Världens ljus
”Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande” (1 Kor. 15:22).
Erin stod på tempelområdet i Salt Lake City och tittade på statyerna i naturlig storlek som bildade en julkrubba och väntade på att musiken och berättelsen skulle börja. Julljusen blinkade runtomkring henne. Men det kändes inte som jul.
”Mår du bra?” frågade mamma.
Erin nickade, men hon var inte helt säker.
Bara för några dagar sedan hade en pojke i Erins klass i skolan dött i en bilolycka. Hon sade sett många gråta på begravningen, och hon hade själv gråtit mycket. Erin hade inte känt pojken så väl, men hon visste att hans familj älskade honom lika mycket som hennes familj älskade henne. Det var skrämmande att något sådant kunde hända någon i hennes ålder.
Nu tyckte hon inte det var så spännande med julen. Hon var orolig hela tiden — rädd för att sätta sig i bilen, rädd för att vara ifrån sina föräldrar, rädd för att lämna huset ifall något hemskt skulle hända henne när hon var borta. Inga julljus i hela världen kunde ta bort den oroliga känslan inuti henne. Hur skulle hon kunna vara glad i en värld där hon inte alltid var i säkerhet?
”Nu börjar det snart”, sade pappa. Han pekade på julkrubban.
Det knastrade i högtalarna och sedan började en röst prata. Musik hördes och strålkastare lyste ner på statyerna av herdarna, de vise männen, Maria och Josef. Erin lyssnade på den välbekanta berättelsen. Jesusbarnet föddes och lades i en krubba. Änglar sjöng. Herdar dyrkade Jesus. De vise männen gladde sig.
Erin tittade på föräldrarnas ansikten och ansiktena på alla som hade samlats runt krubban. De verkade alla vara glada. Men varför var alla så glada över Jesusbarnet om hans födelse inte kunde hindra dåliga saker från att hända? Erin tyckte inte om frågan som virvlade runt i huvudet. Allt hon ville var att inte vara rädd längre.
Berättelsen avslutades och en inspelning av profetens röst hördes i högtalaren. Han bar sitt vittnesbörd och läste ett skriftställe i Bibeln: ”Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande” (1 Kor. 15:22).
Erins hjärta slog fortare. Hon upprepade orden inom sig och försökte komma ihåg dem. Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande.
Skriftstället förklarade att alla skulle dö — unga och gamla — alla. Erin visste det förstås, men hon hade aldrig tänkt på det så mycket innan. Hon tyckte att hon var för liten för att tänka på sådant. Men hon var inte för liten för att ha ett vittnesbörd om sanningen: Tack vare Jesus Kristus skulle alla leva igen. Det var därför som herdarena och de vise männen var glada. De förstod vad Jesus hade kommit till jorden för att göra.
Erin tittade bort från det lilla stallet till ett fönster i informationscentret bakom scenen med krubban. Inne i centret lyste det på en stor staty av Jesus där han sträcker ut sina händer med ärren. Erin tänkte på det lilla barnet i krubban och hur han växte upp och blev någon som hade all makt. Och ändå valde han att offra sitt liv för henne. Han hade fötts så att hon skulle kunna leva igen. Vad som än hände kunde Erin känna sig trygg i Jesus kärlek.
Ett lugn kom över henne. Hon kunde inte riktigt förklara hur, men oron försvann. När hon tittade på statyn av Jesus Kristus, som lyste klarare än julljusen, märkte hon knappt den mörka kvällshimlen. Hon var för upptagen med att känna värmen och hoppet inom sig.
Illustration Steve Kropp