Vi saknar Sofía
Författaren bor i Buenos Aires, Argentina.
I mörkret och smärtan bad jag att min syster skulle vara okej.
Illustration Brandon Dorman
År 2012 tog jag examen från seminariet och skolan och en ny värld öppnades för mig. Året började bra, särskilt tack vare det gemensamma ungdomslägret för flera stavar. Jag kände att min himmelske Fader välsignade och beskyddade mig.
Flera år tidigare hade jag bestämt mig för att verka som heltidsmissionär så 2012 tänkte jag spara alla pengar jag kunde. Min storasyster Sofía hjälpte mig få jobb på företaget hon jobbade för. Den 22 februari tog Sofía och jag tåget till jobbet. Det var en vacker dag, men när vi anlände till stationen hörde jag ett högt ljud och sedan blev allt svart.
När jag vaknade gjorde det ont och jag kände mig förvirrad. Hade min tid på jorden tagit slut? Jag ville verkligen leva vidare för att uppleva vissa saker, som att gå på mission och bilda familj. Så jag bad min himmelske Fader om att jag skulle få leva och verka som missionär.
Jag låg bland det som var kvar av tåget och tittade efter min syster, men jag såg henne inte. Efter ett tag hörde jag brandmän be alla att hålla sig lugna och det tände hoppet i mitt hjärta. Jag bad att min syster skulle vara okej eftersom jag inte visste var hon var. Medan jag bad kände jag en stor frid. Jag kämpade för att uthärda smärtan, men min himmelske Fader gav mig styrkan jag behövde.
En timme senare kom räddningsmanskapet fram till mig. Jag kände Herren hos mig hela tiden. När jag fördes till sjukhus för att operera benet kunde jag inte sluta tänka på min syster. Jag undrade hur hon mådde. Och varje gång jag tänkte på henne så kände jag frid.
Nästa dag berättade mina föräldrar att Sofía inte hade överlevt olyckan. Smärtan jag kände då var den värsta jag någonsin upplevt. Men samtidigt kände jag en tröst och en tacksamhet för de heliga förbund som mina föräldrar ingått i templet där de beseglade vår familj för evigt.
När jag återvände hem från sjukhuset, välsignade Herren min familj genom våra vänner och släktingar, som var våra änglar och tröstade oss. Vi kommer alltid att vara tacksamma för det. Tack vare prästadömets kraft lärde jag mig gå igen mycket snabbare än förväntat. Jag kunde gå normalt efter bara några få månader.
Evangeliet är vackert hur man än ser på det. Jag är så tacksam för templen och tempelförrättningarna. Jag vet att Herren har förberett något heligt för min syster. Livet utan henne är inte lätt, och det kommer det aldrig att bli, men tillförsikten och friden vi känner är starkare än smärtan vi känner över att hon är borta. Vi saknar Sofía oerhört och tänker på henne varje dag. Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum sa att himlen utan vår familj helt enkelt inte skulle vara himlen (se Between Heaven and Earth [dvd, 2005]), och jag vittnar om att det är sant.
Gud älskar oss och han lämnar oss aldrig ensamma. I Jesaja 54:10 står det: ”Min nåd [skall] inte vika från dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger Herren, din förbarmare.”