Porträtt av tro
Mikael Rinne
Massachusetts, USA
Biskop Mikael Rinne hjälper sin son Kai med hans läxor. Hemma hos familjen Rinne finns det rum för både tro och vetenskap.
Biskop Rinne delger en tanke under en kvällsandakt med sin familj: Nea (till vänster), Aila (till höger) och Kai (längst bak).
”Det finns inte mycket tro här vid Harvard [University]”, säger biskop Rinne, men han och hans fru Tiffany tar sig tid att ingjuta tro hos sina barn.
Familjen Rinne är de enda sista dagars heliga som de flesta av deras vänner som inte tillhör kyrkan känner. Tiffany Rinne, med dottern Sólia, säger: ”Vår son Kai hade nästan fler personer som inte var medlemmar än medlemmar på sitt dop.
Biskop Rinne hjälper Sólia att göra sig klar för sängen.
”När allt kommer omkring är tro ett val”, säger Mikael Rinne. ”Som biskop kan jag inte ge andra tro. De måste välja att tro.”
Mikael är läkare och vetenskapsman. Hans kliniska specialitet är neuroonkologi och han har en doktorsexamen i molekylärbiologi. Han träffar patienter med hjärntumörer vid Dana-Farber Cancer Institute, cancersjukhuset vid Harvard University, och han forskar inom utveckling av cancermediciner.
Leslie Nilsson, fotograf
Tro är något konstigt i mitt fält. De som jag arbetar med ser religion som något märkligt – säreget och ålderdomligt, så som vi kanske ser på vidskepelse.
Ett sätt som mina kolleger identifierar mig på är en ”konstig” troende person. Jag svär inte, till exempel. När något förargligt händer säger jag: ”Äsch då!” Det har blivit ett internt skämt på kliniken, men det har också förändrat atmosfären. Och jag får prata om kyrkan hela tiden.
Om man följer evangeliets principer och är tålmodig och vänlig så kan det väcka större intresse för evangeliet än en teologisk diskussion. Mina medarbetare beundrar verkligen sättet som sista dagars heliga lever på och hur vi uppför oss och relaterar till saker och ting.
Nästan alla våra patienter har livshotande hjärntumörer. Vi måste hantera tragiska situationer varje dag. Några frågar: ”Hur klarar du av att arbeta i ditt fält?” Ett av mina svar är: ”Jag känner att min tro hjälper mig att möta döden och relatera till personer som är döende. Och jag tror på ett liv efter döden.”
Man får ett annat perspektiv på utmaningar när man hjälper personer som är döende. ”Du kunde ha en glioblastom”, säger jag till andra. Det är den värsta formen av tumör man kan få. Det är vad jag ser mest.
Många av mina patienter pratar om sin tro på Gud och på underverk. Jag måste vara försiktig, men jag bär också mitt vittnesbörd om de sanningar de pratar om. ”Jag tror också på det”, säger jag. ”Jag tror att underverk sker, så låt oss hoppas på ett.”
Det råder en myt om att det finns en konflikt mellan tro och vetenskap. Vi får intrycket att vetenskap har alla svaren, att vi har klurat ut allting. Men det finns mycket mer som vi inte vet än det som vi vet.
Jag känner att det faktiskt stärker tron att inse hur komplicerat allting är – hur elegant allt är utformat. Vi kan inte förstå vår tillvaros sanna beskaffenhet utan tro. Sanningen är att ju mer jag lär mig genom vetenskapen, desto mer inser jag att en intelligent och gudomlig Skapare måste ligga bakom vår skapelse.
Som biskop träffar jag medlemmar i troskriser. De kommer till mig och säger: ”Jag tänker på ett mer vetenskapligt sätt, så jag tycker det är svårt med tro.” Det hjälper några av dem som har tvivel att veta att deras biskop är en vetenskapsman vid Harvard som tror på Gud. De inser att ”jag kan både tro och vara intellektuell”.