Profeter under julen
De sexton nutida profeter vi har haft har exemplifierat julens anda och påmint oss om den ojämförliga händelse som ägde rum i stallet i Betlehem för över tjugo århundraden sedan: Vår Frälsare, Jesu Kristi födelse. Vi kan inte göra fel om vi följer deras exempel — särskilt under julen.
Kärleksgåvor
Gåvor i form av kärlek och tjänande till mindre lyckligt lottade har kännetecknat profeternas julupplevelser. År 1931, under den stora depressionen, var Harold B. Lee president för en stor stav i Salt Lake City i Utah. President Lee bestämde sig för att ta reda på sina stavsmedlemmars behov och göra allt han kunde för att avhjälpa deras behov. Genom en studie fick han veta att mer än halva staven, nästan 5 000 personer, var beroende av att få hjälp av andra, bland andra nästan 1000 barn under 10 år. Han uppmanade medlemmarna att samla in leksaker och organiserade workshopar där man lagade, målade och rengjorde gamla leksaker så att de blev som nya, så att inget barn skulle vara utan julklappar. Han bestämde att varje familj i staven skulle ha en julmiddag och bad om matdonationer för att detta skulle kunna ske.1 Senare, som apostel, blev äldste Lee ombedd att organisera kyrkans välfärdsprogram, baserat på principerna om tjänande, uppoffringar och arbete.
Som pojke firade president Thomas S. Monson jul när hans vän ställde en överraskande fråga: ”Hur smakar en kalkon?” Han sade att det smakar som kyckling, men insåg sedan att hans olyckligt lottade vän aldrig hade smakat på det heller. Inte bara det, det fanns inget hemma hos hans vän som man kunde laga en julmiddag med. ”Jag försökte komma på en lösning”, sade president Monson. ”Jag hade inga kalkoner, inga kycklingar, inga pengar. Sedan kom jag ihåg att jag hade två kaniner. Jag tog genast min vän vid handen och rusade ut till kaninburen, stoppade ner kaninerna i en låda och räckte över lådan till honom och sade: ’Se här, ta dessa två kaniner. De är goda att äta — precis som kyckling’ … Tårarna kom när jag stängde dörren till den tomma kaninburen. Men jag var inte ledsen. En varm känsla av obeskrivlig glädje fyllde mig. Det var en jul värd att minnas.”2
Var tillsammans som familj
En av de finaste jularna som president Ezra Taft Benson kom ihåg inträffade 1923, när han hade kommit hem på julaftonen till familjegården i Whitney i Idaho efter att ha verkat som missionär i England i två och ett halvt år. Denna glada återförening med hans föräldrar och tio syskon var också fylld av entusiasm och glädje inför julen. Som en speciell förmån lät hans föräldrar honom vara uppe och hjälpa till med julförberedelserna efter att de andra barnen hade gått och lagt sig. Medan han arbetade tillsammans med föräldrarna berättade han lågmält om sina missionsupplevelser. Han kunde inte hålla tillbaka tårarna under denna ”underbara kväll” i sitt barndomshem.3
Profeternas liv uppmuntrar oss att vara tillsammans med vår familj under julen. President Joseph F. Smith mindes en jul när han som ung far inte hade några pengar — inte ens ett öre — att köpa julklappar för till barnen. Precis före jul gick han hemifrån och promenerade nerför gatan. Han tittade på alla de underbara sakerna i skyltfönstren, medveten om att han inte kunde köpa någon av dem. I ren förtvivlan hittade han en undanskymd plats och ”grät som ett barn” för att lätta sitt värkande hjärta. Men sedan torkade han tårarna och gick hem och lekte med barnen hela dagen, ”tacksam och glad för enbart dem”.4 Trots sin oförmåga att ge en materiell jul till sina barn, hade han ändå gett dem den största gåvan en far kan ge — sin kärlek och sin tid.
