Att samla in Guds familj

President Henry B. Eyring

förste rådgivare i första presidentskapet

Gud Fadern vill få hem sina barn igen, i familjer och i härlighet.

Mina kära bröder och systrar, jag gläder mig åt möjligheten att få vara tillsammans med er i början av det här generalkonferensmötet. Jag välkomnar er varmt.

Generalkonferensen har alltid varit ett tillfälle för de sista dagars heliga att samlas. Vi är sedan länge alltför många för att kunna samlas fysiskt på en plats, men Herren har sett till att välsignelserna av generalkonferensen kan nå er var ni än är. Även om det är imponerande att se alla heliga som samlats i det här stora konferenscentret, ser vi som står vid den här talarstolen inom oss alltid de miljontals människor som samlats tillsammans med oss runt om i världen för att se och lyssna på konferensen. Många av er har samlats mer era familjer. En del har kanske samlats med vänner eller andra medlemmar i kyrkan.

Var ni än är och hur ni än hör min röst, vill jag att ni ska veta att även om ni inte är med oss personligen känner vi att ni är med oss i anden. Vi hoppas att ni alla känner att ni är ett med oss – att ni känner den andliga kraften som kommer närhelst en grupp troende samlas i Jesu Kristi namn.

Jag har känt att jag ska tala till er idag om en annan sorts samling. Den här samlingen äger inte rum bara var sjätte månad, som generalkonferensen. Den har snarare pågått fortlöpande sedan de första dagarna av kyrkans återställelse, och den har påskyndats under senare år. Jag talar om insamlingen av Guds familj.

För att beskriva den här samlingen kan det vara bäst att börja innan vi föddes, före det som Bibeln kallar ”begynnelsen” (1 Mos. 1:1). På den tiden levde vi med vår himmelske Fader som hans andebarn. Det här gäller alla människor som någonsin levt på jorden.

Ni förstår, titlarna ”broder” och ”syster” är inte bara vänskapliga hälsningsfraser eller smeknamn för oss. De ger uttryck för en evig sanning: Gud är bokstavligen hela människosläktets Fader. Var och en av oss är en del av hans eviga familj. Eftersom han älskar oss med en fullkomlig Faders kärlek, vill han att vi ska gå framåt och utvecklas och bli som han. Han bestämde en plan genom vilken vi kunde komma till jorden i familjer, och få upplevelser som skulle förbereda oss att återvända till honom och leva som han lever.

Det centrala i den här planen var löftet att Jesus Kristus skulle offra sig själv för att rädda oss från synd och död. Vår uppgift i den planen är att ta emot Frälsarens offer genom att lyda evangeliets lagar och förordningar. Ni och jag bejakade den här planen. Faktum är att vi gladde oss åt den, även om den innebar att vi skulle lämna vår Faders närhet och glömma det som vi upplevt där med honom.

Men vi sändes inte hit i fullkomligt mörker. Var och en av oss har fått en del av Guds ljus, som kallas ”Kristi ljus”, för att hjälpa oss skilja mellan gott och ont, rätt och fel. Det är därför som till och med de som lever med bara lite eller ingen kunskap om Faderns plan, ändå kan känna inombords att vissa handlingar är rätta och moraliska medan andra inte är det.

Vi är speciellt lyhörda för vår känsla för rätt och fel när vi fostrar våra barn. Nästan alla föräldrar har en inneboende önskan att undervisa sina barn om moraliska dygder. Det här är en del av undret med vår himmelske Faders plan. Han vill att hans barn ska komma till jorden efter det eviga mönstret för familjer som finns i himlen. Familjen är den grundläggande organisatoriska enheten i den eviga sfären, och därför vill han att den också ska vara den grundläggande enheten på jorden. Även om jordiska familjer är långt ifrån fullkomliga, ger de Guds barn den bästa chansen att välkomnas till världen med den enda kärlek på jorden som liknar den vi upplevt i himlen – föräldrakärleken. Familjen är också det bästa sättet att bevara och överföra dygder och sanna principer som troligen leder oss tillbaka till Guds närhet.

Endast mycket få av Guds barn uppnår i det här livet fullständig kunskap om Guds plan, tillsammans med tillgång till prästadömets förrättningar och förbund som gör Frälsarens försonings kraft fullt verksam i våra liv. Även de som har de bästa av föräldrar kan leva troget enligt det ljus de har, men aldrig få höra om Jesus Kristus och hans försoning eller få möjlighet att döpas i hans namn. Så har det varit för otaliga miljoner av våra bröder och systrar genom världens historia.

