Välj att leva: Hur man övervinner självmordstankar
Världens ljus hjälpte mig igenom vinterdepressionens mörker.
Foto © iStock/Thinkstock
Min kamp mot självmordstankar började kort efter att jag hade flyttat till ett kyligt samhälle på Island där bristen på solljus under vintern utlöste en allvarlig vinterdepression. När smärtan blev för stor att hantera funderade jag på självmord.
Under det första året ville jag inte acceptera att jag var deprimerad. Jag var rädd för att berätta för andra, till och med min man, om mina tankar. Ingen i min familj eller i kyrkan visste att jag led av en livshotande sjukdom. De såg mig som en aktiv medlem i kyrkan med ett starkt vittnesbörd som inte hade några större prövningar. Jag bad ofta, vädjade om lindring, och min himmelske Fader stärkte mig. Jag blev försiktigare med maten, motionerade ofta, studerade skrifterna intensivt, tjänade andra och höll alla buden. Men det räckte inte.
Depressionen kom över mig som en enorm våg. Så jag sprang fortare och bad intensivare, men jag kunde inte alltid springa ifrån vågen. Jag simmade mot strömmen, bad om att jag skulle klara det tills barnen kom hem från skolan eller till lunchen. Vissa dagar levde jag från minut till minut och fick använda ren viljestyrka för att besegra mina tankar och instinkter.
Jag minns att jag hade en intensiv mental smärta första gången jag nästan begick självmord. Jag planerade inget och tänkte inte framåt – jag förlorade tillfälligt förmågan att tänka logiskt. Efteråt insåg jag hur nära jag hade varit att ta mitt eget liv. Jag undrade vad som var fel med mig. Jag sa till mig själv att inte ha några självmordstankar, och jag låtsades att jag aldrig hade haft några. Jag övertygade mig själv om att jag aldrig skulle ha de där tankarna igen.
Men självmordstankarna fortsatte att komma när jag minst förväntade mig det. Frestelsen att göra slut på den olidliga smärtan var mycket stor. Men jag ville bli botad. Jag förstod inte då att jag led av en akut sjukdom (en sjukdom som är allvarlig och plötslig), men jag visste att jag kunde bli botad. Så jag bad om en prästadömsvälsignelse.
Min make, som var omedveten om min kamp, sa mycket under välsignelsen som lät mig veta att min himmelske Fader var medveten om mig. Han lovade att jag skulle kunna hantera mina prövningar. Omedelbart tillfrisknande var inte lösningen, men jag accepterade att min himmelske Fader skulle hjälpa mig övervinna min kamp.
Sommaren kom, full av solsken och långa dagar. Det var aldrig mörkt, inte ens vid midnatt. Jag var glad och kände mig som mig själv igen. Men när dagarna snabbt blev allt kortare i september återvände depressionen och självmordstankarna smög sig på. Jag blev rädd. Först försökte jag göra det jag hade gjort föregående år: be mer, motionera mer och anstränga mig mer med allting. Men min önskan att begå självmord blev allt starkare och allvarligare. Jag kämpade i två månader och insåg till slut att jag inte skulle klara en vinter till på egen hand. Jag insåg att min himmelske Fader har välsignat oss med bra mediciner och läkare. För att bli frisk behövde jag vara villig att prata om depressionen och gå till en läkare.
Att be om hjälp var det svåraste jag någonsin gjort. Jag kunde knappt prata genom tårarna när jag berättade för min man om depressionen och att jag behövde hjälp. Jag kunde inte säga ordet självmord högt. Min man bokade tid hos en psykiater åt mig.
Läkaren skrev ut medicin som hjälpte mig att klara vintern. Liksom många andra kämpade jag för att hitta rätt dosering och hantera biverkningarna. Det här gjorde att mitt äktenskap och mina barn blev lidande, men min man och barnen stöttade mig.
När våren kom lyfte depressionen och jag behövde inte längre någon medicin. Vi flyttade till ett soligt samhälle. Jag trodde att allt var väl och att mentalsjukdomen låg bakom mig. Men jag var inte helt botad. Jag fick skuldkänslor för mina tidigare tankar, känslor och önskningar. Jag gillade inte att mina tonåringar hade räknat ut att jag varit självmordsbenägen. Det kändes som om jag hade förspillt mer än ett år av mitt liv.
Jag var rädd också – särskilt när de kortare dagarna i september kom tillbaka. Jag fick starka dagliga påminnelser om hur det hade varit tidigare och var rädd att jag skulle drabbas av akut depression igen. Men jag kunde se Herrens hand i mitt liv när jag vägleddes till en underbar läkare och påbörjade terapi. Jag fick veta att jag också led av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Med läkarens hjälp kunde jag bekämpa PTSD.
Sedan upplevde jag ett underverk. Efter att jag bett många innerliga böner och tillämpat Frälsarens försoning, tog Herren bort mina skuldkänslor, snabbt, tydligt och påtagligt. Hans röst förklarade att jag inte behövde känna någon skuld eftersom depressionen inte var mitt fel. Jesus Kristus bär den bördan åt mig genom kraften i sin försoning. Jag fylldes av ljus och kände mig förhoppningsfull igen.
Jag känner inte till alla anledningarna till varför jag behövde anta utmaningen av en livshotande sjukdom. Jag bär fortfarande med mig minnena, men den mentala och fysiska smärtan är borta. Varje dag är jag tacksam för min familj, min läkare och min tid här på jorden. Tack vare min sjukdom fick jag empati och kärlek till andra. Jag växte känslomässigt och andligt och fick kunskap som jag inte skulle ha fått på något annat sätt. Jag upplevde dyrbara andliga stunder med min himmelske Fader och min Frälsare. Mina upplevelser har lärt mig att bejaka livet.