Den trofaste högrådsmedlemmen
Jag lärde mig något mycket viktigt om att ”lyfta där du står” av en trofast högpräst i Tyskland.
När jag lyssnade på utsändningen av prästadömsmötet under generalkonferensen i oktober 2008, började president Dieter F. Uchtdorf, andre rådgivare i första presidentskapet, att tala om tjänande i kyrkan. Han berättade om hur han och några andra bröder hade försökt flytta ett tungt piano. När alla ansträngningar misslyckades sa en av männen att de helt enkelt skulle stå nära varandra och ”lyfta där de stod”.1
President Uchtdorf fortsatte sedan att tala om att vi ska tjäna i kyrkan var vi än kallas att tjäna. Vissa personer känner att de kunde tjäna bättre om de bara kallades att göra något som anstod deras betydande talanger. Han sa: ”Inget kall är under vår värdighet. Varje kallelse ger oss tillfälle att tjäna och utvecklas.”2
Medan president Uchtdorf talade kom jag att tänka på en gång när jag träffade en blygsam medlem i kyrkan som var villig att lyfta var han än stod.
1985 var jag stationerad som amerikansk arméofficer i ett litet samhälle i Tyskland. Jag hade verkat som missionär i Tyskland tio år tidigare. När jag kom dit 1983 som militär tillsammans med min fru Debra och två små döttrar, började vi gå i en gren för militärer med omkring 100 medlemmar. Efter två år bestämde vi oss för att helt fördjupa oss i den tyska kulturen, så vi började gå i den lilla grenen i Bad Kreuznach som hade omkring 12 medlemmar.
När det hade gått cirka två veckor lade vi märke till en ny man där. Han var i 45-årsåldern och vi fick veta att han var högrådsmedlemmen som blivit tilldelad vår gren. Han var inte där på uppdrag av staven utan bara för att besöka oss. Vi pratade en god stund efter kyrkan, och när vi sa hej då trodde jag inte att vi skulle se honom igen på kanske sex månader.
Veckan därpå var högrådsmedlemmen där igen. Jag fick veta att han bodde omkring en timmes väg från vår lilla stad. Under återstoden av hans tid som högrådsmedlem kom han till vår gren två eller tre gånger i månaden. Han var vänlig, lågmäld och uppmuntrande. Han pratade alltid med varje medlem i grenen. Och i en sådan liten gren blev han ofta ombedd att tala från talarstolen. Imponerad av hans hängivenhet kallade jag honom inom mig för ”den trofaste högrådsmedlemmen”.
En söndag kom han till grensmötena på förmiddagen och återvände klockan sex på kvällen för att vara med på en dopgudstjänst. Däremellan hade han varit i en annan gren. Jag måste erkänna att jag tänkte: ”Vad har han gjort för att reta upp stavspresidenten? Varför skulle han annars ha fått i uppdrag att besöka den minsta och mest avlägsna grenen i staven?” Kanske var han inte den intelligente, ödmjuke och sympatiske man som jag trodde att han var. Kanske tyckte han inte om sin hemmaförsamling och använde sitt ämbete för att komma bort. Jag kunde inte komma på varför, så jag bara accepterade det.
Flera veckor efter det där dopet kom jag hem efter midnatt en söndagsmorgon. Jag hade varit på utbildning nära gränsen mellan Öst- och Västtyskland, och det hade tagit mig tre och en halv timme att komma hem. Jag var helt utpumpad när jag kom in genom dörren. Min fru Debra var fortfarande uppe. Hon sa att ”den trofaste högrådsmedlemmen” hade ringt. Han ville träffa mig. Jag frågade: ”Före eller efter kyrkan?” Kyrkan började klockan tio. Jag hoppades att det var efter kyrkan så att jag kunde sova till halv nio.
”Före”, sa hon.
”Halv tio?”
”Nej. Han behöver vara någon annanstans för ett stavsuppdrag. Han vill att du ska träffa honom på hans kontor i Frankfurt. Han sa att du ska gå till gate 5.
”Vilken tid? frågade jag.
”Klockan sex”, svarade hon.
Nu blev jag arg. Klockan var redan halv ett. För att kunna hinna till vårt möte klockan sex var jag tvungen att gå upp halv fem. Det innebar mindre än fyra timmars sömn. Vad skulle jag göra? Jag hade inte ens hans telefonnummer så att jag kunde ringa honom morgonen därpå och säga att jag inte kunde träffa honom. Jag slängde kläderna bredvid sängen och lade mig utan att ställa väckarklockan. När jag låg där tänkte jag:
Vad skulle hända om jag inte träffade ”den trofaste högrådsmedlemmen”? Om jag inte kom till hans kontor var jag övertygad om att han skulle använda tiden väl. Nästa gång jag pratade med honom och förklarade varför jag inte hade kommit, så skulle han svara: ”Naturligtvis fattade du rätt beslut. Jag skulle aldrig ha bett dig komma om jag visste att du skulle komma hem så sent. Vi kan ha vårt samtal nu.” Förresten tillhörde jag egentligen inte grenen. Visst, våra medlemsuppteckningar var där och vi gick dit varje söndag, men vi var utlänningar, vi pratade ytterst dålig tyska och vi skulle flytta om fem eller sex månader.
