Trons grunder
Quentin L. Cook
i de tolv apostlarnas kvorum
Min vädjan är att vi ska göra de uppoffringar och ha den ödmjukhet som krävs för att stärka grunderna till vår tro på Herren Jesus Kristus.
Vilken härlig generalkonferens det här har varit. Vi har verkligen blivit uppbyggda. Om det finns ett huvudsyfte med generalkonferensen så är det att bygga tro på Gud Fadern och vår Frälsare Herren Jesus Kristus.
Mitt tal handlar om den trons grunder.
Den personliga grunden, liksom många eftersträvansvärda sysselsättningar, byggs vanligtvis upp långsamt med ett lager, en upplevelse, en utmaning, ett bakslag och en framgång i taget. En mycket kär fysisk upplevelse är när ett barn tar sina första steg. Det är mäktigt att se. Den obetalbara minen – en kombination av beslutsamhet, glädje, förvåning och stolthet – det är sannerligen en betydelsefull upplevelse.
I vår familj finns det en liknande händelse som vi särskilt minns. När vår yngste son var runt fyra år kom han in i huset och sa glatt till familjen med stor stolthet: ”Jag kan göra allt nu. Jag kan knyta, jag kan cykla och jag kan blixtlåsa.” Vi förstod att han menade att han kunde knyta sina skor och cykla på sin Big Wheel-trehjuling och stänga blixtlåset till sin jacka. Vi skrattade alla men förstod att för honom var det här enorma framgångar. Han tyckte att han verkligen hade lyckats och nu blivit stor.
Fysisk, mental och andlig utveckling har mycket gemensamt. Fysisk utveckling är ganska lätt att se. Vi börjar med ett barns första steg och fortsätter sedan dag för dag, år efter år, att växa och utvecklas mot att nå vår slutliga fysiska gestalt. Utvecklingen sker olika för alla.
När vi ser en skicklig idrottslig eller musikalisk prestation säger vi ofta att den personen är väldigt begåvad, vilket vanligtvis är sant. Men prestationen grundas på åratal av förberedelse och övning. En välkänd författare, Malcolm Gladwell, har kallat detta för 10 000-timmarsregeln. Forskare har fastslagit att denna mängd övning är nödvändig inom idrott, musik, akademisk kompetens, specialiserade yrkeskunskaper, medicinsk eller juridisk expertis och så vidare. En av dessa forskare försäkrar ”att tio tusen timmars övning krävs för att nå den skicklighetsnivå som förknippas med en expert i världsklass – på vad som helst”.1
De flesta människor inser att sådan förberedelse och övning är nödvändig för att åstadkomma en fysisk och mental topprestation.
Olyckligtvis läggs mindre vikt, i dagens alltmer sekulariserade värld, vid den andliga tillväxt som krävs för att bli mer kristuslik och för att lägga grunden som leder till en bestående tro. Vi tenderar att betona stunder av storslagen andlig insikt. De är dyrbara tillfällen när vi vet att den Helige Anden har vittnat om särskilda andliga kunskaper i hjärta och sinne. Vi gläds åt de här upplevelserna och de ska inte förringas på något sätt. Men för att ha en bestående tro och den Helige Andens ständiga sällskap finns det ingen ersättning för den personliga religionsutövning som är jämförbar med fysisk och mental utveckling. Vi bör bygga på de här upplevelserna, som ibland liknar barnets första steg. Vi gör det genom att hålla fast vid beslutet att besöka heliga sakramentsmöten, studera skrifterna, be och tjäna som vi blir kallade. I en dödsruna om en far till 13 barn stod det att hans ”trofasthet mot dagliga böner och skriftstudier hade haft en djup inverkan på hans barn och gett dem en orubblig grund av tro på Herren Jesus Kristus”.2
En upplevelse jag hade som 15-åring blev grundläggande för mig. Min trofasta mor hade tappert försökt hjälpa mig lägga trons grund i mitt liv. Jag deltog i sakramentsmötena, Primär, och sedan i Unga män och seminariet. Jag hade läst Mormons bok och hade alltid bett enskilt. Vid den tidpunkten hände något stort i vår familj när min älskade äldre bror funderade på att gå ut som missionär. Min underbare far, som var mindre aktiv medlem i kyrkan, ville att han skulle fortsätta med sin utbildning och inte gå ut som missionär. Det här blev föremål för vissa meningsskiljaktigheter.
