Tjänande i kyrkan
Enslig dyrkan i Sarajevo
Författaren bor i Rheinland-Pfalz, Tyskland.
På söndagarna sjöng, bad och höll jag tal för mig själv. Skulle några andra medlemmar börja komma på mötena också?
Illustration Mia Price/Shannon Associates
Som militär i Tyskland tillbringade jag mer än hälften av 1999 i Sarajevo, huvudstaden i Bosnien och Hercegovina. Mitt militäruppdrag innebar stora utmaningar och långa dagar, men jag tog mig alltid tid att gå i kyrkan i en liten byggnad som användes av olika samfund i vårt läger med 750 personer.
När jag kom till möteshuset en söndagseftermiddag var dörrarna låsta. Jag fick veta att de andra medlemmarna i kyrkan i lägret hade förflyttats. Jag var besviken för jag hade sett fram emot att dyrka och ta del av sakramentet. Innan jag kom till Sarajevo var jag upptagen med att verka som grenspresident i Tyskland och kunde ta del av sakramentet regelbundet.
Flera veckor senare fick jag i uppdrag att följa med min general på ett besök till en amerikansk division. Under lunchen frågade en amerikansk befälhavare som hade sett mig prata med andra militärer om jag var medlem i kyrkan. När jag sa att jag var det gav han mig namn och kontaktinformation för kyrkans seniorgruppledare där.
Snart kontaktades jag av en broder Fisher. Efter en intervju avskilde han mig som gruppledare för kyrkan i Sarajevo, med uppgift att organisera en grupp. (En grupp är en kyrkoenhet i militära sammanhang, liknande en gren.)
Jag började sätta upp mötestider på anslagstavlor och skicka ut inbjudningar, i hopp om att hitta andra sista dagars heliga i militärbarackerna i Sarajevo. Under de första veckorna var det ingen som kom. Så på söndagarna sjöng, bad och höll jag tal för mig själv. Enligt kyrkans riktlinjer för ledare och medlemmar i det militära kunde jag välsigna och ta del av sakramentet utan en annan prästadömsbärare. Det gav mig stor glädje.
Jag höll mina ensamma möten på engelska för att förbättra mina kunskaper i språket. Det första talet jag höll handlade om Joseph Smith. Det var ingen som syntes i rummet, men jag kände att det fanns andra där. Den Helige Anden stärkte mig och uppenbarade för mig hur viktigt det var för Herrens verk att börja om på nytt på den här platsen.
Några veckor efter att jag haft mitt första söndagsmöte kom en ung amerikansk soldat in i byggnaden. Hon hade döpts bara några månader tidigare. Jag blev så glad! Två veckor senare kom ytterligare en syster. Sedan kom två bröder. Med Herrens hjälp började kyrkan växa i Sarajevo.
Nu har kyrkan en gren i Sarajevo. När jag tänker tillbaka på min tid där förundras jag över vilken ära Herren gav mig genom att låta mig tjäna på ett speciellt sätt – att vara en liten kugge i hans verk och att veta att ”av det ringa kommer det som är stort” (L&F 64:33).