det är.
Detalj från Han har uppstått, av Del Parson