Sökandet efter en favoritpsalm
Vår missionspresident hade uppmanat missionärerna i Ghanamissionen Accra att ”vara fokuserade”. Han var känd för att använda de orden. På en av våra zonkonferenser gav han förslag på hur vi kunde göra det och en av huvudpunkterna på hans lista var att vi skulle ha en favoritpsalm.
Han uppmanade oss att välja en psalm vi tyckte om, lära oss den utantill och sjunga den de gånger då vi kanske kände oss frestade eller nedstämda. Hans ord ekade i mitt minne hela dagen.
Jag längtade hem. Ingen i min familj hade skrivit på senaste tiden och jag kände mig missmodig. Jag hade varit mindre fokuserad. Det var nu jag behövde välja en psalm som upplyfte mig. Jag kände till många psalmer i vår gröna psalmbok, men vilken tyckte jag bäst om?
Den kvällen tog jag en gammal psalmbok och bläddrade igenom de slitna sidorna medan jag letade efter en psalm som var till tröst för mig. Plötsligt kom jag på något. Äldste Sheldon F Child i de sjuttios kvorum, som då var president för området Afrika Väst, hade besökt vår grupp på missionärsskolan och talat om försoningen. Han sade avslutningsvis: ”Om alla ni unga missionärer förstod vår Herre Jesu Kristi försoning så skulle det inte finnas något behov av missionärsregler.”
Det var en sådan psalm jag behövde. Jag var inte förvirrad längre. Om jag hade en psalm om försoningen skulle jag känna min Frälsares kärlek, bli tröstad och hålla mig fokuserad på det han vill att jag ska göra.
Till slut valde jag psalm 83, ”Han lever, min Förlossare”.
I dag är jag tacksam mot min missionspresident för hans kloka råd. Nu har jag lärt mig en favoritpsalm utantill som jag alltid begrundar och kommer ihåg att sjunga när jag är nedstämd eller ställs inför prövningar och svårigheter. ”Han lever, min Förlossare. Vad glädje för mig syndare! … [Han] tröstar när jag räds.”