Under ett mycket speciellt samtal med min bror, som var fem år äldre och som ledde diskussionen, kom vi fram till att hans beslut att tjäna som missionär eller inte hängde på tre frågor: 1) Var Jesus Kristus gudomlig? 2) Var Mormons bok sann? 3) Var Joseph Smith återställelsens profet?
När jag bad uppriktigt den kvällen bekräftade Anden för mig sanningen om alla tre frågorna. Jag fick också insikt om att nästan varje beslut jag skulle fatta under resten av mitt liv skulle baseras på svaren till de tre frågorna. Jag insåg särskilt att tron på Herren Jesus Kristus var avgörande. När jag ser tillbaka förstår jag att grunden var lagd för mig, främst tack vare min mor, till att ta emot den andliga bekräftelsen den kvällen. Min bror som redan hade ett vittnesbörd fattade beslutet att gå ut som missionär och fick slutligen vår fars stöd.
Andlig vägledning kommer när den behövs, i Herrens tid och enligt hans vilja.3 Mormons bok: Ännu ett Jesu Kristi testamente är ett utmärkt exempel. Jag tittade nyligen på ett exemplar av den första utgåvan av Mormons bok. Joseph Smith fullbordade översättningen när han var 23 år gammal. Vi känner till en del av processen och verktygen han använde för den översättningen. I det första trycket från 1830 inkluderade Joseph ett kortfattat förord och förklarade enkelt och tydligt att den var översatt ”genom Guds gåva och kraft”.4 Och hur är det med översättningsredskapen – Urim och Tummim, siarstenarna? Var de oumbärliga eller var de som stödhjul på en cykel tills Joseph kunde utöva den tro som var nödvändig för att kunna ta emot mer direkt uppenbarelse?5
Upprepning och konsekvent ansträngning krävs för att utveckla fysisk och mental kapacitet, och detsamma gäller för andliga ting. Kom ihåg att profeten Joseph tog emot samma besökare, Moroni, som gav exakt samma budskap fyra gånger som förberedelse för att ta emot plåtarna. Det är min övertygelse att deltagandet varje vecka på heliga sakramentsmöten har andliga följder som vi inte helt förstår. Att begrunda skrifterna regelbundet – i stället för att läsa dem ibland – kan ersätta en ytlig förståelse med en storslagen, livsförändrande ökning av vår tro.
Tro är en kraftens princip. Låt mig ge ett exempel: En god missionspresident6 introducerade mig, som ung missionär, på ett insiktsfullt sätt till en berättelse i skrifterna som står i Lukas 8 om en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år och som hade spenderat allt hon ägde på läkare som inte kunnat bota henne. Det är fortfarande ett av mina favoritskriftställen.
Som ni minns hade hon tro på att om hon bara kunde röra vid hörntofsen på Frälsarens mantel, skulle hon bli botad. När hon gjorde det blev hon genast botad. Frälsaren, som gick med sina lärjungar, frågade: ”Vem var det som rörde vid mig?
Petrus svarade att alla trängde sig inpå honom där de gick tillsammans.
”Men Jesus sade: ’Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig.’”
Frälsaren såg henne inte. Han hade inte fokuserat på hennes behov. Men hennes tro var sådan att när hon rörde vid hörntofsen på hans mantel, drog detta till sig Guds Sons helande kraft.
Som Frälsaren sa till henne: ”Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid.”7
Jag har begrundat den här berättelsen under hela mitt vuxna liv. Jag inser att våra personliga böner och vädjanden till en kärleksfull himmelsk Fader i Jesu Kristi namn kan medföra välsignelser i våra liv som går över vår fattningsförmåga. Att ha en sådan fast grundad tro som den kvinnan visade borde vara vårt hjärtas högsta önskan.
Men att vi har de första grunderna till vår tro, även om vi fått en andlig bekräftelse, betyder inte att vi inte kan få utmaningar. Omvändelse till evangeliet betyder inte att alla våra problem blir lösta.
Kyrkans tidiga historia och upptecknade uppenbarelser i Läran och förbunden innehåller utmärkta exempel på att etablera trons grunder och hantera de förändringar och utmaningar som vi alla ställs inför.
