Ungdomar
Den perfekta julaftonen
När jag växte upp var julaftonen en av årets höjdpunkter. Min familj och jag lagade pizza, gick ut och sjöng julsånger och samlades för en liten julandakt. Vi sjöng psalmer fyrstämmigt, osäkert men för full hals, och vi spelade på en udda samling musikinstrument. Pappa avslutade alltid kvällen med ett julbudskap som fick oss att fälla glädjetårar. Livet var underbart på julaftonen.
När jag var lite äldre började mamma ta hand om en liten granne, Kelly. Kelly kom hem till oss varje dag efter skolan medan hennes mamma Patty arbetade. Kelly följde efter mig som en hundvalp — högljutt och pockande på uppmärksamhet. Jag kände mig alltid lättad när Patty hämtade sin dotter så att vi fick en lugn stund hemma.
I december ett år blev jag förskräckt när mamma bjöd hem Patty och Kelly på julaftonen. Min julafton. Mamma log och sade uppmuntrande: ”Det förändrar ingenting.” Men jag visste bättre. De skulle äta upp hela vår pizza. Kelly skulle reta oss när vi sjöng. Jag stålsatte mig inför den värsta julaftonen någonsin.
När det blev kväll kom Patty och Kelly och vi pratade och skrattade och sjöng. Mamma hade rätt. Det var perfekt. Vid midnatt tackade de oss och gick motvilligt hem. Jag gick och lade mig med ett glatt hjärta. Jag hade upptäckt att julens verkligt dyrbara gåvor inte förminskas när vi delar med oss av dem. I stället förskönas och förökas de när vi ger bort dem.