Juldekorationer och kristuslika vänner

Mary N. Cook

första rådgivare i Unga kvinnors generalpresidentskap

När jag skulle klä julgranen ett år öppnade jag en låda fylld med juldekorationer som jag inte hade sett eller använt på flera år. När jag gick igenom julljus och juldukar såg jag en ask med juldekorationer som jag hade samlat på mig medan jag var ensamstående och undervisade i en skola. Jag hittade en enkel korsstygnstavla med orden ”Öppet hus i jul — 1984”. I tankarna förflyttade jag mig tillbaka till det året. Jag var ogift och det var med viss oro som jag hade flyttat från en församling för unga ensamstående vuxna till en familjeförsamling.

Jag älskar julen, men vissa jular var mycket ensamma för mig. Jag hade fyllt 30, var ensamstående och hade inga barn, så ibland kände jag mig utanför. Det var lätt för mig att tycka synd om mig själv och falla tillbaka i vad jag kallade för ”stackars lilla jag-syndromet”. Just det året, 1984, minns jag att jag fattade ett medvetet beslut att övervinna syndromet, att se bortom mig själv och se vad jag kunde göra för att ge andra en glad jul.

Jag var relativt ny i församlingen och tänkte att om jag öppnade min enkla lägenhet för medlemmarna i Hjälpföreningen så skulle det hjälpa mig att fira jul och lära känna systrarna bättre.

När jag tänkte på mitt öppet hus, mindes jag den lilla julgranen som var klädd med dekorationer från lådan, lukten av kakorna som mina ensamstående vänner hjälpte mig baka och den söta smaken på mammas ”vita julbål” som jag serverade gästerna.

Jag tittade på de olika dekorationerna och hjärtat fylldes av kärlek och tacksamhet när jag tänkte på alla de kristuslika vänner, unga och gamla, som älskade och hjälpte mig igenom svåra tider.

Jag tog upp en stärkt spetssnöflinga som en äldre kvinna hade virkat åt mig och påmindes om hennes omtänksamhet. Jag tänkte på de äldre systrarna i alla de församlingar som jag tillhört, som vidarebefordrade sin kunskap till mig. Jag lärde mig virka, sticka, sy och knyppla av dessa underbara systrar som var villiga att ge av sin tid och särskilt av sitt tålamod så att jag kunde glädjas åt det som de gladde sig åt.

Jag höll i det lilla signalhornet av mässing och tänkte på inbjudan från den musikaliskt begåvade körledaren som inbjöd mig, när jag var i tonåren, att vara med på tidiga morgonövningar inför ett särskilt musikprogram. Hennes tillit till mig gjorde att jag började tycka om klassisk musik och att jag hade självförtroendet att sjunga i kör under resten av mitt liv.

Med ett leende tog jag upp Musse Pigg-dekorationen och kände tacksamhet för paret som lät mig umgås med deras barn. Deras barn blev mina barn. Jag höll i dem i kyrkan, läste för dem, lekte med dem och älskade dem. De hjälpte mig att fylla ett smärtsamt tomrum.

Frälsaren lärde oss i Matteus 10:39: ”Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det.”

Det medvetna beslutet 1984 att ”mista mitt liv” genom att se utanför mig själv var verkligen en vändpunkt för att jag skulle ”finna” mig själv. Medan jag begrundade det som hänt insåg jag att många i sin tur hade följt vår Frälsares ord och mist sitt liv för min skull. Juldekorationerna hade blivit en ljuv påminnelse om kristuslika vänner.