Stå upp inombords och ge allt
Äldste Gary B. Sabin
i de sjuttios kvorum
Låt oss räkna om rutten när så krävs och se framåt med stort hopp och stor tro. Må vi ”stå upp inombords” genom att vara tappra och ”ge allt”.
För flera år sedan sprang vårt lilla barnbarn fram till mig och tillkännagav glatt: ”Morfar, morfar! Jag gjorde alla tre målen i vår fotbollsmatch i dag!”
”Vad bra Sarah!” svarade jag entusiastiskt.
Sedan såg hennes mamma på mig och sa med glimten i ögat: ”Matchen slutade 2–1.”
Jag vågade inte fråga vem som vunnit!
Konferensen är en tid för eftertanke, uppenbarelse och ibland ny riktning.
En viss hyrbilsfirma använder ett GPS-system som heter Never Lost [aldrig vilse]. Om man svänger fel efter att ha angett sin destination, säger den vägledande rösten inte: ”Idiot!” I stället säger den med mycket behaglig röst: ”Räknar om rutt – gör en u-sväng när du har möjlighet.”
I Hesekiel läser vi det här underbara löftet:
”Om den ogudaktige vänder om från alla de synder som han har begått och håller alla mina stadgar och gör det som är rätt och rättfärdigt, då skall han förvisso leva och inte dö.
Ingen av de överträdelser han har begått skall då tillräknas honom.”1
Vilket fantastiskt löfte! Men det krävs att vi ger allt i två avseenden för att vi ska kunna få del av löftet om det tredje. Vänd bort från allt, håll allt, då är allt förlåtet. För att göra det måste vi ”ge allt”!
Vi bör inte vara som mannen, som enligt tidningen Wall Street Journal skickade ett kuvert fullt med kontanter och ett anonymt brev till Skatteverket där det stod: ”Kära Skatteverket, ta vänligen emot bifogade summa som jag är skyldig för tidigare skatt. P.S Om mitt samvete fortfarande plågar mig efter det här, skickar jag resten.”2
Det är inte så vi gör! Vi håller inte tillbaka för att se hur lite vi kan komma undan med. Herren fordrar hjärtat och ett villigt sinne.3 Hela vårt hjärta! När vi döps sänks vi ner helt och hållet som symbol för vårt löfte att följa Frälsaren helt, inte halvhjärtat. När vi är helt hängivna och ”ger allt” skälver himlen för vår skull.4 När vi är ljumma eller halvhjärtade, går vi miste om några av himlens dyrbaraste välsignelser.5
För många år sedan tog jag med mig scouterna och campade i öknen. Pojkarna sov vid en stor eld som de hade gjort upp, och som varje god scoutledare sov jag på flaket på min pick-up. När jag satte mig upp på morgonen och såg ut över lägret såg jag en scout som jag tänker kalla Paul, som såg särskilt tilltufsad ut. Jag frågade hur han hade sovit och han svarade: ”Inte så bra.”
När jag frågade varför sa han: ”Jag frös, elden slocknade.”
Jag svarade: ”Tja, eldar brukar göra det. Var din sovsäck inte tillräckligt varm?”
Inget svar.
Sedan förklarade en av de andra scouterna högt: ”Han använde inte sin sovsäck.”
”Varför inte Paul?” frågade jag misstroget.
Tystnad – sedan det skamsna svaret: ”Jag tänkte att om jag inte rullade ut min sovsäck så skulle jag inte behöva rulla ihop den igen.”
Tro det eller ej, han frös i timmar för att slippa fem minuters arbete. Man kan tänka: ”Så dumt! Vem skulle göra något sådant?” Fast vi gör det hela tiden, på mycket farligare sätt. Vi vägrar i själva verket att rulla ut våra andliga sovsäckar när vi inte tar oss tid att be uppriktigt, studera och på allvar leva efter evangeliet varje dag. Förutom att elden slocknar, är vi oskyddade och blir andligt kalla.
