Förtrösta på Herren och håll dig kvar på mittpunkten
Bonnie H. Cordon
andra rådgivare i Primärs generalpresidentskap
Vi kan göra Frälsaren till mittpunkten i våra liv genom att lära känna honom, och då gör han våra stigar jämna.
När jag reste runt i Asien kom en god syster fram till mig. Hon lade armarna om mig och frågade: ”Tror du verkligen att det här evangeliet är sant?” Kära syster, jag vet att det är sant. Jag litar på Herren.
I Ordspråksboken 3:5–6 läser vi rådet:
”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.
Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna.”
Det här skriftstället innehåller två råd, en varning och ett underbart löfte. De två råden är: ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta” samt ”räkna med honom på alla dina vägar”. Varningen är: ”Förlita dig inte på ditt förstånd.” Och det underbara löftet är: ”Han skall göra dina stigar jämna.”
Låt oss först tala om varningen. Bilden den frammanar ger mycket att begrunda. Varningen ligger i jämförelsen av principen att ”förlita sig” på något, med att fysiskt luta sig mot något för att få stöd – ”förlita dig inte på ditt förstånd”. På engelska används här ordet luta, vilket har en bibetydelse av att fysiskt röra sig åt sidan eller få slagsida. När vi lutar oss fysiskt åt den ena eller andra sidan förflyttar vi oss från mittpunkten, förlorar balansen och välter. När vi lutar oss andligt mot vårt eget förstånd, lutar vi oss bort från vår Frälsare. Om vi lutar oss befinner vi oss inte på mittpunkten. Vi är i obalans. Vi är inte fokuserade på Kristus.
Systrar, kom ihåg att vi i vårt förjordiska liv stod tillsammans med Frälsaren. Vi litade på honom. Vi uttryckte vårt stöd, vår entusiasm och glädje över den plan för lycka som vår himmelske Fader lade fram. Vi lutade oss inte bort. Vi stred med hjälp av våra vittnesbörd och ”lierade oss med Guds styrkor, och dessa styrkor segrade”.1 Den här kampen mellan gott och ont har förflyttats till jorden. Återigen har vi det heliga ansvaret att stå som vittnen och förtrösta på Herren.
Vi måste alla fråga oss: Hur håller jag mig på mittpunkten och undviker att förlita mig på mitt eget förstånd? Hur känner jag igen och följer Frälsarens röst när världens röster är så övertygande? Hur utvecklar jag tillit till Frälsaren?
Jag vill föreslå tre sätt att öka vår kunskap om och tillit till Frälsaren. Ni märker snart att de här principerna inte är nya, men de är grundläggande. Vi sjunger om dem i Primär, de ger eko under Unga kvinnors lektioner och de är svaren på många frågor i Hjälpföreningen. Principerna för oss till, inte ifrån, mittpunkten.
För det första: Vi kan lära känna Herren och förtrösta på honom när vi ”mättar oss med Kristi ord, ty se, Kristi ord skall tillkännage för oss allt vi bör göra”.2
För några månader sedan var vår familj samlad för skriftstudier. Min tvåårige sonson satt i mitt knä när vi läste. Jag hade helt antagit farmorsrollen och njöt av att ha min sons familj på besök.
När vi var klara med skiftstudierna slog jag ihop boken. Min sonson visste att det snart var läggdags. Han tittade upp på mig med ivriga blå ögon och sa en evig sanning: ”Mer skrifter, farmor.”
Min son, som är en god och konsekvent förälder, sa: ”Mamma, ge inte efter nu. Han försöker bara slippa gå och lägga sig.”
Men när mitt barnbarn ber om mer skrifter, då läser vi mer skrifter! Att läsa mer i skrifterna upplyser vårt förstånd, ger näring åt anden, besvarar våra frågor, ökar vår förtröstan på Herren och hjälper oss att ha honom som mittpunkt. ”Kom ihåg att utforska dem flitigt så att ni kan ha nytta därav.”3
För det andra: Vi kan lära känna Herren och förtrösta på honom genom bön. Vilken välsignelse det är att kunna be till vår Gud! ”Be till Fadern av allt ert hjärta.”4
Jag har ett vackert minne av en bön jag håller kärt. Inför ett av mina sommarlov när jag gick på college, tackade jag ja till ett jobb i Texas. Jag behövde köra många mil från Idaho till Texas i min gamla bil, en bil som jag tillgivet döpt till Vern. Vern var packad till taket och jag var redo för det nya äventyret.
På min väg ut genom dörren kramade jag om min kära mamma och hon sa: ”Vi ber en bön innan du åker.”
Vi knäböjde och mamma började be. Hon vädjade till vår himmelske Fader om att jag skulle vara i säkerhet. Hon bad för min bil som inte hade luftkonditionering, att den skulle fungera för mig. Hon bad att änglar skulle vara med mig över sommaren. Hon bad och bad och bad.
Den frid som kom genom den bönen gav mig mod att lita på Herren och inte förlita mig på mitt förstånd. Herren gjorde mina stigar jämna i de många beslut jag fattade den sommaren.