Profeten Joseph Smith tillbringade julen 1838 inspärrad i fängelset i Liberty i Missouri. Han och flera andra hölls fångna i en liten källare som var kall, smutsig och rökig från den öppna spis som de tvingades använda. Det var så lågt i tak att de inte kunde stå upprätt. Men de upplevde en ljuspunkt under julen. Profetens hustru Emma fick möjlighet att besöka Joseph strax innan jul, i flera dagar. Dessutom hade hon med sig deras son, Joseph Smith III. Med den kärlek Joseph kände från familjen skrev han uppmuntrande ord till de heliga från källarhålan: ”Vi jublar i våra prövningar, ty vi vet att Gud är med oss.”5
År 1937 försökte president Joseph Fielding Smith anpassa sig till ett liv utan sin älskade hustru Ethel, som nyligen hade dött. Ethel hade bett att Jessie Evans, en ensamstående kvinna med en vacker sångröst, skulle sjunga på hennes begravning. Genom detta sammanträffande lärde Jessie Evans och Joseph Smith känna varandra bättre. Deras ömsesidiga attraktion blommade ut i kärlek. Hon tackade ja till hans frieri en kort tid efter julen. När president Smith tänkte på julklapparna han hade fått under julen 1937, skrev han: ”Jag har fått [Jessie] som julklapp, för vilket jag är tacksam.”6 De gifte sig i april.
En av president David O. McKays årliga familjetraditioner var att ta med barnbarnen och åka timmerkälke som drogs av några hästar, med bjällerklang. Åkturen var en av deras favorittraditioner. President McKay fortsatte med detta även när han hade fyllt 80. För att hålla sig varm hade president McKay på sig en lång, tjock tvättbjörnspäls och tjocka vantar. De yngre barnen åkte i kälken men de äldre ”susade ned bakom på sina egna kälkar” som hade bundits fast vid den stora timmerkälken. Dessa minnesvärda jultraditioner avslutades ibland med att vi sjöng julsånger runt pianot, och även ”Frid och glädje finns på jord.”7
Ett vittnesbörd om Jesus Kristus
Det kanske viktigaste som profeternas julupplevelser lär oss är att vi stärker vårt vittnesbörd om Jesus Kristus när vi gör honom till kärnan i vårt julfirande. År 1876 var templet i S:t George i Utah nästan färdigbyggt. Invigningen av källaren, huvudrummet och beseglingsrummet var bestämt till den 1 januari 1877.8 Eftersom det var jul bara sju dagar före invigningen, arbetade många i S:t George flitigt för att se till att templet blev färdigt i tid.
President Wilford Woodruff, templets förste president, skrev i sin dagbok att på juldagen arbetade männen med cirkelsågar, och 40 kvinnor tillbringade hela dagen i templet och sydde mattor. De lade ut mattor och satte upp gardiner.9
Fastän de nästan inte blev klara i tid var deras uppoffring den julen värd ansträngningen. Arbetet var deras julfirande. Med 2 000 personer närvarande den 1 januari, uppsände president Woodruff invigningsbönen för delar av templet — över 30 år efter att de sista dagars heliga hade tvingats överge templet i Nauvoo.
Under andra världskriget tvingades många städer i Förenta staterna att mörkläggas för att spara bränsle. I Salt Lake City släcktes Salt Lake-templets fasadbelysning. Templet stod mörkt i en mörk stad i flera år. När det tillkännagavs att kriget var över i Europa, beordrade president Heber J. Grant att fasadbelysningen skulle tändas igen.
Till julen 1945 planerade president George Albert Smith ett inspirerande och meningsfullt julkort. På framsidan var det ett fotografi av de tre östra spirorna på Salt Lake-templet, vackert upplysta mot en mörkblå bakgrund och med ängeln Moroni stående ovanpå. Längst ner stod det ”Julen 1945” och budskapet ”Ljusen är på igen”.10 Inget kunde bättre ha speglat glädjen som alla kände efter så många långa år av död och förstörelse.
Men det här vackra julkortet var också president Smiths sätt att vittna om Jesus Kristus och evangeliets återställelse. Precis som krigsslutet förde med sig fred och ljus till mörka platser, tände evangeliets återställelse, efter århundraden av avfall, sanningens starka ljus igen för alla människor i hela världen
Våra nutida profeters exempel på kärlek, tjänande, tro och uppoffringar vittnar om att den sanna glädjen under julen kommer genom att leva som Kristus levde. Som president Howard W. Hunter sade: ”Den riktiga julen kommer till den som har tagit emot Kristus i sitt liv som en rörlig, dynamisk och vitaliserande kraft. Julens sanna anda finns i Mästarens liv och mission.”11
Fotoillustrationer Welden C. Andersen