Popcorn, pionjärer och frid
Shirlee Hurst Shields, Utah, USA
Mor lade tegelstenar i ugnen och virade sedan filtar runt dem så att våra fötter skulle hållas varma när vi åkte i bilen som inte hade någon värme. Året var 1935 och vi var på en 10 mil lång biltur från Salt Lake City till Payson i Utah för att besöka mina morföräldrar i början av december. Snön föll lätt runt omkring oss och virvlade i vad som såg ut som små tornador på vägen framför oss. Min äldre bror Fred och jag var klädda i tjocka rockar och stickiga ullsockor och ullhalsdukar. Bilturen kändes oändligt lång för mig som sjuåring.
Vi gjorde den här resan varje år i december. Juletiden började egentligen inte förrän vi var i mormor och morfar Tanners varma kök och gjorde popcornbollar. Morfar tände elden och mormor fyllde en trådkorg med fluffiga vita popcorn. Sedan hällde hon hett honungssmör över popcornen i en stor järngryta och blandade i jordnötter. När blandningen hade kallnat stack vi ner våra smörtäckta händer och gjorde festliga bollar som vi gav till familj och vänner.
Men den här julen skulle bli annorlunda. Vanligtvis åkte Fred och jag i baksätet, men det här året satt vi inklämda mellan mina föräldrar i det breda framsätet. En liten vit kista med kroppen av min ettårige bror Gerold upptog baksätet. Han hade haft mässlingen, men den hade förvandlats till lunginflammation och tagit hans unga liv. Vi hade tidigare åkt till bårhuset för att hämta den lilla träkistan.
Medan vi gjorde den två timmar långa resan ledde pappa oss i att sjunga julsånger. Mamma och pappa sjöng i stämmor, och den vackra sången tröstade oss i vår sorg över vårt förlorade barn.
När vi kom till morfars hus, väntade de vanligtvis så muntra familjemedlemmarna vördnadsfullt på oss. Kistan hämtades från baksätet och bars in i mormors fläckfria vardagsrum. Mina morföräldrars biskop sade några vänliga ord och sedan gick vi tillbaka till bilen för att åka till kyrkogården. Vi grät alla när den lilla dyrbara pojken lades i den frusna marken.
Julen kom trots allt. Elden tändes, popcornen poppades och de festliga popcornbollarna delades ut med hjälp av morfars släde som drogs av en häst. Jag kände mig sorgsen den dagen men också mycket fridfull när jag lyssnade på mina trofasta morföräldrar när de läste berättelsen om Kristi födelse.
Mina morföräldrar hade fötts av pionjärföräldrar som hade lagt många små barn i jorden. När vi sörjde vår förlust i familjen, vände vi oss till det som våra förfäder hade vänt sig till — Guds Son och hans ord. Jag såg tillbaka på julberättelsen med ett annat hjärta det året, för det var tack vare barnet som föddes i en krubba som barnet vi hade lagt i jorden skulle uppstå igen och bli vårt.
Många årtionden har gått sedan dess, men varje jul häller jag fortfarande honungssmör över popcorn, blandar i jordnötter, formar blandningen till bollar, och minns.