Sista dagars heliga berättar
Min osynliga undersökare
Jag välsignades med underbara föräldrar. Mamma var medlem i kyrkan, och fastän pappa inte var det så stöttade han oss när det gällde kyrkans aktiviteter. När jag växte upp bad jag varje dag om att pappa skulle bli medlem.
När jag fick min patriarkaliska välsignelse som 16-åring blev jag lovad att jag skulle påverka pappa och hjälpa honom att bli medlem. Jag berättade för honom vad jag lärde mig i seminariet. Jag berättade om skriftställena där det står att det är nödvändigt att döpas och konfirmeras för att få komma till Guds rike (se Joh. 3:5). Tårögt berättade jag om templets välsignelser som skulle göra det möjligt för oss att vara tillsammans för evigt.
Jag gick i en liten skola i Arizona. Jag var den enda medlemmen i kyrkan i min klass på high school, men jag hade underbara vänner där. Vid den tiden var president David O. McKay (1873–1970) profet. Vi hörde ofta hans råd att varje medlem ska vara en missionär (se Kyrkans presidenters lärdomar: David O McKay [2003], kapitel 6). En sommar frågade min syster Marilyn och jag några vänner om de ville få missionärslektionerna. De var med på två lektioner men var inte intresserade efter det. Vi blev besvikna, men det ändrade inte på vår vänskap.
Jag åkte iväg till college i slutet av sommaren. Under vårterminen fick jag ett brev från pappa. Han skrev: ”Det är en förmån att vara överhuvud för en familj med underbara flickor. Tack vare era starka vittnesbörd om evangeliet och mötena och ert intresse för andra ungdomar förra sommaren började jag bli intresserad av kyrkan på allvar. När jag var ute och målade och du och de andra var inne och hade de där mötena så blev jag övertygad om att jag hade tittat in från utsidan länge nog. Jag har tackat min himmelske Fader många gånger för din mor och det faktum att hon växte upp i kyrkan, och för det sätt hon har fostrat er flickor.”
Far döptes snart, och ett år senare beseglades vi som familj för tid och evighet i templet i Mesa, Arizona.
Fastän ingen av våra vänner blev medlemmar i kyrkan så blev den viktigaste personen i våra liv det. Vi vet aldrig hur vi välsignas när vi följer profetens råd.