När vi gör det till en vana att närma oss vår himmelske Fader i bön, lär vi känna Frälsaren. Vi lär oss att förtrösta på honom. Våra önskningar blir mer som hans. Vi kommer att för egen och andras del kunna utverka de välsignelser som vår himmelske Fader är redo att ge, om vi bara ber i tro.5
För det tredje: Vi kan lära känna Herren och förtrösta på honom när vi tjänar andra. Jag har fått lov av Amy Wright att berätta följande om hur hon kom att förstå principen att tjäna även mitt under en skrämmande och livshotande sjukdom. Amy skrev:
”Den 29 oktober 2015 fick jag veta att jag hade cancer. Min typ av cancer har en överlevnadsgrad på 17 procent. Oddsen var inte höga. Jag visste att jag hade mitt livs kamp framför mig. Jag var fast besluten att ge allt, inte bara för min egen skull, utan främst för min familjs. I december påbörjade jag cellgiftsbehandlingen. Jag kände till många av bieffekterna med cellgifterna, men jag visste inte att det var möjligt att må så illa och ändå leva.
Vid ett tillfälle kallade jag cellgiftsbehandlingen för ett brott mot mänskliga rättigheter. Jag sa till min man att jag hade fått nog. Jag slutar! Jag ville inte tillbaka till sjukhuset. I sin visdom lyssnade min älskling tålmodigt och svarade sedan: ’Okej, då behöver vi hitta någon att tjäna.’”
Va? Hade han missat det faktum att hans hustru hade cancer och inte kunde stå ut med en enda illamåendeattack eller ett enda ögonblick av olidlig smärta till?
Amy förklarade vidare: ”Mina symptom förvärrades gradvis tills jag oftast bara hade en eller två dagar i månaden då jag kunde fungera något så när vanligt. Det var de dagarna som vår familj hittade sätt att tjäna andra.”
En av de dagarna delade Amys familj ut paket till andra patienter som fick cellgiftsbehandling, paket fyllda med sådant som kunde lindra symptom eller muntra upp. När Amy inte kunde sova brukade hon tänka ut sätt att förgylla någon annans dag. Ibland på storslagna sätt, men ofta skedde det genom små lappar eller meddelanden med uppmuntran och kärlek. De nätter när hennes smärta hindrade henne från att sova låg hon i sängen med sin iPad och letade efter förrättningar som behövde utföras för hennes avlidna förfäder. Mirakulöst nog avtog smärtan och hon kunde stå ut.
”Tjänandet”, vittnade Amy, ”räddade mitt liv. Det som till slut gav mig styrkan att fortsätta framåt var den glädje jag upptäckte när jag försökte lindra smärtan hos dem som fanns omkring mig. Jag såg fram emot våra tjänandeprojekt med stor glädje och förväntan. Än i dag verkar det som en märklig paradox. Man skulle kunna tycka att någon som var skallig, förgiftad och som kämpade för sitt liv hade rätt att tycka att ’just nu handlar det bara om mig’. Men när jag tänkte på mig själv, min situation, mitt lidande och min smärta, så blev världen väldigt mörk och deprimerande. När mitt fokus istället var på andra fylldes den av ljus, hopp, styrka, mod och glädje. Jag vet att det är möjligt tack vare den stödjande, helande och möjliggörande kraften i Jesu Kristi försoning.”
Amy lärde sig förtrösta på Herren allteftersom hon lärde känna honom. Om hon hade förlitat sig det allra minsta på sitt eget förstånd hade hon kanske förkastat idén att hon skulle tjäna. Tjänandet gjorde att hon kunde stå ut med smärtan och lidandet och leva enligt skriftstället: ”När ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst.”6
Jesus Kristus har övervunnit världen. Och tack vare honom, tack vare hans oändliga försoning, har vi alla anledning att förtrösta, i vetskapen om att allt blir bra till slut.
Systrar, vi kan alla förtrösta på Herren och inte förlita oss på vårt förstånd. Vi kan göra Frälsaren till mittpunkten i våra liv genom att lära känna honom, och då gör han våra stigar jämna.
Vi är här på jorden för att visa samma förtröstan på Jesus Kristus som gjorde att vi stod med honom när han sa: ”Här är jag, sänd mig.”7
Mina kära systrar, president Thomas S. Monson vittnade om att ”våra utlovade välsignelser är omätliga. Stormar må hopa sig, regn må ösa ner över oss, men vår kunskap om evangeliet och vår kärlek till vår himmelske Fader och vår Frälsare ska trösta och uppehålla oss … när vi vandrar rättrådigt. … Det finns inget i hela världen som kan besegra oss.”8
Jag lägger mitt vittnesbörd till vår älskade profets. Om vi förtröstar på vår himmelske Fader och på vår Frälsare och inte förlitar oss på vårt eget förstånd, gör de våra stigar jämna och sträcker ut barmhärtighetens armar mot oss. I Jesu Kristi namn, amen.