Jul i den nya världen
På den amerikanska kontinenten räddades de troende av tecknet på Frälsarens födelse — en natt utan mörker.
Skulle du lägga märke till om en ny stjärna plötsligt visade sig på himlen en kväll? Kanske inte. Men du skulle säkert märka om en natt aldrig blev mörk — en natt när det var lika ljust som vid middagstid, även när solen hade gått ner. Det skulle vara svårt att missa, särskilt om du hade varit med när lamaniten Samuel stod på stadsmuren och berättade om de stora tecken och under som skulle äga rum vid Guds Sons födelse. Om du hade hört Samuel tala skulle du säkert ha tittat efter tecknen.
Samuels mission till Zarahemla
Samuel var en lamanit som hade befallts av en ängel att bege sig till landet Zarahemla och uppmana nephiterna att omvända sig. I Mormons bok kan vi läsa att vid det här tiden i den nya världens historia var lamaniterna faktiskt det rättfärdigare folket. Därför fanns det ett behov av en lamanitisk profet. Herren visste naturligtvis att det skulle ta tid för nephiterna att vända om från sitt ondskefulla sätt och ta emot honom som världens Återlösare, så han skickade dit Samuel fem år i förväg för att förbereda folket för hans ankomst.
Förutom att predika omvändelse hade Samuel befallts av en ängel att undervisa folket i Zarahemla om tecknen på Jesu Kristi födelse. Därför förkunnade Samuel att det om fem år skulle visas ett ”tecken på tiden för hans ankomst. Ty se, stora ljus skall visa sig på himlen, så att det natten innan han kommer inte skall bli mörkt, så att det för människor skall se ut som om det vore dag” (Helaman 14:3). Han sade att tecknet skulle inträffa ”natten före [Herrens] födelse” (Helaman 14:4). Förutom att Samuel profeterade om en natt utan mörker sade han att de skulle titta efter ”en ny stjärna … en sådan som ni aldrig förr har sett” (Helaman 14:5).
De troende hånas
När det hade gått omkring fem år efter Samuels profetior hånades de trofasta av sina fiender som sade: ”Tiden är förbi och Samuels ord har inte uppfyllts. Därför har er glädje och er tro på detta varit förgäves” (3 Nephi 1:6). De otroende planerade till och med att mörda de troende om tecknen inte hade visat sig före ett visst datum (se 3 Nephi 1:9).
När slutet på de fem åren närmade sig började de trofasta ”bli mycket bedrövade av fruktan för att det som hade uttalats överhuvudtaget inte skulle inträffa” (3 Nephi 1:7). Men de fortsatte att vänta ”ståndaktigt på den dag och den natt och den dag som skulle vara som en enda dag, som om det inte fanns någon natt, så att de skulle kunna veta att deras tro inte hade varit förgäves” (3 Nephi 1:8).
Profetian uppfylls
Dagen som hade fastställts då de troende skulle dödas närmade sig. Folkets oro bekymrade profeten Nephi så mycket att han vädjade till sin himmelske Fader ”för sitt folks skull, ja, för dem som stod i fara att förgöras på grund av sin tro … Och … han ropade mäktigt till Herren hela den dagen” (3 Nephi 1:11–12). Hans böner hördes och Herren sade till honom: ”Lyft upp ditt huvud och var vid gott mod, ty se, tiden är inne och i denna natt skall tecknet ges, och i morgon kommer jag till världen för att visa världen att jag skall uppfylla allt det som jag har låtit säga genom mina heliga profeters mun” (3 Nephi 1:13). Den kvällen ”när solen gick ned blev det inte mörkt” (3 Nephi 1:15), precis som Samuel hade förutsagt. Allt Samuel hade profeterat om inträffade, även den nya stjärnan som skulle visa sig.
Inte något skäl till otro
I Bibeln finns det ingen uppteckning om en natt utan mörker vid tiden för Kristi födelse, och den nya stjärnan nämns bara kort när de vise männen såg och följde den för att komma till Jesusbarnet (se Matt 2:2, 9–10). I Judeen var det bara några få som såg tecknen på Kristi födelse, herdarna till exempel (se Luk 2:8–18). Men på den amerikanska kontinenten såg ”allt folket på hela jordens yta från väster till öster, både i landet norrut och i landet söderut” tecknen och visste att ”Guds Son snart måste visa sig” (3 Nephi 1:17).
Varför var det så många människor som såg tecknen på Frälsarens födelse i den nya världen? Samuels ord förklarar detta delvis: ”Ängeln sade till mig att många skall se större ting än dessa, för att de skall kunna tro att dessa tecken och dessa under skall äga rum över hela detta lands yta, och för att det inte skall finnas något skäl till otro bland människobarnen” (Helaman 14:28; kursivering tillagd).
Äntligen befriade
När solen gick upp på himlen efter natten utan mörker visste folket ”på grund av det tecken som hade givits … att det var den dag då Herren skulle födas” (3 Nephi 1:19). Tänk dig vilken glädje! De troende hade räddats. De hade skonats från att dödas av sina otroende fiender. De hade skonats andligt sett också, för Guds Son hade kommit till världen för att frälsa människorna från deras synder genom försoningen.
Vi tänker vanligtvis inte på julen som en tid när vi firar vår befrielse, som judarna gör på påsken, då de firar att Israels barn befriades från fångenskapen i Egypten. Men dagen då Frälsaren föddes var verkligen en befrielsedag för de troende i nya världen.
När du firar jul i år, tänk då på händelserna som inträffade på den amerikanska kontinenten, och de som skedde på andra sidan jordklotet där Frälsaren föddes. Hans födelse gav andlig befrielse åt alla människor, men bokstavligt talat gav den befrielse från döden för en grupp ståndaktiga troende i den nya världen. Och hans födelse fortsätter att ge befrielse till alla som tar emot honom som sin Herre och Frälsare.
NEDAN: MÅLNING AV WALTER RANE; OVAN: LAMANITEN SAMUEL PROFETERAR, AV ARNOLD FRIBERG
Till vänster: Herdarna får vetskap om Kristi födelse, av Arthur A. Dixon, med tillstånd av Church History Museum; ovan: Se Guds lamm, av Walter Rane, med tillstånd av Church History Museum