Vårt hem, vår familj
Tacksam för templets förbund
Författaren bor i Arizona i USA.
Hur kunde något lätta min sorg över att min ofödda son var döende?
14 veckor in i graviditeten med vårt tredje barn informerade läkarna oss om att jag skulle få missfall på grund av att barnets lungor inte utvecklades som de skulle. Det var tunga nyheter. Jag var förtvivlad och framtiden kändes oviss och skrämmande. Samma kväll besökte min man och jag templet med bedrövade hjärtan och tårfyllda ögon. Vi behövde svar, vägledning och styrka, och vi visste att stillheten i templet skulle föra oss närmare Herren. Vi förundrades över friden vi kände i det celestiala rummet. Jag visste att även om barnet inte skulle stanna kvar på jorden så skulle allt bli bra.
Senare utgöt jag min själ till min himmelske Fader. Jag sa till honom att jag förstod att det var meningen att vår son inte skulle leva kvar hos oss, men att jag om möjligt ville få vissa välsignelser. Jag lovade honom också att om mina önskningar inte uppfylldes så skulle jag inte förlora tron. Jag bad honom låta barnet stanna hos mig längre – att han skulle leva, om så bara en kort stund, tills hela familjen fick hålla honom. Läkarna hade sagt att om vårt barn mirakulöst skulle överleva hela graviditeten så skulle han vara lila när han föddes, men jag bad att han skulle vara rosa så att våra andra små pojkar inte skulle tveka att hålla sin bror. Jag bad Herren påminna oss om vårt eviga band efter att barnet, som vi gav namnet Brycen, hade gått bort.
Allt eftersom tiden gick uttryckte läkarna sin förvåning över att Brycen fortsatte växa, men varnade oss för att han inte kunde överleva efter födseln. Mitt hjärta sörjde över att vi skulle mista honom, men jag var samtidigt otroligt glad för att han fortfarande växte. Det var en ständig börda att bära denne son som inte skulle överleva. Det gjorde ont varje gång någon frågade om barnets kön eller födelsedatum och jag var tvungen att låtsas att allt var normalt. Vi köpte en ultraljudsmonitor så att vi kunde kontrollera hans puls dagligen, alltid angelägna om att höra detta dyrbara ljud. Min sorg var svår. Frälsarens försoning fick ny innebörd. Jag förstod slutligen genom egen erfarenhet att Jesus Kristus inte bara led för mina synder utan också kände all sorg, all smärta. Som min Frälsare bar han verkligen bördan med mig så att jag aldrig behövde vara ensam.
I vecka 38 lades jag in på sjukhuset och visste att jag därmed började nedräkningen mot Brycens bortgång. Det var både skrämmande och vackert. Läkarna sa att han kunde leva mellan tio minuter och flera dagar. Trots min rädsla kände jag Herrens tillförsikt. Brycen Cade Florence föddes den 27 januari 2012. Jag grät när han föddes, rosa, vacker och perfekt.
Våra pojkar rusade in i rummet för att se och hålla sin bror och vi tog in en fotograf som fångade ögonblicket. Brycen levde bara i 72 minuter, länge nog för att var och en av oss skulle få hålla och älska honom. Det var den enda gången vi var tillsammans som familj här på jorden, men var allt vi hade drömt om. Pojkarna fick inte nog av sin bror, de pussade honom, sjöng sånger för honom och bad att få hålla honom. Han dröjde till och med kvar tillräckligt länge för att välsignas av sin far, något som min make hade hoppats och bett om.
Vår familj har ett vittnesbörd om att ”den gudomliga lycksalighetsplanen möjliggör att familjebanden fortsätter bortom graven” och att templets förrättningar och förbund gör det möjligt för ”familjer att vara tillsammans för evigt” (”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, Liahona, nov. 2010, s. 129). För oss betyder en evig familj allt. Evangeliets vackraste del är att döden aldrig kan hålla oss åtskilda. Vi kommer att fortsätta vår resa tillsammans.
Den här prövningen har lärt mig att Gud värnar om oss in i minsta detalj. Han bryr sig om oss var och en. När prövningar och svårigheter kommer kan Gud göra dem lättare att bära. Jag är mer tacksam än någonsin över att jag har beseglats i templet till min man och att våra barn har fötts inom förbundet. Tack vare Guds underbara plan för våra familjer, inklusive Frälsarens oändliga offer, kan vi vara tillsammans igen. Jag undrar ofta hur jag skulle ha klarat den här svåra prövningen om jag inte hade känt till den eviga sanningen. Jag är så oändligt tacksam för vittnesbördet jag fick på grund av Brycens korta liv. Gud har öppnat mina ögon och mitt hjärta för hans välsignelser i större mått.