”Samlade i mitt namn”
Författaren bor i Kalifornien
Herren har gett församlings- och grensråd i uppdrag att hjälpa oss tjäna i kärlek och enighet.
Illustrationer Julie Rogers
För inte så länge sedan var jag med på en hemafton hos en familj som jag älskar väldigt mycket: en ung man och hustru och deras lilla dotter. Som deras biskop hade jag kommit hem till dem delvis på grund av en maning från Anden och till stor del av en maning från den unge faderns bekymrade mor och syster, som också var där. Herren hade arbetat med den här familjen för att åstadkomma stora förändringar i deras liv och föra dem tillbaka till evangeliets och kyrkans välsignelser. Men något hade hänt den dagen.
I flera månader hade den unge fadern varit mycket oroad för hur han skulle försörja familjen. Hans anställning skulle snart ta slut, och han och hans fru höll på att bestämma om de skulle flytta familjen till en annan stat. Det skulle innebära betydande förändringar för familjen. Tidigare under dagen hade fadern fått veta att pengar som de väntade på att få inte skulle komma. Det var förödande nyheter.
När jag kom till deras lägenhet kunde jag se det stora missmodet i hans ansikte. Ansvaret att försörja familjen och de ovälkomna nyheterna vägde tungt på den unge faderns axlar.
Hans fru hade valt ett kapitel i skrifterna som lektion för att hantera de överväldigande bekymren. Fadern läste hela kapitlet. Du kanske känner igen de här orden från Jesaja 55:
”Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet, och ni som inte har pengar, kom hit och köp … och ät. Ja, kom hit och köp … utan pengar och för intet. …
”Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren” (vers 1, 8).
Och sedan samtalade familjen om vad de här verserna betydde för dem. Herrens ande fyllde den lilla lägenheten när hemaftonen utvecklades till ett familjeråd. Den unge fadern berättade om sin rädsla och sina bekymmer och önskningar, och alla uttryckte sin kärlek till och omsorg om varandra. De pratade om vad de skulle göra, vilka alternativ de hade, vilka åtgärder de skulle vidta.
Det var ett mycket öppenhjärtigt samtal. Det uttrycktes några delade meningar. Jag kände att jag bara skulle lyssna och observera. Till slut bestämde mannen och hustrun sig för att fatta beslutet tillsammans med Herren i bön. Sedan sa jag några stöttande och uppmuntrande ord.
Herrens mönster för uppenbarelse
Jag kan inte minnas många tillfällen när jag har känt Herrens ande starkare än i den lilla lägenheten den kvällen med en ödmjuk, kämpande familj. Det var en uppfyllelse av Herrens löfte till sina lärjungar för länge sedan: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn för någon saks skull, se, där är jag mitt ibland dem – och på samma sätt är jag mitt ibland er” (L&F 6:32).
De här orden från Frälsaren är inte bara ett gott råd eller ord till tröst. För den unge profeten Joseph Smith och Oliver Cowdery blev Frälsarens ord grunden till läran och mönstret för hur man tar emot uppenbarelser, och vägledning för hur man fattar beslut i Guds rike.
Herren var med på familjerådet den kvällen. De hade bjudit in hans ande genom bön och skriftstudier. De var eniga i sitt syfte. De var fyllda av kärlek till varandra. De hade med sig sina bästa förslag och upplevelser och de lade fram dem för varandra och för Herren och bad om hans vägledning. De fattade ett gemensamt beslut och skred till verket.
Kyrkan styrs genom råd.
Kyrkans handbok förklarar läran om råd:
”Herrens kyrka styrs genom råd på general-, områdes-, stavs- och församlingsnivå. Dessa råd är grundläggande för kyrkans ordning.
Under prästadömets ledarskaps nycklar rådgör ledarna på varje nivå med varandra till förmån för den enskilde och familjen.”1
På alla nivåer i kyrkan strävar vi efter att följa samma principer som Frälsaren undervisade sina lärjungar och Oliver och Joseph om – att samlas i enighet och råd.
