Förr’n resans mål vi nå
De som håller ut till änden väl, märker att deras tro blir allt starkare med tiden.
Jag vet alltid var min 92-årige pappa, Paul Romney, är på söndagseftermiddagen. Han är i sin församling i Salt Lake City i Utah och snyggar till i kapellet. Det tar honom omkring en timme.
Han lutar sig på sin rullator medan han går upp längs gången. Sedan lutar han sig på bänkarna medan han går från rad till rad, plockar upp pappersskräp, rättar till psalmböcker och tar upp flingor eller brödbitar som har hamnat på mattan. Det har han gjort varje söndag, med få undantag, sedan han ordinerades till diakon 1934.
Förberedelser för gudsdyrkan
”Jag gör det för att visa att jag älskar Herren”, säger han. ”Ett rent kapell hjälper oss att dyrka honom.”
Som diakon upptäckte Paul Romney att det ingick i hans ansvar att uppfylla församlingens timliga behov. ”Jag tänkte att ett sätt att göra det var att städa upp efter mötet”, säger han. ”Så jag började helt enkelt att göra det och har gjort det sedan dess.” Det har aldrig varit en uppgift eller ett ämbete han fått, fast ibland kommer han på lördagarna för att hjälpa andra som fått i uppdrag att städa möteshuset. Ibland har hans barn hjälpt honom. För många år sedan när han satt i biskopsrådet uppmuntrade han diakonerna att hjälpa honom.
Men oftast väntar han bara på att det sista mötet ska ta slut. Sedan bidrar han på sitt stilla sätt till att möteshuset ska vara ett hus för ordning. Och det gör han trofast varje söndag.
Min fars exempel har visat mig att vi oavsett våra omständigheter alltid kan hitta ett sätt att tjäna. Det har lärt mig om vördnad och om att förbereda sig för att dyrka Gud. Och det har hjälpt mig inse att det finns mycket som vi alla kan lära oss av dem som går före oss på livets väg.
Skiftande roller
Jag har lärt mig liknande saker från mina grannar längre ner på gatan. Larry Morgan, 97 år, och hans hustru Elizabeth, 94 år, har med framgång fyllt de olika rollerna som de haft under sin tid tillsammans: man och hustru, far och mor, seniormissionärer i Holland. När Larry var 72 kallades han som rådgivare i biskopsrådet. Då fanns det 79 änkor i församlingen och på uppdrag av biskopen besökte Larry och Elizabeth varenda en av dem.
Varje fastesöndag i över 40 år har Larry and Elizabeths barn, och nu även deras barnbarn och barnbarnsbarn, samlats på söndagskvällen för att bryta sin fasta. ”Vi ville att familjen skulle tycka om att umgås och alla gillar ju att äta”, säger han. ”Vi hade massor med vete i årsförrådet, så vi malde vårt eget mjöl och gjorde våfflor. Sedan åt vi tills alla var mätta.” Den enkla gemensamma måltiden har stärkt deras familjegemenskap.
I dag är det barnen och barnbarnen som står för maten. Elizabeth har demens men vet att familjen är nära. Till alla som är där upprepar hon om och om igen: ”Jag älskar dig.” När måltiden är över och alla har åkt hem tycker hon om att lyssna till när Larry läser ur skrifterna och kyrkans tidskrifter och finner tröst i att ha honom nära.
För omkring två år sedan föll Larry och skadade ryggraden. Det resulterade i att han inte längre kan gå. ”Jag slösar inte bort tid med att fråga varför det hände”, säger han. ”Jag fick en prästadömsvälsignelse. Jag fick höra att jag skulle gå igen, men inte i det här livet. Tack vare försoningen och uppståndelsen vet jag att det kommer att hända. Jag har lärt mig att vår Fader i himlen står vid rodret. När vi accepterar hans vilja kan vi lita på att han hjälper oss.”
Ett vidgat perspektiv
Jag träffade Merle Christensen för första gången när hon bodde på ett äldreboende i Brigham City i Utah. Hon var släkt till en vän till familjen och skulle fira sin 101:a födelsedag. Merle satt i sitt rum omgiven av souvenirböcker och foton. Speciellt två av fotona hon visade mig fångade mitt intresse.
Det första togs för många år sedan och visar en grupp seminarieelever, däribland Merles döttrar. ”De står på första raden med sin lärare Boyd K. Packer”, säger Merle. ”Han ser mycket ung ut, men han var en bra lärare.” I dag är han president för de tolv apostlarnas kvorum.
