Ni var änglarna
Heidi Windish Fernandez, Oregon, USA
Mitt hjärta hoppade till när jag läste på affischen: ”Händels Messias framförd av Swansea Orchestra och Welsh Choir.”
Jag hade varit missionär i Swansea i Wales i sex månader och kände den längtan som nya missionärer ofta upplever under julen. Vi hade många familjetraditioner under julhelgen, men min favorit var att gå och lyssna på Händels Messias. Min mor hade spelat orgel under många sådana framträdanden. Jag brukade sitta och lyssna, och känna musiken.
Med missionspresidentens godkännande köpte jag biljetter till missionärerna i vårt område. Kvällen då framförandet skulle äga rum klädde vi oss mot kylan och gick till konserthuset. Jag bad tyst att vi alla skulle känna hur helig den inspirerande musiken är.
När vi kom fram insåg jag att vi var sena och konserten hade redan börjat. Vi fick inte komma in förrän i pausen! Medan jag lyssnade på musiken genom dörrarna kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.
En dörrvakt måste ha lagt märke till min desperation och beslöt att släppa in oss. Han sade att vi fick stå längst bak till pausen så att vi inte störde sången. Sakta öppnade han dörrarna och vi gick tyst in.
Att komma in i salen var som att komma till himlen. Jag överväldigades av en känsla av frid och glädje. Men det dröjde inte länge förrän vi märkte att folk vände på huvudet, pekade och stirrade på oss. Vi hade gått in tyst och visste inte vad vi hade gjort för att dra uppmärksamhet åt oss. Så snart det blev paus gick vi till våra platser.
När oratoriet fortsatte fylldes min själ av musiken. Jag grät under ”Hallelujakören” (”Hallelujah Chorus”), och när sopranen sjöng ”Jag vet att min Återlösare lever” (”I Know That My Redeemer Liveth”). Missionärerna bredvid mig kände också kraften i musiken och tog fram sina näsdukar. Den upplevelsen var något som vi alltid ska komma ihåg. Men det var inte förrän konserten var över som den verkligt minnesvärda stunden kom.
När vi lämnade byggnaden höll folket fortfarande på att viska och peka, men ingen sade något förrän vi hade kommit ut. Då kom en man fram till oss och sade: ”Det var ni! Det var ni!”
Vi väntade alla på en förklaring.
”Under den första delen av konserten kände vi att en förändring skedde i rummet. Vi fick en stark känsla av att Kristus var där”, sade mannen. ”Så vi vände oss om för att se vad det var som hade orsakat förändringen. När vi tittade längst bak i salen såg vi sju personer som strålade som om de varit änglar. När ni kom in i rummet förde ni med er den Helige Anden. Ni var där för att representera Kristus. Ni var änglarna.”
Medan han pratade tittade jag ner på min missionärsbricka och läste orden i fetstil under mitt namn: ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”. Jag kände mig ödmjuk i det ögonblicket över att vara en representant för Messias, och för att jag tyst hade vittnat om honom den kvällen inför tusentals människor.