Hur kan vi få fram mat till så många?
Marta Fernández-Rebollos, Spanien
Som Hjälpföreningens president kände jag mig överväldigad av behoven och utmaningarna för vissa familjer i vår lilla gren. Det hade varit svåra tider och flera medlemmar hade förlorat sitt jobb.
Utanför kyrkan kunde man se misströstan, sorg och en känsla av hopplöshet i ögonen på många som hade svårt att försörja sin familj. Också barn och ungdomar gav uttryck för osäkerhet och tumult.
Grensledarna kände att de behövde ge lite hopp och kärlek till de mest behövande — något som kunde hjälpa människorna i vår kommun att känna att en kärleksfull himmelsk Fader kände till deras prövningar och vakade över dem.
När julen närmade sig föreslog vi att vi skulle bjuda in de fattigaste barnen i vår kommun på middag. Grensmedlemmarna skulle samla in pengar, köpa mat av en snabbmatskedja och förbereda möteshuset för att ta emot våra gäster. Alla engagerade sig, även primärbarnen, de unga kvinnorna och de unga männen.
Vi ordnade så att snabbmatskedjan skulle tillhandahålla maten, och vi kontaktade socialarbetare för att ta reda på vilka familjer som hade de största behoven. Arbetarna gav oss en lista över omkring 100 barn, vilket var mer än vad vi hade väntat oss. Vi misströstade inte, men det kändes omöjligt att kunna få ihop tillräckligt med pengar för att köpa mat till så många barn.
När dagen för vår middag kom, tog grenspresidenten, åtföljd av flera diakoner, pengarna vi hade samlat in och begav sig till restaurangen. De undrade hur vi skulle kunna få mat till så många barn med våra begränsade medel. De bad på vägen dit och tänkte att vi kanske bara skulle bjuda in de minsta barnen, dela måltiderna på hälften eller ställa in aktiviteten.
När grenspresidenten kom till restaurangen lade de pengarna på disken. Det var då deras böner besvarades.
Restaurangchefen såg på dem och sade med ett leende att restaurangen gärna ville bidra med så många måltider som behövdes — utan kostnad! Jag kan inte uttrycka glädjen vi alla kände när vi fick reda på denna vänliga gest. Den gjorde att vi kunde ge lite glädje — och mycket mat — till en stor grupp behövande barn.
Tack vare restaurangens generositet kunde vi använda pengarna vi hade samlat in till att köpa mat och göra matkorgar till de mest behövande familjerna.
Av den här upplevelsen lärde vi oss att ingen ansträngning är förgäves när vi använder våra talanger och vår välvilja till att tjäna våra medmänniskor. Våra vittnesbörd stärktes om att Herren öppnar dörrar när vi har gjort allt vi kan.