Den varnande rösten
Äldste D. Todd Christofferson
i de tolv apostlarnas kvorum
Även om plikten att varna känns speciellt angelägen för profeterna, är det en plikt som även andra har.
Profeten Hesekiel föddes ungefär 20 år innan Lehi och hans familj lämnade Jerusalem. År 597 f. Kr. var Hesekiel en av många som fördes bort i fångenskap till Babylon av Nebukadnessar, och så vitt vi vet tillbringade han resten av sitt liv där.1 Han var av den aronska prästadömslinjen, och när han var 30 år gammal blev han profet.2
När Jehova bemyndigade honom, liknade han honom vid en väktare.
”Och [när väktaren] ser svärdet komma över landet och blåser i hornet och varnar folket,
men den som får höra ljudet från hornet ändå inte låter varna sig, utan svärdet kommer och tar bort honom, då kommer hans blod över hans eget huvud.”3
Om å andra sidan ”väktaren ser svärdet komma och inte blåser i hornet för att varna folket, och svärdet kommer och tar bort någon bland dem, då dör denne genom sin egen missgärning, men hans blod skall jag utkräva av väktarens hand”.4
Sedan talade Jehova direkt till Hesekiel och förkunnade: ”Du människobarn, jag har satt dig till väktare för Israels hus för att du på mitt uppdrag skall varna dem, när du hör ett ord från min mun.”5 Varningen handlade om att vända sig bort från synd.
”När jag säger till den ogudaktige: Du ogudaktige, du måste dö! och du då inte varnar honom för den väg han går, så skall den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand.
Men om du varnar den ogudaktige för den väg han går, för att han skall vända om ifrån den, och han ändå inte vänder om ifrån sin väg, då skall han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat ditt liv. …
Om jag säger till den ogudaktige: Du måste dö! och han sedan vänder om från sin synd och gör vad som är rätt och rättfärdigt, … [skall man]
inte komma ihåg några av de synder han har begått. Eftersom han har gjort vad som är rätt och rättfärdigt, skall han förvisso få leva.”6
Intressant nog gäller den här varningen även de rättfärdiga. ”Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan förlitar sig på sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så skall ingen av alla hans rättfärdiga gärningar bli ihågkommen, utan han skall dö för det orätta han har gjort.”7
Med vädjande ord till sina barn, sa Gud till Hesekiel: ”Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?”8
Långt ifrån angelägen om att döma oss, söker vår himmelske Fader och vår Frälsare vår lycka och vädjar till oss att omvända oss, fullt medveten om att ”ogudaktighet aldrig har inneburit [och aldrig kommer att innebära] lycka”.9 Så Hesekiel och alla profeter före och efter honom, som utifrån ett fullt hjärta talat Guds ord, har varnat alla som vill lyssna att vända sig bort från Satan, deras själars fiende, och ”välja frihet och evigt liv genom alla människors store Medlare”.10
Även om plikten att varna känns speciellt angelägen för profeterna, är det en plikt som även andra har. Faktum är att ”det tillkommer var och en som har blivit varnad att varna sin nästa”.11 Vi som har fått kunskap om den stora planen för vår lycka – och dess verkställande bud – bör känna en önskan att dela med oss av den kunskapen eftersom den gör all skillnad i världen, här och i evigheten. Och om vi frågar ”vem är då min nästa som jag bör varna?” finns ju svaret tydligt i den liknelse som börjar med ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare”12 och så vidare.
När vi tänker på liknelsen om den barmhärtige samariten i det här sammanhanget påminns vi om att frågan ”vem är då min nästa?” var knuten till de två främsta buden: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”13 Motivet för att höja en varnande röst är kärlek – kärleken till Gud och kärleken till medmänniskan. Att varna är att visa omsorg. Herren säger åt oss att göra det ”med mildhet och med ödmjukhet”14 och ”genom överbevisning, genom långmodighet, genom mildhet och … genom uppriktig kärlek”.15 Det kan vara akut, som när vi varnar ett barn för att stoppa handen i elden. Det måste vara tydligt och ibland med skärpa. Ibland ter sig en varning som en tillrättavisning ”när den Helige Anden manar därtill”,16 men kärlek är alltid dess upphov. Tänk till exempel på kärleken som motiverar våra missionärer att tjäna och uppoffra.