När vi försummar våra förbund orsakar vi följderna. Herren har förmanat oss att ”ta oss tillvara och ge noga akt på det eviga livets ord.”6 Vidare förkunnade han: ”Mitt blod skall inte rena dem om de inte hör mig.”7
I själva verket är det mycket lättare att ”ge allt” än att ge en del. När vi bara ger en del eller inte ger något alls, finns det, som det heter i Star Wars ”en störning i kraften”. Vi hamnar i obalans med Guds vilja och därför i obalans med lyckans natur.8 Jesaja sa:
”De ogudaktiga är som ett upprört hav, ett som inte kan vara stilla, ett hav vars vågor rör upp dy och orenlighet.
Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger min Gud.”9
Som tur är befinner vi oss, oavsett var vi är och var vi har varit, aldrig utanför Frälsarens räckvidd, han som sa: ”Den som omvänder sig och kommer till mig som ett litet barn skall jag därför ta emot, ty av sådana består Guds rike. Se, för sådana har jag lagt ned mitt liv och har tagit upp det igen.”10
När vi ständigt omvänder oss och litar på Herren, får vi styrka då vi återgår till att ha ett litet barns ödmjukhet och tro,11 berikade med den visdom som kommer av livserfarenhet. Job förkunnade: ”Den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer blir starkare.”12 Det var Tennyson som skrev: ”Min styrka är som tio mäns styrka, ty mitt hjärta är rent.”13 Herrens uppmaning till oss lyder: ”Stå därför på heliga platser och låt er inte rubbas”14
Vår son Justin gick bort vid 19 års ålder efter att ha kämpat med en livslång sjukdom. I ett sakramentsmötestal kort innan han lämnade oss, återgav han en berättelse som han måste ha känt igen sig i, om en far och hans lille son som gick in i en leksaksaffär där det fanns en uppblåsbar boxboll i form av en människa. Pojken slog till den uppblåsbara mannen som tippade bakåt och genast studsade tillbaka efter varje slag. Fadern frågade sin lilla son varför mannen hela tiden studsade tillbaka. Pojken tänkte efter i någon minut och sa sedan: ”Jag vet inte. Det är väl för att han står upp inombords.” För att kunna ”ge allt” måste vi ”stå upp inombords”, ”vad som än händer”.15
Vi står upp inombords när vi tålmodigt väntar på att Herren ska ta bort, eller ge oss styrka att uthärda, törntaggarna i köttet.16 Sådana törntaggar kan vara sjukdom, funktionshinder, psykisk ohälsa, en närståendes död och många andra problem.
Vi står upp inombords när vi lyfter upp händerna som hänger ner. Vi står upp inombords när vi försvarar sanningen mot en ond och sekulär värld som blir mer och mer obekväm med ljuset, som kallar det onda gott och det goda ont17 och ”fördömer de rättfärdiga för deras rättfärdighets skull.”18
Att stå upp inombords trots svårigheter är möjligt genom ett rent samvete, den Helige Andens stärkande och tröstande försäkran och ett evigt perspektiv som övergår mänskligt förstånd.19 I föruttillvaron ropade vi av glädje över möjligheten att få uppleva jordelivet.20 Vi ville ”ge allt” då vi glatt fattade beslutet att modigt försvara vår himmelske Faders plan. Det är dags att stå upp och försvara hans plan igen!
Min 97-årige far gick nyligen bort. När någon frågade honom hur han mådde, svarade han alltid: ”På en skala från 1–10 mår jag runt 25!” Även när denne käre man inte längre kunde stå eller ens sitta och hade mycket svårt att prata, var hans svar ändå detsamma. Han stod alltid upp inombords.
När min far var 90 år var vi på en flygplats och jag frågade om jag fick hämta en rullstol åt honom. Han sa: ”Nej Gary – möjligen när jag blir gammal.” Och sedan tillade han: ”Förresten, om jag blir trött på att gå kan jag ju alltid springa.” Om vi inte kan ”ge allt” på det sätt vi just nu går på, behöver vi kanske springa. Kanske behöver vi räkna om rutten. Vi kanske till och med behöver göra en u-sväng. Vi kanske behöver studera mer uppmärksamt, be mer uppriktigt, eller bara släppa vissa saker så att vi kan hålla fast vid sådant som verkligen betyder något. Vi kanske måste släppa taget om världen så att vi kan hålla fast vid evigheten. Min far förstod det här.