Att bygga färdigt Kirtlands tempel var grundläggande för hela kyrkan. Det åtföljdes av Andens utgjutelse, uppenbarelser om läran, samt återställelsen av nödvändiga nycklar för att kunna fortsätta upprättandet av kyrkan. Liksom de forna apostlarna på pingstdagen fick många medlemmar märkliga andliga upplevelser i samband med invigningen av Kirtlands tempel.8 Men liksom i våra liv betydde det inte att de inte skulle ställas inför utmaningar och vedermödor i framtiden. Föga anade de här tidiga medlemmarna att de skulle ställas inför Förenta staternas ekonomiska kris – paniken 1837 – som skulle komma att pröva dem ända in i själen.9
Ett exempel på utmaningarna i samband med den här ekonomiska krisen upplevdes av äldste Parley P. Pratt, en av återställelsens stora ledare. Han var en av de ursprungliga medlemmarna i de tolv apostlarnas kvorum. I början av 1837 dog hans kära hustru, Thankful, efter att ha fött deras första barn. Parley och Thankful hade varit gifta i nästan 10 år och hennes död gjorde honom förkrossad.
Några månader senare befann sig äldste Pratt i en av de svåraste perioder kyrkan upplevt. Mitt under pågående nationell kris ledde lokala ekonomiska problem – såsom markspekulation och svårigheter med ett finansinstitut som Joseph Smith och andra medlemmar i kyrkan hade grundat – till oenighet och tvister i Kirtland. Kyrkans ledare fattade inte alltid kloka timliga beslut i sina egna liv. Parley led betydande ekonomiska förluster och var under en tid missnöjd med profeten Joseph.10 Han skrev svidande kritik till Joseph och talade emot honom från talarstolen. Samtidigt sa Parley att han fortsatte tro på Mormons bok och Läran och förbunden.11
Äldste Pratt hade förlorat sin hustru, sin mark och sitt hem. Utan att tala om det för Joseph reste Parley iväg mot Missouri. På vägen dit träffade han oväntat på sina medapostlar Thomas B. Marsh och David Patten som var på väg till Kirtland. De kände ett stort behov av att återställa harmonin i kvorumet och övertalade Parley att följa med dem tillbaka. Han insåg att ingen hade förlorat mer än Joseph Smith och hans familj.
Parley sökte upp profeten, grät och erkände att det han hade gjort var fel. Under månaderna efter hustrun Thankfuls död hade Parley varit ”under ett mörkt moln” och hade överväldigats av oro och frustration.12 Joseph, som visste hur det var att kämpa mot motgångar och frestelser, ”förlät uppriktigt” Parley, bad för honom och välsignade honom.13 Parley och andra som förblev trofasta fick nytta av utmaningarna i Kirtland. Deras visdom ökade och de blev mer ädla och dygdiga. Den upplevelsen blev en del av deras tros grundval.
Motgångar ska inte tolkas som att Herren är missnöjd eller drar tillbaka sina välsignelser. Att det finns en motsats till allting är del av guldsmedens renande eld som förbereder oss för ett evigt celestialt ändamål.14 När profeten Joseph var i Libertyfängelset beskrev Herrens ord till honom många olika slags svårigheter – såsom prövningar och falska anklagelser – och sammanfattade:
”Om själva helvetets käftar spärrar upp sitt gap efter dig, så vet, min son, att allt detta skall ge dig erfarenhet och tjäna dig till godo.
Människosonen har stigit ned djupare än allt detta. Är du större än han?”15
Herren klargjorde i sin undervisning till Joseph Smith att hans dagar var kända och att de inte skulle blir förkortade. Herren avslutade med att säga: ”Frukta därför inte för vad människor kan göra, ty Gud skall vara med dig i evigheters evighet.”16
Vilka är då trons välsignelser? Vad åstadkommer tron? Listan är nästan oändlig:
Våra synder kan bli förlåtna tack vare tron på Kristus.17
Alla som har tro får umgås med den Helige Anden.18
Frälsning kommer genom tro på Kristi namn.19
Vi får styrka alltefter vår tro på Kristus.20
Ingen går in i Herrens vila utom de som har tvättat sina kläder i Kristi blod genom sin tro.21
Böner besvaras alltefter vår tro.22
Om det inte finns tro bland människorna kan Gud inte utföra underverk bland dem.23
I slutändan är det vår tro på Jesus Kristus som är den viktigaste grunden för vår eviga frälsning och upphöjelse. Som Helaman lärde sina söner: ”Kom ihåg att det är på klippan, vår Återlösare, som är Kristus, Guds Son, som ni måste bygga er grundval … som är en säker grundval, och om människorna bygger på denna grundval kan de inte falla.”24
Jag är tacksam för den förstärkning av trons grunder som kommit genom den här konferensen. Min vädjan är att vi ska göra de uppoffringar och ha den ödmjukhet som krävs för att stärka grunderna till vår tro på Herren Jesus Kristus. Om honom bär jag mitt fasta vittnesbörd i Jesu Kristi namn, amen.