Förvisso är det kärlek som får föräldrar att varna sina närmaste ”nästa”, sina egna barn. Det innebär att undervisa och vittna om evangeliets sanningar. Det innebär att undervisa barnen om Kristi lära: tro, omvändelse, dop och den Helige Andens gåva.17 Herrens påminnelse till föräldrar lyder: ”Jag har befallt er att fostra era barn i ljus och sanning”.18
En avgörande del av föräldrars plikt att varna är att inte bara måla upp de nedbrytande följderna av synd utan även glädjen i att vandra i lydnad till buden. Kom ihåg Enos ord om vad som fick honom att söka Gud, ta emot sina synders återlösning och bli omvänd:
”Se, jag gick för att jaga vilda djur i skogarna, och de ord jag ofta hade hört min far tala om evigt liv och de heligas glädje sjönk in djupt i mitt hjärta.
Och min själ hungrade, och jag föll på knä inför min Skapare och ropade till honom i mäktig bön och vädjan.”19
På grund av sin ojämförliga kärlek och omsorg om andra och deras lycka, tvekade Jesus inte att varna. I början av sin verksamhet ”började Jesus predika och säga: ’Omvänd er, ty himmelriket är nu här’”.20 Eftersom han vet att inte vilken väg som helst leder till himlen, befallde han:
”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den.
Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”21
Han ägnade tid åt syndare, och han sa: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare.”22
Vad gäller de skriftlärda och fariséerna och sadducéerna fördömde Jesus kompromisslöst deras hyckleri. Hans varningar och befallningar var tydliga: ”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra.”23 Ingen kan väl anklaga Frälsaren för att inte älska dessa skriftlärda och fariséer – han led och dog ju för att frälsa dem också. Men av kärlek till dem kunde han inte låta dem fortsätta i synd utan att tydligt tillrättavisa dem. Någon sa: ”Jesus lärde sina följare att göra som han gjorde – att välkomna alla men att också undervisa om synden, eftersom kärleken kräver att vi varnar människor för sådant som kan skada dem.”24
Ibland avfärdas de som modigt höjer en varningens röst som fördömande. Men paradoxalt nog är de som menar att sanningen är relativ och att moraliska normer är en fråga om personliga preferenser, ofta de som hårdast kritiserar människor som inte anammar den rådande normen för ”rätta åsikter”. En skribent kallade det här ”skamkultur”:
”I en skuldkultur vet du om du är bra eller dålig beroende på vad samvetet säger. I en skamkultur vet du om du är bra eller dålig beroende på vad samhället säger om dig, beroende på om det hedrar eller utestänger dig. … [I skamkulturen] bygger inte det moraliska livet på en skala mellan rätt och fel, det bygger på en skala mellan inkluderande och exkluderande. …
Alla är ständigt otrygga i ett moraliskt system som grundar sig på inkluderande och exkluderande. Det finns inga varaktiga normer, bara människors skiftande bedömningar. Det är en kultur av överkänslighet, överreaktion och återkommande moralisk panik, där alla känner sig tvingade att hålla med. …
Skuldkulturen kan vara hård, men man kan åtminstone hata synden och fortfarande älska syndaren. Den moderna skamkulturen utger sig för att värdera inkluderande och tolerans, men kan vara märkligt obarmhärtig mot dem som inte håller med och dem som inte passar in.”25
Som motsats till det här har vi ”vår Återlösares klippa”,26 en stabil och varaktig grund av rättvisa och dygd. Så mycket bättre det är att ha Guds oföränderliga lagar som vi kan följa för att välja vår bestämmelse, än att hållas som gisslan av de oförutsägbara reglerna och vreden från åsiktsmaffian på sociala medier. Så mycket bättre det är att känna till sanningen än att ”kastas hit och dit av vågorna och … [föras] bort av varje vindkast i läran”.27 Så mycket bättre att omvända sig och höja sig till evangeliets normer än att låtsas att det inte finns rätt eller fel och försmäkta av synd och ånger.
