Vaggvisa för Timothy
Mitt hjärta värkte för min kämpande baby tills jag kom ihåg de gåvor som ett annat barn förde med sig för 2000 år sedan.
Jag minns de hemska orden från min förlossningssjuksköterska: ”Jag tror att han har några missbildningar.” Samtidigt fylldes förlossningsrummet med personer som skulle rädda min svårt skadade nyfödda baby.
Jag hade varit med om liknande scener många gånger tidigare, men från den andra sidan, som sköterska. Jag var den som skulle återuppliva den nyfödde. Nu var jag den mamma som sträckte sig genom kuvösen för att vidröra sonens hand, medan en transportgrupp väntade på att föra honom till ett annat sjukhus.
Morgonen därpå fick jag ett telefonsamtal från intensivvården för nyfödda där min make Andrew satt omgiven av läkare medan de förklarade den operation som Timothy omedelbart skulle behöva genomgå för att avlägsna jättelika tumörer i buken.
Jag klängde mig fast vid hoppet om att ett operativt ingrepp skulle bota vårt barn och att han skulle leva ett normalt, lyckligt liv. Jag föreställde mig honom som ett knubbigt litet barn med ett gulligt sår, en påminnelse om den kortvariga chock som han gav sina föräldrar.
Tre veckor senare i samma konferensrum på sjukhuset försökte en neurolog förklara den missbildning i hjärnan som för vårt barn skulle innebära försenad kognitiv utveckling, språksvårigheter och slutligen slaganfall.
Några dagar senare, i samma rum, sade läkaren: ”Jag tror inte det är möjligt att Timothy kan komma hem utan en matningssond.” Vår baby var utmärglad och vägde 1,4 kilo mindre än vid födseln, led av blodbrist och var praktiskt taget oemottaglig för beröring. När man gav honom en nappflaska var hans sugförmåga som bäst svag, och han höll på att kvävas av innehållet.
Prognosen för vårt barn var sämre än någonsin. Min värld föll samman. Jag ifrågasatte Herrens löfte att han aldrig skulle tillåta en prövning som ligger bortom ens förmåga att klara av. Jag kände hur denna börda krossade mig fysiskt, mentalt och andligt. Under långa dagliga timmar på sjukhuset längtade jag efter att vara tillsammans med mina två äldre barn och att återuppta vårt fridfulla liv. När jag var hemma var jag besatt av min babys välgång och ärligt talat tänkte jag på våra nyligen förstörda liv.
När jag hade sjunkit som djupast vädjade jag till Herren och beskrev alla de underbara sätt jag skulle tjäna honom på om han bara tog Timothy tillbaka, lät mig sörja förlusten av honom och lät mig gå vidare med mitt liv. Något annat var helt klart mer än jag kunde hantera.
Medan allt det här pågick inleddes mitt eget personliga underverk. Många medlemmar i vår församling, och flera familjemedlemmar och vänner, fastade och bad för vår familj. En söndagsmorgon när jag vaknade hade jag en stark förnimmelse av att något stort skulle hända den dagen som en följd av all fasta och alla böner. Jag hoppades naturligtvis att Timothy plötsligt skulle piggna till och mirakulöst börja äta. När jag anlände till intensivvården för nyfödda var Timothy lika oemottaglig som någonsin och han var fortfarande inte intresserad av att matas med flaska. Naturligtvis blev jag besviken, men när jag höll honom kom en intensiv känsla över mig att allt skulle gå bra. Jag visste inte vad som menades med ”bra”, men jag tvivlade inte på att Herren satt vid rodret och var medveten om vår familj.
Några veckor senare stannade min mamma och jag till vid sjukhuset. I detta tysta, svagt belysta rum höll min mamma min kraftlösa lilla baby intill sig och vaggade honom samtidigt som hon sjöng denna julvaggvisa:
Nu lyssna, min lilla, berätta jag skall
om hur Herren Jesus fick börja sitt kall.
Han föddes så ringa i avlägset land
och sändes till jorden av Guds fadershand.
Sov nu, min lilla, du är mig kär.
Sov nu, min lilla, ej ont når dig här.
Sov nu, min lilla, du är mig kär.
Jesus dig skyddar, han barnen är när.1
Jag visste att frid skulle komma genom min Frälsare, som kom till jorden för att skänka frid och evig lycka till var och en av oss. Förvisso skulle han ta hand om denna kära lilla älskling och lyfta upp dem av oss som utsetts att ta hand om honom.
Några veckor senare förflyttades Timothy till den specialistbarnmottagning som jag för närvarande arbetar vid. Där lärde han sig mirakulöst hur man äter. Och igen fick jag en otrolig känsla av att allt kommer att bli bra med honom. Och även om han blivit bättre på så många sätt vet jag fortfarande inte exakt vad som menas med det. Men jag har känt ett sådant tröstande inflytande sedan dess. Och närhelst jag finner någonting som jag troligen borde oroa mig över så sköljer denna känsla över mig och budskapet låter likadant: ”Oroa dig inte. Allt kommer att gå bra. Bara njut av honom.”
Den här jultiden riktar sig mina tankar mot de vackra gåvor som Frälsaren har gett oss. På så många sätt låter han oss ha frid här på jorden. En av fridens mest underbara gåvor är möjligheten att i bönens anda göra allt vi kan och därefter överlämna våra sorger till honom.
Genom att förlita oss på Herren kan vi överlämna vår oro till honom och han lyfter i sin tur upp oss, ger oss särskilda gåvor för att bistå oss — ofta genom andra människor. För mig kom dessa gåvor i form av barnvakter för mina två äldre barn, måltider från församlingsmedlemmar, underbara sjuksköterskor och läkare och kärleksfullt stöd från familj och vänner. Men den mest kraftfulla gåvan har varit den frid vår himmelske Fader beviljade genom att hans Son har burit mina sorger och bekymmer. Genom honom är jag fri att älska och njuta av babyn Timothy och att prisa alla de människor och välsignelser som kommit i min väg till följd av hans speciella liv.
Illustration Scott Snow