Varje församling har ett församlingsråd som ”består av biskopsrådet, församlingskamreren, församlingens verkställande sekreterare, högprästernas gruppledare, äldstekvorumets president, församlingens missionsledare och presidenterna för Hjälpföreningen, Unga män, Unga kvinnor, Primärföreningen och Söndagsskolan”.2
Allt arbete som görs av den här gruppen församlingsledare är avsett att i slutändan ”hjälpa enskilda att bygga upp ett vittnesbörd, ta emot frälsande förrättningar, hålla förbund och bli Kristi helgade efterföljare”.3
Du kanske har hört uttrycket ”råd ger trygghet”4. Varför? En av anledningarna är det enkla faktum att ingen av oss är lika klok som många av oss tillsammans. Var och en har ett unikt perspektiv och en unik uppsättning upplevelser och insikter.
Kyrkans handbok lär också hur församlingsrådsmöten kan bli mycket effektiva genom att hörsamma varje rådsmedlems unika perspektiv: ”Under mötet beskriver biskopen varje angelägenhet som tas upp, men normalt sett fattar han inte beslut om åtgärder förrän han har hört diskussionen. Han uppmuntrar till diskussion utan att dominera den. Han ställer frågor och kan be enskilda rådsmedlemmar om förslag. Han lyssnar uppmärksamt innan han fattar något beslut. De här diskussionerna ska främja en anda av inspiration.”5
Enkelt sagt tar vi med våra unika talanger, förmågor och perspektiv. Vi vädjar till Herren att han är med oss för att vägleda oss med sin ande, fylla i skillnaden av det vi brister i och att känna till behoven hos de medlemmar vi tjänar. Vi samtalar om familjers och enskildas behov och strävar efter att komma fram till eniga beslut. Sedan går vi till verket och ber Herren välsigna församlingens medlemmar.
Rådgöra tillsammans i församlingsrådet
Åtta månader innan jag var med på hemaftonen med den unga familjen samlades församlingsrådet en söndagsmorgon. Vi inledde med bön och tittade på en video om hur man hjälper enskilda och familjer att ta emot evangeliets välsignelser och förrättningar. Jag frågade rådsmedlemmarna om de hade kommit att tänka på någon när vi tittade på videon. Det ledde till ett samtal om den här familjen. Vi uttryckte vår kärlek till dem. Vi pratade om möjliga ämbeten, hur vi kunde hjälpa fadern att arbeta på att ordineras till melkisedekska prästadömet, och hur vi kunde hjälpa paret arbeta på att kunna ta emot templets förrättningar.
Som biskop gav jag dem några uppgifter. Det kändes som om samtalet nästan var över, men det var något som kändes fel. Det var presidenten för Unga kvinnor som slutligen sa: ”Jag tror att vi går fram för fort. Det känns som om vi behöver fokusera på det grundläggande med dem, som hemaftnar och skriftstudier och bön.” Känslan av att något var fel försvann. Hon pratade, inte på Unga kvinnors organisations vägnar, utan för den här familjen, och det ögonblicket vittnade Anden för oss om hur rätt hennes råd var.
Systerns kommentar ledde till ett nytt samtal. Vi pratade om hur vi kunde hjälpa familjen skapa ett mönster av skriftstudier, bön och hemaftnar. Den unge faderns syster var en av våra församlingsmissionärer, så missionsledaren tog sig an uppgiften att arbeta med henne och hemlärarna för att införa regelbundna hemaftnar. Min fru och jag lämnade över ett exemplar av Stora hemaftonboken och en psalmbok i deras hem.
Det mest ihärdiga stödet och styrkan kom från modern och systern till den unge fadern när de ständigt var med på hemaftnar med familjen, vilket slutligen ledde till den där viktiga familjekvällen när jag hade förmånen att vara där.