Vissa kanske tycker det här är orättvist. De kanske till och med ser det som ett bevis för att det inte finns någon plan, inga speciella frälsningskrav – de känner att en rättvis, kärleksfull Gud inte skulle skapa en plan som är tillgänglig för en så liten del av hans barn. Andra kan dra slutsatsen att Gud måste ha bestämt i förväg vilka av sina barn han skulle frälsa och gjorde evangeliet tillgängligt för dem, medan de som aldrig fick höra evangeliet helt enkelt inte var ”utvalda”.

Men ni och jag vet, genom de sanningar som återställdes genom profeten Joseph Smith, att Guds plan är mycket mer kärleksfull och rättvis än så. Vår himmelske Fader är angelägen om att samla in och välsigna hela sin familj. Även om han vet att inte alla väljer att samlas in, ger hans plan alla hans barn möjlighet att ta emot eller förkasta hans inbjudan. Och familjen är det centrala i den här planen.

För århundraden sedan sa profeten Malaki att han en dag skulle sända Elia för att ”vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder” (Mal. 4:6).

Den här profetian var så viktig att Frälsaren citerade den när han besökte Amerika efter sin uppståndelse (se 3 Ne. 25:5–6). Och när ängeln Moroni besökte profeten Joseph Smith, citerade han också profetian om Elia och hjärtan, fäder och barn (se JS–H 1:36–39).

I dag är det den 1 april. Om två dagar, den 3 april, har det gått 181 år sedan dagen när Malakis profetia uppfylldes. Den dagen kom Elia, och han gav Joseph Smith prästadömets makt att besegla familjer för evigt (se L&F 110:13–16).

Från den dagen till i dag har intresset för att utforska den egna släkthistorien ökat exponentiellt. I ett ständigt ökande tempo verkar människor dras till sina förfäder med mer än ett flyktigt intresse. Släktforskningsarkiv, -föreningar och -tekniker har framkommit runtom i världen för att stödja det här intresset. Internets förmåga att förbättra kommunikationerna har gjort det möjligt för familjer att släktforska tillsammans med en hastighet och grundlighet som aldrig förr varit möjlig.

Varför händer allt det här? I brist på bättre ord kallar vi det ”Elias ande”. Vi kunde också kalla det uppfyllelsen av en profetia. Jag vittnar om att Elia verkligen kom. Barnens hjärtan – era och mitt – har vänts till våra fäder, våra förfäder. Er tillgivenhet för era förfäder är en del av uppfyllelsen av den profetian. Den är djupt rotad i er upplevelse av vem ni är. Men den handlar om mer än bara nedärvd DNA.

När ni till exempel följer maningarna att utforska er släkthistoria, upptäcker ni kanske att en avlägsen släkting delar några av era ansiktsdrag eller ert intresse för böcker eller er talang att sjunga. Sådant kan vara mycket intressant och till och med upplysande. Men om ert arbete slutar där kommer ni att känna att något saknas. Det beror på att det krävs mer än bara varma känslor för att samla och förena Guds familj. Det krävs heliga förbund som ingås i samband med prästadömets förrättningar.

Många av era förfäder fick inte ta emot de här förrättningarna. Men tack vare Guds försyn fick ni det. Och Gud visste att ni skulle känna er dragna till era förfäder i kärlek och att ni skulle ha den nödvändiga tekniken för att finna dem. Han visste också att ni skulle leva i en tid när tillgången till heliga tempel där förrättningarna kan utföras skulle vara större än någonsin i historien. Och han visste att kan kunde lita på att ni skulle göra det här arbetet till förmån för era förfäder.

Självklart har vi alla många överhängande och viktiga ansvar som kräver uppmärksamhet och tid. Alla upplever vi att en del av det som Herren förväntar sig att vi ska göra ligger bortom vår förmåga. Lyckligtvis har Herren ett sätt för oss var och en att få tillförsikt och tillfredsställelse i allt vårt tjänande, även det som rör släktforskning. Vi får styrka av att göra det han ber oss om genom vår tro på att Frälsaren inte ger några befallningar ”utan att bereda en utväg för [oss] att utföra det som han befaller [oss]” (1 Ne. 3:7).

Jag vet det här av egen erfarenhet. För många år sedan när jag studerade vid ett universitet, träffade jag en man som arbetade för ett av de största dataföretagen i världen. Det här var i datoriseringens barndom, och händelsevis skickade hans företag honom att sälja datorer till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Så vitt jag vet hade den här säljaren ingen religiös tro. Ändå sa han med förvåning och irritation: ”I den här kyrkan sysslade de med vad de kallade ’släktforskning’ genom att leta efter namn på människor som är döda för att identifiera sina förfäder. Människor, mest kvinnor, sprang mellan arkivskåp och letade efter små kort med information.” Om jag minns rätt sa han att kvinnorna hade tennisskor på sig så att de kunde springa lite snabbare. Mannen fortsatte: ”När jag såg omfattningen av det de försökte göra, insåg jag att jag hade upptäckt anledningen till att datorn uppfunnits.”