Jag hade nästan renat mitt samvete. Några minuter till och jag skulle äntligen få somna. Men sedan kom jag att tänka på vad jag kallade honom och alla gånger som ”den trofaste högrådsmedlemmen” hade kommit till grenen sedan vi flyttade dit. Han kom till det där dopen sent en söndagskväll. Han kom till en grensaktivitet mitt i veckan. Han pratade alltid med alla medlemmarna och uppmuntrade och inspirerade dem. Han verkade aldrig vara fördömande eller likgiltig. Han visade respekt för grenspresidenten och hans arbete. Om han hade blivit besviken över att bli tilldelad den här lilla grenen så visade han det verkligen aldrig.
Jag klev upp ur sängen och gick bort till byrån där väckarklockan stod. Jag satte den på ringning halv fem. När jag bestämde mig för att träffa ”den trofaste högrådsmedlemmen” tänkte jag inte på vad han skulle säga eller tänka om jag inte kom. Jag skulle trots allt förmodligen aldrig se eller höra från honom igen efter att vi hade flyttat. Jag bestämde mig för att gå upp om mindre än fyra timmar och köra åtta mil till hans kontor därför att jag respekterade honom för den han var, ”den trofaste högrådsmedlemmen”. Hur kunde jag låta bli att följa honom?
Jag stannade bilen vid gate 5 klockan sex den söndagsmorgonen och hälsades av en säkerhetsvakt med en kulspruta. Han betraktade den amerikanska försvarsmaktens registreringsskylt på min bil. Han kanske undrade om jag hade kört vilse. Hade ”den trofaste högrådsmedlemmen” bestämt sig för att inte komma? Men bara två minuter senare körde hans bil upp bredvid min. Han sa: ”God morgon, Don. Låt oss gå till mitt kontor.” Vakten öppnade porten och lät oss komma in.
Efter att ha småpratat lite och han hade visat mig runt i kontorsbyggnaden började han prata om det väsentliga. Han kallade mig att verka som rådgivare till grenspresidenten. Inte förste eller andre rådgivare – den ende rådgivaren. Innan jag kom hade det bara funnits två prästadömsbärare i grenen, och de hade turats om med några års mellanrum att vara grenspresident och äldstekvorumpresident.
Jag tackade ja till kallelsen och tjänade tills jag åkte därifrån tre månader senare på en två månader lång utbildning i USA.
Under min frånvaro blev både min hustru och min lille son sjuka. Hans hälsotillstånd tog honom till sjukhuset nästan tio mil från vår militärbas. Eftersom min fru Debra var en stark militärhustru klagade hon aldrig eller bad mig komma tillbaka till Tyskland. Faktum är att jag inte fick veta allt om hennes sjukdom förrän jag kom hem. Efter ett besök på den lokala vårdcentralen hade läkaren kört henne hem eftersom han inte trodde att hon var frisk nog att köra hem själv. Grenspresidenten och hjälpföreningspresidenten erbjöd sig båda att hjälpa henne, men hon tackade artigt nej. Förutom de språkliga och kulturella svårigheterna ville Debra inte besvära någon.
En dag ringde ”den trofaste högrådsmedlemmen” henne. Han hade nyligen kallats att bli stavspresident. Han frågade försiktigt hur hon mådde och vägrade att acceptera ”det är okej” som svar. Varje försäkran från Debra bemöttes med ett milt men effektivt förhör om familjens egentliga tillstånd. Slutligen sa han: ”Debra, du behöver låta grenen hjälpa dig. De vill verkligen hjälpa till, och det för grensmedlemmarna närmare varandra att kunna vara till hjälp.” Hon tog tacksamt emot deras hjälp.
När jag hade kommit tillbaka från USA stannade vi kvar i grenen i ytterligare två månader innan vi slutligen flyttade till en större stad.
Mina minnen från den tiden i mitt liv bleknade när jag lutade mig framåt i sätet och återigen fokuserade på president Uchtdorfs röst från högtalarna. Jag var verkligen imponerad av innebörden av hans budskap. Till skillnad från andra tillfällen när jag har undrat om talarens ord och hans eller hennes handlingar (inom affärsvärlden, i det militära och ja, även vissa tal jag har hört i kyrkan) stämmer överens, rådde det ingen tvekan om hur det var med president Uchtdorfs budskap. Det vara inte bara det faktum att president Uchtdorfs uttal påminde mig om Tyskland och om ”den trofaste högrådsmedlemmen”. Det var det faktum att president Uchtdorf var ”den trofaste högrådsmedlemmen”. Industribyggnaden vi träffades vid den där tidiga söndagsmorgonen var Frankfurts internationella flygplats där han var chefspilot för Deutsche Lufthansa A G.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig har träffat en mer ödmjuk man eller mer trofast i att leva som han lär. Jag var tacksam att jag hade lärt mig hur viktigt det är att ”lyfta där vi står”.