Vi hinner alltid be
Författaren bor i Bayern, Tyskland.
Det var så svårt i skolan. Skulle det nånsin bli bättre?
”Jag böjer knä varje dag och talar med min Fader (”Jag ber i tro”, Barnens sidor, Nordstjärnan, mars 1991, s. 5).
Kom igen, Fynn. Vi måste gå!”, sa Johan.
Fynns bror Johan väntade otåligt vid ytterdörren. Han ville inte komma för sent till skolan.
Fynn såg bister ut. Han ville inte gå till skolan. Hans familj hade precis flyttat till ett nytt hus. Det var hans första år i skolan och han hade inte fått några vänner i skolan än. Han saknade sina gamla vänner.
”Jag är rädd!”, sa Fynn och sprang till sin mamma. ”Varför måste jag gå till skolan?”
Fynns mamma kramade om honom. ”Allt kommer att gå bra. Vi ber en bön”, sa hon. ”Vi hinner alltid be.”
De knäböjde och bad sin himmelske Fader att hjälpa Fynn. Sedan gick Fynn och hans bror till skolan. Den dagen gick det lite bättre.
Varje morgon efter den dagen knäböjde Fynn och bad sin himmelske Fader om hjälp.
Sakta men säkert blev det bättre. Fynn fick en vän och han var inte rädd längre. Efter ett tag började Fynn att gilla skolan.
En dag promenerade Fynn och hans bror till skolan och Fynn kände sig glad. Han såg att solen sken. Han tänkte på allt det roliga han lärde sig. Plötsligt stannade han upp.
”Jag glömde nåt!”, sa han till Johan. Fynn sprang hem igen.
Hans mamma såg oroligt på honom när han sprang in.
”Vad är det?”, frågade hon.
”Jag glömde att be!”, sa Fynn. Han knäböjde. Han ville tacka sin himmelske Fader för hans hjälp.
Efter bönen kramade han om sin mamma. ”Vi hinner alltid be”, sa han.
Fynn log. Hans mamma log. Och när Fynn sprang ikapp sin bror tänkte han att hans himmelske Fader kanske log också.