Tro till att korsa floden
”Han räckte ut sin hand från höjden och grep tag i mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. Han räddade mig från min starke fiende.” (Ps 18:17–18)
Rafael Mateo och hans son Whalincon (kallas ”Whally”) stannade till i mörkret en stormig eftermiddag och tittade på den regnfyllda flodens brusande vatten. Rafael, förste rådgivare i grenspresidentskapet, och Whally, grenens äldstekvorumpresident, var på väg hem efter en söndag fylld av möten i möteshuset i San José de Ocoa i Dominikanska republiken.
De var redan dyngsura efter att ha traskat genom hällregnet och vadat över den översvämmade Río Ocoa som hade blivit en farlig barriär mellan kyrkan och deras hus. Under den torra perioden tar det omkring en timme att ta sig ner från kyrkan på ena sidan av dalen och sedan upp till huset på höjden på den andra sidan, en sträcka på 6 kilometer. Men när floden svämmar över under regnperioden måste Rafael och hans familj ta en tre timmar och 15 kilometer lång omväg för att hitta en plats där det är någorlunda säkert att vada över floden.
Rafael har tagit den omvägen otaliga gånger förut. Han hade vadat över floden varje dag i tolv år för att komma till arbetet. Och när han kallades att verka som grenspresident två månader efter sitt dop, en kallelse han hade i sex år, blev turerna ännu fler. Sedan kallades han som äldstekvorumpresident. Sedan kallades han tillbaka till grenspresidentskapet.
Men det faktum att han blivit mer bekant med floden gjorde den inte mindre farlig, och det rusande vattnet i de översvämmade floderna kunde vara lika dödligt som den breda flod de närde. En kort tid dessförinnan hade en översvämmande flod svept omkull en granne och dödat honom i sin rasande fart.
Far och son tvekade vid flodkanten. Sedan gick Rafael i. Floden var inte bred, men på grund av att den genomforsats av så mycket vatten hade den blivit förvånansvärt djup. Det kalla, forsande vattnet stod först upp till hans knän, sedan till midjan och virvlade snart runt hans bröst.
Rafael insåg att han hade problem. Flodbottnen var hal och ojämn, och den kraftiga strömmen hotade att få honom att tappa fotfästet. När han hade kommit halvvägs över fick han använda all sin styrka till att bara hålla sig uppe. Han kunde varken ta sig framåt eller bakåt.
Just när han trodde att han var för svag för att hålla emot vattenströmmarna längre, kände han en knuff bak-ifrån som fick honom att gå mot den motsatta flodbanken. Det var inte förrän han hade nått andra sidan som han insåg att räddaren inte hade varit Whally. Han stod fortfarande på motsatt sida.
Denna räddning tillskriver han makten hos samme Frälsare som har hjälpt honom överleva den hotande kraften i andra prövningar, både fysiska och andliga.
”Jag har många gånger varit tvungen att vada över floder med vatten upp till bröstet i Herrens tjänst”, säger broder Mateo. ”Men jag står i stor tacksamhetsskuld till Herren. Han har inte bara gett mig möjligheten att tjäna honom utan också uthållighet.”
Liksom kung David vet broder Mateo att Frälsaren ”grep tag i mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. Han räddade mig från min starke fiende.” (Ps 18:17–18)
Detta vittnesbörd har burit honom igenom prövningar som kanske inte varit lika tydliga, men lika verkliga, som när han vadade över floden den där stormiga eftermiddagen med Whally.
Trots reskostnaden beseglades broder Mateo, hans hustru Altagracia och tre av deras barn i templet 2001. Sedan dess har de gjort uppoffringar för att spara tillräckligt med pengar för att besöka templet minst två gånger om året.
Det är värt allt arbete och alla uppoffringar, både fysiskt och andligt sett, för broder Mateo.
”Det är inte svårt när man vet vad ändamålet är”, säger han. ”Vi kämpar för något som är djupare än världsliga saker.”
Illustration Gregg Thorkelson; foto David Newman