Ja, han hade delvis rätt. Datorer skulle komma att bli en viktig del av framtidens släktforskning – men inte de datorer han sålde. En inspirerad ledare i kyrkan valde att inte köpa hans datorer. Kyrkan skulle vänta på den teknik som man vid det tillfället ännu inte ens kunde ana. Men jag har märkt under de många år som förflutit sedan dess, att inte ens den bästa tekniken någonsin kan ersätta uppenbarelser från himlen, sådana som den ledaren i kyrkan fick. Det här är ett andligt verk och Herren leder det genom sin Helige Ande.

För bara några veckor sedan arbetade jag på min släktforskning med en handledare vid min sida och en annan hjälpare på telefon. På datorskärmen framför mig fanns ett problem som låg bortom min mänskliga kraft att lösa. Jag såg två namn, som skickats till mig genom teknikens under, på människor som kanske väntade på en tempelförrättning. Problemet var att namnen skilde sig åt, men det fanns anledning att tro att de kan ha varit samma person. Min uppgift var att avgöra hur det låg till.

Jag bad handledarna avgöra. De sa: ”Nej, du måste välja.” Och de var helt säkra på att jag skulle upptäcka sanningen. Datorn, med all dess kraft och information, hade lämnat åt mig välsignelsen att stirra på de här namnen på skärmen, bedöma tillgänglig information, söka efter andra uppgifter, be i tysthet och upptäcka vad som var sant. När jag bad blev jag säker på vad jag skulle göra – så som jag blivit i andra situationer när jag behövde himmelsk hjälp för att lösa ett problem.

Vi vet inte vilka underverk Gud inspirerar andra att skapa för att hjälpa till med hans verk att samla in sin familj. Men vilka förunderliga uppfinningar som än kan komma, kommer användningen av dem att kräva att Anden verkar i människor som ni och jag. Det här bör inte förvåna oss. När allt kommer omkring handlar det ju om älskade söner och döttrar till Gud. Han sänder den inspiration som behövs för att ge dem möjlighet att återvända till honom.

Under senare år har ungdomarna i kyrkan svarat på Elias ande på ett inspirerande sätt. Många har nu en egen tempelrekommendation med begränsad användning och använder den ofta. Templets doprum är mer upptagna än någonsin. Vissa tempel har till och med varit tvungna att anpassa sina scheman efter det ökande antalet ungdomar som kommer till templet.

Det brukade vara ett sällsynt men välkommet undantag att ungdomar hade med sig egna namn på sina förfäder till templet. Nu är det vanligt, och mycket ofta är det ungdomarna själva som har hittat de här förfäderna.

Dessutom har många ungdomar upptäckt att den tid de lagt på släktforskning och tempeltjänst har fördjupat deras vittnesbörd om frälsningsplanen. Det har ökat Andens inflytande på deras liv och minskat motståndarens inflytande. Det har hjälpt dem känna sig närmare sina familjer och närmare Herren Jesus Kristus. De har upptäckt att det här verket inte bara frälser de döda. Det frälser oss alla (se L&F 128:18).

Ungdomarna har på ett beundransvärt sätt fått visionen. Nu behöver deras föräldrar haka på. Det finns nu många människor som har tagit emot dopet i andevärlden tack vare arbetet som utförts av ungdomar, och de väntar på andra förrättningar som endast vuxna kan utföra i tempel runt om i världen. Arbetet med att samla in vår himmelske Faders familj är inte bara för ungdomar, och inte bara för far- och morföräldrar. Det är för alla. Vi är alla insamlare.

Det här är verket för vår generation, när, som aposteln Paulus sa, ”tiden är fullbordad”, när Gud i Kristus skulle ”sammanfatta allt i himlen och på jorden” (se Ef. 1:10). Det här möjliggörs genom Guds älskade Sons Jesu Kristi försoningsverk. Tack vare honom har våra släktingar ”som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren” (Ef. 2:13–14). Ni har liksom jag känt det här när ni har upplevt större kärlek när ni tittat på ett foto av en förfader. Ni har känt det i templet när namnet på ett kort verkade vara mer än ett namn och ni osökt känt att den här personen var medveten om er och kände er kärlek.

Jag vittnar om att Gud Fadern vill få hem sina barn igen, i familjer och i härlighet. Frälsaren lever. Han leder och välsignar det här verket och han vakar över och vägleder oss. Han tackar er för ert trofasta tjänande att samla hans Faders familj, och jag lovar er den inspirerade hjälp ni söker och behöver. I Jesu Kristi namn, amen.