När Merle var ung insjuknade hon i polio. ”Det var inte lätt att hantera som tonårsflicka”, säger hon. ”Min tro fick springa för att hinna ikapp. Men Herren hjälpte mig då och han hjälper mig än.” De som led av polio i sin ungdom drabbas ofta av postpolio när de blir äldre och man kan då bli svag i musklerna och mycket trött i kroppen. Så blev det för Merle.
När hon känner sig trött tänker hon på Alma 7:11–12 där det berättas hur Frälsaren ska ”ta på sig sitt folks smärta och sjukdomar … så att han … kan veta hur han skall bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter”. Sedan, säger hon, ”litar man på att Herren vet vad man går igenom. Man tar en dag i taget, går till kyrkan och är snäll mot andra. Det är det lilla som får en att härda ut.”
Det andra fotot som Merle visade mig låg i ett album och var en bild på tre av hennes fem döttrar. Alla hennes barn var flickor och tre av dem föddes 1936 och var trillingar, de första trillingarna som föddes i Brigham City. ”Det var ovanligt med trillingar på den tiden”, säger Merle. Sjukvården var inte lika avancerad och två av flickorna föddes med hjärtproblem. Sharon dog 1958 och Diane 1972. Janice, som inte hade något hjärtfel, gick bort i cancer 1992.
”Jag älskar alla mina barn, deras makar, mina barnbarn och barnbarnsbarn”, säger Merle. Men hon saknar sin man DeVere som gick bort för 26 år sedan, och hon saknar sina trillingar som skulle ha blivit 79 i april.
Hon citerar igen från Alma: ”Och han skall ta på sig döden så att han kan lossa de dödens band som binder hans folk” (Alma 7:12).
”Jag vet att Frälsaren övervann döden”, säger Merle. ”Tack vare det vet jag att jag kommer att träffa min man och mina trillingar och resten av familjen igen.” Den övertygelsen, säger hon, växer sig starkare varje dag.
Syster Christensen gick bort i september 2014, efter att den här artikeln skrevs.
Promenerar tillsammans
Alph och Lucette Passeraub från Lausanne i Schweiz älskar att promenera tillsammans. En av deras favoritsträckor tar dem längs Genèvesjöns strand, där alperna höjer sig över insjön. Under en sådan promenad för några år sedan passade paret Passeraub på att se tillbaka.
”Redan som tonåring sökte jag efter sanningen”, säger Alph, 78 år. ”Jag sa alltid till mig själv att om Gud finns måste han ha en levande profet på jorden. Jag tänkte ständigt på det.”
När Alph började gymnasiet uppmuntrade en vän honom att delta i en gratiskurs i engelska som hölls av kyrkans missionärer. Efter en av lektionerna bjöd missionärerna in honom till kyrkan.
”Första gången jag var där handlade Söndagsskolans lektion om att Fadern, Sonen och den Helige Anden var tre åtskilda personer”, minns Alph. ”Läraren sa att vi vet så mycket om Gud eftersom en nutida profet, Joseph Smith, hade undervisat om det och att det fanns levande profeter i dag. Jag blev alldeles ställd. De talade om det som funnits i mitt hjärta så länge.” Kort därefter blev han medlem i kyrkan ”och varje dag sedan dess har jag glatt mig över att det finns profeter på jorden.”
Lucette, 80 år, växte upp under andra världskriget. ”Jag blev tvungen att börja arbeta när jag var 14 och fick inte gå ut skolan”, säger hon. ”Men jag upptäckte att kyrkan hjälpte mig att fortsätta lära mig mer.” Efter sin heltidsmission började hon dejta Alph. De gifte sig i templet, bildade familj och ser nu tillbaka på sin tid tillsammans som bland annat inneburit 14 år för Lucette som Primärs president, 32 år för Alph i stavens högråd, regelbundna resor till templet, umgänge med barn och barnbarn och alltid, alltid, tacksamhet för sanningarna de tog till sig när de var unga.
”Vi har välsignats med att få vandra sida vid sida”, säger Lucette. ”Och varje steg har stärkt vår tro.”
Jag lär mig mycket av vänner som är äldre än mig. Larry och Elizabeth lär mig att gripa tag i livets skiftande roller på ett värdig sätt och med Herrens hjälp. Merle visar att vår tro inte räcker intill änden om den inte grundas på en tro på Frälsaren i dag. Och paret Passeraubs gläds över evangeliet varje dag. Allt detta stärker mig förr’n resans mål jag nå.