Vårt hem, vår familj
På rekordtid
Författaren bodde i Kalifornien, USA
Det skulle behöva ske något fantastiskt för att jag skulle kunna komma hem till min dotters dop.
Fotografier från Getty Images
Min dotter hade just fyllt åtta och såg fram emot att jag skulle döpa henne. Hennes far- och morföräldrar skulle också komma och vara med om det här speciella tillfället, vilket gjorde henne ännu mer förväntansfull och glad. Men när den stora dagen närmade sig såg det ut som om jag kanske inte kunde vara med på dopet.
Mitt jobb som militärpilot och ställföreträdande planeringsofficer var sällan tråkigt, men det blev ännu mer intensivt när min planeringsofficer gav sig iväg på ett annat uppdrag. Jag fick hantera våg på våg av uppdrag. För att få fram det nödvändiga antalet flygbesättningar tvingades jag ställa in utbildningar, avbryta en del av skvadronens uppgifter och avboka semestrar som hade planerats sedan månader tillbaka.
Flygbesättningar gav sig av på 21-dagsmissioner utan större chans att återvända tidigare än väntat. Och när min planeringsofficer och en annan ställföreträdande planeringsofficer återvände blev det svårt att rättfärdiga att jag skulle vara med på en familjebegivenhet. Hur kunde jag vara hemma när jag hade krävt att så många andra skulle göra uppoffringar?
Jag kände mig splittrad. Jag hade alltid försökt sätta familjen framför mitt yrke, men det här var en ovanlig situation, och jag hade också en plikt att tjäna mitt land. Fastän min planeringsofficer inte var medlem i kyrkan förstod han hur viktig den här händelsen var för min familj och lät mig fatta beslutet själv. Efter många böner och samtal med familjen gjorde jag det som jag kände var rätt och anmälde mig till nästa uppdrag.
När min besättning blev underrättad om att ett uppdrag skulle påbörjas på måndagsmorgonen såg det inte ut som om det fanns någon chans att jag skulle hinna tillbaka till min dotters dop på lördagen. Vi skulle flyga till en lasthämtningsplats, sedan till en bas där vi var tvungna att vila innan vi flög igen. Senare skulle vi flyga till en annan plats och vila, sedan frakta en last till en mycket avlägsen plats, och på vägen tillbaka skulle vi landa för ännu en vilopaus, för att därefter återvända hem och hämta ytterligare en last och sedan göra om proceduren. Det tog normalt sett minst sju dagar att göra en sådan rundtur, men jag visste att min familj bad om att jag skulle hinna tillbaka. Deras tro och böner hjälpte mig ha tro, och det blev snabbt uppenbart att det här inte skulle bli något typiskt uppdrag.
För det första: I stället för att stanna en dag eller två på rastplatsen fick vi i uppdrag att lufttanka och fortsätta vidare till vår första internationella destination. Efter ha vilat minimumtiden enligt lag, beordrades vi att flyga på ett annat uppdrag tur och retur till den avlägsna platsen för en lastleverans. Avlastningen av utrustning och tankningen vid vår destination gick ovanligt bra, och efter ännu en kort vilopaus beordrades vi att återvända direkt till hemmabasen. Vi skulle vara hemma i en dag eller så!
Jag var överlycklig över att kunna säga till min familj att jag nästan var hemma. Men sedan sa min fru att dopgudstjänsten just hade flyttats från klockan fem till klockan två för att ge rum åt en stavsaktivitet för ungdomar. Jag ringde vår ansvarige för lufttransport och förklarade situationen. Efter en kort paus svarade han att det fanns tillräckligt många tillgängliga besättningar för att skjuta på nästa mobiliseringsorder till klockan fem på lördagen – den tid när dopgudstjänsten ursprungligen skulle ha hållits.
När vi på hemvägen flög förbi bergskedjan nära mitt hem, såg jag att jag hade en trosprövning kvar: stadsljusen nedanför skymdes av dimma. Jag hade aldrig varit med om sämre sikt inför en landning. Vi gjorde snabbt upp en plan för att om nödvändigt förflytta oss till ett annat flygfält, gick igenom vår checklista och gick ner för att ta en titt.
När vi flög in över landningsbanan på 60 meters höjd var vi helt insvepta i dimma. Plötsligt, när vi kom ner på 37 meter, såg vi den upplysta landningsbanan framför oss, och några sekunder senare befann vi oss tryggt på marken. Alla drog en lättnadens suck.
Fotografi med tillstånd av familjen Bairett.
En aldrig förut skådad serie till synes slumpmässiga händelser hade gjort det möjligt för min besättning att göra en resa i flera steg till andra sidan jorden och tillbaka på rekordtid, och jag kunde vara hemma under den korta tidsperiod som sammanföll med min dotters dop. Med Herrens hjälp kunde jag fullfölja min plikt mot mitt land, min skvadron och framför allt min familj. Livet hade gått vidare om vi hade behövt flytta på vår dotters dop, men vår himmelske Fader lät oss veta att han älskar oss och hör våra böner. Han gav min dotter minnet av de där mirakulösa händelserna som ett vittnesbörd om att han älskar henne, och min fru och jag fick båda ett starkare vittnesbörd om att ”vad ni än ber Fadern om i mitt namn, som är rätt, med tro på att ni skall få, se, det skall bli er givet” (3 Ne. 18:20).