Reflektioner
Beskyddad av min himmelske Fader
Foto Tobias Keller/Unsplash
Innan min far blev sjuk i Alzheimers hade han alltid en berättelse eller en sång till sina barn. Jag minns hur han satt i sin stora fåtölj med min lillebror i knät och hur hans milda röst fyllde rummet med berättelser från hans ungdom – allt från när han tog hand om korna med katten liggande på axlarna, till när han åkte kana nerför Escalantes ”red rock” i Utah. När sedan min bror började blunda tog berättelserna slut och samma cowboy-vaggvisa började:
Blunda min trötte lille cowboy,
din himmelske Fader vakar över dig.
Det är dags att sova, ännu en dag är förbi.
Så blunda nu, min lille cowboy.1
Nu har min lillebror blivit far, och pappa ligger i en sjukhussäng i San Diego, Kalifornien. Fastän han kan se palmträd tror han att han är en pojke som vänder på bevattningssystem längs rader av majs, tomater och gröna bönor. Men det är han inte. Han är döende.
Dag efter dag samlas min mor, mina bröder och mina systrar runt hans säng. Mor ringer mig hemma bland Utahs berg. Hon talar om att när hon visar pappa gamla familjefoton så sprider sig ett leende i hans insjunkna ansikte. Andra gånger vandrar hans bröder, som är döda sedan länge, in och ut ur hans sinne och hjärta. Hon försöker få honom att äta, men han vägrar. Han säger att hans bröder har fångat forell och han måste ta hand om hästarna före middagen.
En efter en har vi förlikat oss med tanken att när pappa går vidare från det här livet så ”tas [han] hem till den Gud som gav [oss] liv”, till ”paradis, … där [han] skall vila sig från alla sina besvärligheter och från all möda och sorg” (Alma 40:11–12).
Jag ringer mamma och hon ger telefonen till pappa. Till min förvåning börjar han sjunga för mig: ”Blunda, min trötte lille cowboy, din himmelske Fader vakar över dig.”
Jag undrar om pappa verkligen vet att det är jag. Förmodligen inte, men hans sång kommer som en gåva direkt till hjärtat. Jag gråter i tacksamhet för denna ömma barmhärtighet från min himmelske Fader och för hans frälsningsplan. Snart är vaggvisan slut, och jag föreställer mig hur pappas ögon blir allt tyngre. Stunden är över, men jag får hopp av vetskapen om att döden är en del av Guds plan att föra oss till sig. Jag tror på Guds plan och på hans kärlek till oss när vi går vidare från det här livet. Jag viskar: ”God natt, pappa. Somna in. Din himmelske Fader vakar över dig.”