Ni sjöng från hjärtat
Dafne Analia Romero de Tau, Misiones, Argentina
I december 2000 förberedde sig vår stavskör för att vara värdar för en körfestival. Flera kända körer i staden Posadas i Argentina hade meddelat att de skulle delta, och många skulle komma och lyssna. Genom vår sång hoppades vi kunna bära vittnesbörd om Frälsarens födelse.
Som körledare var jag lite nervös. Dessutom var jag gravid med tvillingar i åttonde månaden. Jag fick smärtor under vår generalrepetition veckan före konserten och var tvungen att leda sittande.
När repetitionen var över kunde jag inte längre stå. Min make Carlos och min pappa gav mig en välsignelse. Carlos tog mig sedan till sjukhuset där läkarna kom fram till att barnen skulle komma den dagen. Jag var rädd, men Carlos sade att jag skulle lita på Herren.
Snart fyllde skriken från ett nyfött barn rummet. Mitt hjärta spratt till av glädje när jag hörde det, men sedan kom läkaren närmare och sade: ”Det är Kira som gråter, men Abril överlevde inte.”
Jag har inga ord att beskriva känslorna som kom över mig. Snart flyttades jag till ett annat rum där min make väntade på mig. Vi höll om varandra och grät.
”Dafne, vi vet inte varför Herren tog hem Abril till sig”, sade Carlos. ”Men vi måste vara starka, acceptera hans vilja, och gå vidare i tro.”
Lite senare höll Carlos Kiras lilla kropp och välsignade henne att hon skulle leva. Det gjorde hon, men på grund av komplikationer blev hon kvar på sjukhuset i tio dagar.
Jag cyklade dit igen veckan därpå. På grund av de täta turerna till sjukhuset för att vara med och mata Kira, hade jag inte en tanke på kören. Kvällen före festivalen frågade pappa mig om jag hade bestämt om jag skulle leda kören. ”Be om det, Dafne”, sade han, ”och vilket beslut du än fattar, kommer det säkerligen att vara det rätta.”
Jag tänkte på Kira som fortfarande låg på sjukhuset. Jag tänkte på körmedlemmarna som hade arbetat så hårt för att förbereda sig för konserten. Jag tänkte på Frälsaren och på hans födelse, liv och offer. Jag visste vad jag behövde göra.
Bevisen på kärlek som vår familj fick ta emot kvällen därpå från körmedlemmarna var mycket rörande, och andan av harmoni bland dem gav mig en stark önskan att beröra dem som var närvarande.
Eftersom vi var värdar för festivalen, sjöng vår stavskör sist. När piano och fiol spelade inledningen till ”Den första julen” rann tårarna nerför mina kinder. Sedan, när rösterna blandades med instrumenten, överväldigades jag av känslan att jag var på en vacker plats.
När vi var klara vände jag mig om och såg att de flesta i publiken hade tårar i ögonen. Personer som kanske aldrig hade hört evangeliets budskap om frid och kärlek hade genom vår sång känt skönheten och undret som Guds Sons födelse var.
Efteråt sade körledaren för en av de andra körerna till oss: ”Vi har bra teknik, men ni sjöng från hjärtat.”
På julaftonen tackade min make och jag Gud för att de hade sänt Kira till vårt hem och för att han hade sänt sin Son till jorden. Tack vare Sonens försoning och vår tempelbesegling vet vi att Abril en dag blir vår igen.