När han låg i flottan under andra världskriget, fanns det vissa i den stora och rymliga byggnaden21 som hånade hans principer, men två av hans skeppskamrater, Dale Maddox och Don Davidson, märkte det och deltog inte. De frågade: ”Sabin, varför är du så annorlunda jämfört med alla andra? Du har hög moral och du röker inte, dricker inte och svär inte, men du verkar lugn och glad.”
Deras positiva intryck av min far stämde inte överens med vad de fått lära sig om mormoner, och min far fick undervisa och döpa de båda skeppskamraterna. Dales föräldrar var mycket upprörda och varnade för att om han gick med i kyrkan skulle han förlora sin flickvän Mary Olive, men hon träffade missionärerna på hans begäran och blev också döpt.
I slutet av kriget bad president Heber J. Grant om fler missionärer, däribland några gifta män. År 1946 bestämde Dale och hans fru Mary Olive att Dale borde tjäna trots att de väntade sitt första barn. De fick så småningom nio barn, tre pojkar och sex flickor. Alla nio verkade som missionärer, varefter Dale och Mary Olive utförde tre egna missioner. Dussintals barnbarn har också verkat som missionärer. Två av deras söner, John och Matthew Maddox, är för närvarande medlemmar i Tabernakelkören, liksom Matthews svärson Ryan. Familjen Maddox är nu uppe i 144 medlemmar och är underbara exempel på att ”ge allt”.
När vi gick igenom min fars papper, hittade vi ett brev från Jennifer Richards, en av fem döttrar till den ene skeppskamraten, Don Davidson. Hon skrev: ”Din rättfärdighet förändrade våra liv. Det är svårt att föreställa sig hur våra liv skulle vara utan kyrkan. Min far dog med kärlek till evangeliet och försökte leva efter det ända till slutet.”22
Det är svårt att mäta det goda inflytande var och en kan utöva genom att ”stå upp inombords”. Min far och hans två skeppskamrater vägrade lyssna på människorna i den stora och rymliga byggnaden som pekade finger åt dem.23 De visste att det är mycket bättre att följa Skaparen än att följa mängden.
Aposteln Paulus kunde ha beskrivit våra dagar när han sa till Timoteus att ”somliga har förlorat målet ur sikte och så förfallit till tomt prat.”24 Det finns mycket ”tomt prat” i världen i dag. Det är sådana samtal som förs i den stora och rymliga byggnaden.25 Ofta tar det formen av bortförklaringar för att rättfärdiga ondska eller visar sig när människor villar bort sig och ökar farten. Det kommer ibland från dem som inte gjort vad som krävs för att ”ge allt” och föredrar att följa den naturliga människan i stället för profeten.
Som tur är vet vi hur det slutar för de trofasta. När vi ”ger allt” har vi en allomfattande försäkran om att allt samverkar ”till det bästa, för dem som älskar Gud”.26 Som äldste Neal A. Maxwell sa: ”Var inte rädd, bara lev rätt.”27
Min svärfar undervisade vid BYU och älskade dess lag i amerikansk fotboll men kunde inte förmå sig att se deras matcher, eftersom han var så nervös för hur det skulle gå. Sedan hände något förunderligt – videobandspelaren uppfanns, så att han kunde spela in matcherna. Om BYU vann, kunde han titta på inspelningen med fullkomlig förvissning, helt säker på hur det skulle sluta. Om de blev orättvist bedömda eller skadade, eller om det såg mörkt ut mot slutet av matchen, blev han inte stressad eftersom han visste att de skulle klara det! Man kan säga att han hade ett ”fullkomligt klart hopp”!28
Likadant är det med oss. När vi är trofasta kan vi vara lika säkra på att allt kommer ordna sig för oss till slut. Herrens löften är säkra. Det innebär inte att det blir lätt eller utan många tårar, men som Paulus skrev: ”Vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, [har Gud] berett åt dem som älskar honom.”29
Bröder och systrar, ingen har begått morgondagens synder. Låt oss räkna om rutten när så krävs och se framåt med stort hopp och stor tro. Må vi ”stå upp inombords” genom att vara tappra och ”ge allt”. Må vi med renhet och mod försvara vår himmelske Faders plan och hans Sons, vår Frälsares, mission. Jag vittnar om att vår Fader lever, att Jesus är Kristus och om att det verkligen finns en stor lycksalighetsplan. Jag ber att Herrens dyrbaraste välsignelser må vara med er, i Jesu Kristi namn, amen.