I handboken står det: ”Både män och kvinnor ska känna att deras inlägg uppskattas. … Kvinnors synsätt skiljer sig ibland från männens, och detta bidrar till ett viktigt perspektiv som hjälper församlingsrådet att förstå och vidta åtgärder som svarar mot medlemmars behov.”6 Som ung biskop sitter jag i råd med Primärs, Unga kvinnors och Hjälpföreningens presidenter som har mycket större visdom och livserfarenhet och insikt än jag. De är ofta i stor utsträckning mina lärare i kristuslik karaktär och även i hur man är en bra far och prästadömsbärare.
Jag är så tacksam för kvinnorna i den här kyrkan. Jag hoppas att våra systrar aldrig behöver känna sig ohörda eller åsidosatta i våra rådsmöten. Församlingsrådets medlemmar verkar som jämlikar. De prästadömets nycklar som ges till biskopen handlar om ordning, organisering och tilldelade ansvar, men aldrig om dominans eller andlig överlägsenhet.
Enighet
Handboken beskriver vikten av enighet: ”Efter en öppen diskussion kan biskopen antingen fatta ett beslut eller vänta för att få tillfälle att diskutera saken ytterligare med sina rådgivare. Sedan biskopen har fattat sitt beslut ska rådsmedlemmar stödja det beslutet i en anda av enighet och harmoni.
Om rådsmedlemmar är starkt tveksamma till ett viktigt beslut, kan biskopen vänta till ett senare rådsmöte och där låta församlingsrådet överväga ärendet ytterligare och söka andlig bekräftelse och uppnå enighet.”7
Enighet är en annan anledning till att råd ger trygghet. Ibland tror vi som enskilda att vi vet vilken åtgärd som ska vidtas, och vi vill ofta hoppa direkt till slutresultatet. Vi glömmer att Herrens slutmål inte är att vi skapar en handlingsplan. Det är att vart och ett av hans barn ska lära känna honom. Du minns hur Herren bad för sina lärjungar:
”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. …
Jag ber för dem. Det är inte för världen jag ber utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. …
Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig … för att de skall vara ett, liksom vi är ett:
jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett” (Joh. 17:3, 9, 11, 23).
Herrens mål är att vi ska bli hans – att vi blir ett med honom, med vår himmelske Fader och med varandra. Processen är lika viktig som resultatet. Råden är en del av den gudagivna process varigenom enighet uppnås och genom vilken vi blir Kristi egna. Herren har sagt: ”Var ett, om ni inte är ett är ni inte mina” (L&F 38:27).
Den befallningen kan också användas som en test. Herren kan till exempel ha sagt: ”Härigenom skall ni veta att ni är mina, när ni är ett med varandra och ett med mig.”
Fadern i en familj kan få uppenbarelse om att om han flyttar med familjen så leder det till välsignelser och enighet Men om inte han är enig med sin fru och barnen kanske planen inte ger de förväntade resultaten.
En biskop kan få uppenbarelse för församlingens missionsplan, men om inte församlingsrådet är eniga i den uppenbarelsen så kommer inte välsignelserna, och biskopen får undra vad det var som blev fel.
Här beskriver president Russell M. Nelson, president för de tolv apostlarnas kvorum, hur första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorums råd fungerar:
”Att 15 män har kallats till det heliga apostlaämbetet ger stort skydd åt oss som medlemmar i kyrkan. Varför? Därför att dessa ledares beslut måste vara enhälliga. Kan ni föreställa er hur Anden måste inspirera 15 män för att de ska bli enhälliga? De här 15 männen har varierande utbildning och yrkesmässig bakgrund, med olika uppfattningar om många saker. Tro mig! Dessa 15 män – profeter, siare och uppenbarare – vet vad Herrens vilja är när enhällighet uppnås!”8
Jag vittnar om att Herren är intresserad av detaljerna i våra enskilda liv. Jag förundras ständigt över hur långt Frälsaren är villig att gå, eller skicka en av sina tjänare, för att rädda ett av hans barn. Jag är så tacksam för råden som har fått ansvaret att ta hand om vår himmelske Faders barn.
För att lära dig mer om familjeråd kan du läsa ”Familjeråd”, äldste M. Russell Ballards tal från generalkonferensen i april 2016.