Herren har förkunnat: ”Den varnande rösten skall ljuda för alla människor genom mina lärjungars mun, vilka jag har utvalt i dessa sista dagar.”28 Som väktare och lärjungar får vi inte ställa oss neutrala till denna ”väg som vida överträffar alla andra”.29 Liksom Hesekiel får vi inte se svärdet komma över landet och ”inte blåsa i hornet” för att varna folket.30 Det betyder inte att vi ska banka på grannens dörr eller ställa oss på torget och ropa ”omvänd er!” När vi tänker efter har vi ju i det återställda evangeliet det som människor innerst inne egentligen vill ha. Så den varnande rösten är i allmänhet inte bara hövlig, utan är, med psalmistens ord, ett ”glädjerop”.31
Deseret News ledarskribent Hal Boyd anförde ett exempel på den otjänst det innebär att förbli tyst. Han konstaterade att även om äktenskapet fortfarande är en fråga om ”intellektuell debatt” hos eliten i det amerikanska samhället, är äktenskapet i sig inte något att debattera om för dem i praktiken. ”’Eliten gifter sig och förblir gifta och ser till att deras barn får åtnjuta förmånerna av ett stabilt äktenskap.’ … Problemet är dock att [de] har en benägenhet att inte lära som de lever.” De vill inte ”tränga sig på” dem som verkligen skulle ha nytta av deras moraliska ledarskap, men ”det är kanske dags för dem med utbildning och starka familjer att sluta låtsas vara neutrala och börja förespråka det som de praktiserar med avseende på äktenskap och föräldraskap … [och] hjälpa Amerikas övriga medborgare att ta det till sig”.32
Vi litar på att speciellt ni i det uppväxande släktet, ungdomar och unga vuxna vilka Herren måste förlita sig på för framgång i sitt verk under framtida år, kommer att upprätthålla evangeliets lärdomar och kyrkans normer både offentligt och privat. Överge inte dem som skulle ha välkomnat sanningen till undergång och misslyckande på grund av okunskap. Ge inte efter för falska uppfattningar om tolerans eller för rädsla – rädsla för obekvämhet, ogillande eller till och med lidande. Kom ihåg Frälsarens löfte:
”Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull.
Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.”33
I slutändan är vi alla ansvariga inför Gud för våra val och de liv vi lever. Frälsaren förkunnade: ”Min Fader sände mig för att jag skulle kunna lyftas upp på korset, och så att jag, sedan jag lyfts upp på korset skulle kunna dra alla människor till mig, för att människorna, liksom jag hade lyfts upp av människor, på samma sätt skulle lyftas upp av Fadern för att stå inför mig för att dömas efter sina gärningar, vare sig de är goda eller de är onda.”34
Jag erkänner Herrens överhöghet och vädjar med Almas ord:
”Och nu, mina bröder [och systrar], önskar jag i djupet av mitt hjärta, ja, med så stor ängslan att det smärtar mig, att ni skall … överge era synder och inte uppskjuta er omvändelses dag,
utan att ni ödmjukar er inför Herren och åkallar hans heliga namn och ständigt vakar och ber så att ni inte blir frestade mer än ni kan uthärda, och därmed leds av den Helige Anden … ,
har tro på Herren, har hopp om att ni skall få evigt liv och ständigt har Guds kärlek i era hjärtan, så att ni kan upphöjas på den yttersta dagen och komma in i hans vila.”35
Må vi alla tillsammans med David kunna säga till Herren: ”Din rättfärdighet döljer jag inte i mitt hjärta, om din trofasthet och din frälsning talar jag. Jag tiger inte om din nåd och din sanning för den stora församlingen. Du, Herre, må ej ta din barmhärtighet ifrån mig.”36 I Jesu Kristi namn, amen.