Från missionsfältet
Åk hem till Rebecca
Författaren bor i Utah, USA.
Ingen kom till dörren när vi knackade, men vi visste att vi hade blivit sända hit för att hjälpa ett av Guds barn.
Jag hade verkat som missionär i Illinoismissionen Chicago Syd i några månader och var fortfarande i mitt första område. Systrarnas område bredvid vårt hade stängts nyligen, så vi var ansvariga för alla spansktalande undersökare i det området. En av dem var en kvinna som hette Rebecca.
Första gången vi träffade Rebecca blev jag imponerad av hennes tro. Hon bodde i källarvåningen i ett hus, så vi fick knacka på hennes fönster för att hon skulle komma och öppna dörren. De förra missionärerna hade börjat undervisa henne efter att hon bett att få videon Tro på Kristus. Om hon inte hade ringt och bett om att få en video hade missionärerna kanske aldrig hittat henne.
Av det Rebecca berättade för oss förstod jag att hon hade haft ett svårt liv. En gång hade hon varit en mycket glad person, men nu hade hon skilts åt från sin son och andra släktingar. Trots att hon levde under enkla omständigheter kände jag Herrens kärlek till henne.
När vi undervisade henne märkte jag att hon kände Anden. Våra besök lyfte hennes humör avsevärt. Tråkigt nog bodde hon långt bort och det var svårt att besöka henne så ofta som vi ville.
En fredag när vi hade zonkonferens bestämde vi att vi skulle åka till den delen av vårt område efteråt eftersom vi redan hade kommit halvvägs dit. Vi frågade Rebecca om hon skulle vara hemma, men hon sa att hon skulle jobba. Vi bestämde oss ändå för att besöka andra undersökare i det området.
Vi fick lite tid över där och visste inte vad vi skulle göra. Då sa min kamrat: ”Jag tycker att vi ska åka och se om Rebecca är hemma.” Jag tyckte det var ett konstigt förslag eftersom Rebecca hade sagt att hon inte skulle vara hemma. Men då hörde jag en röst som sa: ”Åk tillbaka och besök henne.” Det kändes bokstavligt talat som om min kropp drogs åt hållet där Rebeccas hus var. Det var den starkaste maningen som jag någonsin hade fått.
Jag sa till min kamrat att vända om och köra till Rebeccas hus. Vi knackade på fönstret två gånger, men ingen svarade. Jag var så besviken för jag visste att det måste finnas en anledning till att Herren hade sänt oss dit. Jag föreslog att vi skulle knacka en gång till. Vi väntade, och precis när vi skulle gå därifrån öppnade Rebecca dörren.
Hon var hemma eftersom hon precis hade blivit avskedad från sitt jobb, och hon behövde verkligen någon att prata med. Hon hade bett om att vi skulle komma. Hon sa att vi var hennes änglar. Vi kunde prata med henne och få henne att känna sig bättre till mods genom att undervisa mer om evangeliet.
Jag är så glad att vår himmelske Fader bryr sig om vart och ett av sina barn och lyssnade på Rebeccas bön, och jag är glad att vi kunde följa maningen och besöka henne, så att vi kunde vara det svaret. Vår himmelske Fader vet allt vad som händer i våra liv, och när vi litar på honom och ber i tro så hjälper han oss med det som vi behöver.