Jag återfick mina förbund
Jag lärde mig att värdesätta mina förbund efter att ha förlorat dem genom uteslutning.
Illustrationer Dilleen Marsh
Jag växte upp i kyrkan och döptes och konfirmerades som åttaåring. Evangeliet var ett levnadssätt för mig och för de flesta omkring mig. Den Helige Anden var mycket välbekant för mig.
När jag uteslöts ur kyrkan var det nästan som en påtagbar känsla som lämnade mig. Jag kände hur mina tankar blev splittrade och långsamma, och det var förvirrande och svårt att fatta beslut. Jag kände mig orolig och hade svårt att känna lugn.
Jag insåg aldrig hur fullständigt mitt liv skulle förändras när jag förlorade mitt medlemskap. Jag kunde inte längre ha tempelklädnaden på mig eller besöka templet. Jag kunde inte betala tionde, verka i någon kallelse, ta sakramentet eller bära mitt vittnesbörd eller be i kyrkan. Jag hade inte längre den Helige Andens gåva. Och viktigast av allt, jag var inte längre i en förbundsrelation med min Frälsare genom dopets förrättning och templet.
Jag kände mig helt förkrossad och rädd. Mina tre barn var då 16, 14 och 12. De var mina efterkommande så jag ville så gärna ge dem ett arv av hopp. Jag bad dem sitta ner och sa att om jag skulle dö innan jag kunde döpas igen så ville jag att de skulle utföra förrättningen å mina vägnar så fort som det var tillåtet. Jag var rädd eftersom jag inte längre hade välsignelserna av att hålla dopförbunden, och jag oroade mig för att jag kanske inte skulle tvättas ren igen.
Min resa tillbaka
Jag hade aldrig ifrågasatt om kyrkan var sann, och evangeliet var hur jag ville leva mitt liv, så jag fortsatte att gå i kyrkan. Jag ville att min himmelske Fader skulle veta att jag älskade honom och att jag var så ledsen för det jag hade gjort. Jag gick till kyrkan varje vecka fastän det var svårt. Församlingen var inte bekväm med att jag var där, och nästan ingen pratade med mig. Men det fanns en speciell ung kvinna, Holly, med Downs syndrom som var mycket kärleksfull. Varje söndag när jag kom in i kyrkan sprang hon fram till mig, slog armarna om mig, gav mig en stor kram och sa: ”Det är så kul att se dig! Jag älskar dig!” Det kändes som om hon gjorde det i stället för Frälsaren som ville låta mig veta att han var glad att jag var där.
Det var särskilt svårt att låta sakramentet gå förbi mig utan att ta del av det eftersom jag visste att jag inte fick välsignelserna. Det är en så stor välsignelse att ta del av sakramentet. Det är obeskrivligt att ha välsignelsen att bli ren genom Frälsarens kraft och hans försoningsoffer, att bli förlåten för våra synder och tillkortakommanden vecka efter vecka, och att med kärlek och trofasthet åter förplikta oss att hålla förbundet vi har ingått att alltid minnas vår Frälsare och hålla hans bud.
Eftersom det var så viktigt att betala tionde för mig skapade jag ett bankkonto och satte in tionde på det varje månad. Jag ville att Herren skulle veta att även om han inte kunde ta emot mitt tionde nu så ville jag ändå betala det. Jag var ensamstående just då och fostrade mina tre tonårsdöttrar, och jag kände att jag behövde välsignelserna av att visa Herren min villighet att betala tionde fastän jag inte kunde göra det. Jag är övertygad om att vi blev oerhört välsignade tack vare det.
Återgivna välsignelser
Jag döptes igen lite över ett år efter att jag hade blivit utesluten. Vilken lättnad det var att komma upp ur vattnet och veta att Jesus nu var min förespråkare, min partner. Han hade betalat priset för mina synder och jag var återigen i en förbundsrelation med honom. Jag var fylld av tacksamhet!
Jag fick den Helige Andens gåva igen. Jag kände återigen en påtaglig närvaro: min käre vän vara tillbaka för att stanna! Jag ville så gärna avhålla mig från att såra honom igen, så att han inte skulle vara tvungen att lämna mig.
Jag stängde mitt tiondekonto, skrev ut en check och gav den ivrigt till min biskop.
Fem år senare fick jag mina tempelvälsignelser återställda. Jag kände mig så lättad och tacksam. Ännu en gång var jag omgiven av kärlek och skyddad av kraften i förbunden som jag hade ingått i templet.
Jag är nu beseglad till en man som älskar mig djupt, och jag honom, och tillsammans arbetar vi aktivt på att göra vår besegling till en förbundsrelation som varar för evigt.
Skuldens bojor
Under de 20 år som gått sedan dess har jag ibland känt oerhörda skuldkänslor svepa över mig som gjort mig djupt olycklig och orolig. Jag undrade om jag hade gjort tillräckligt för att omvända mig och om jag verkligen var förlåten. Så nyligen som för bara några år sedan hade jag samma känslor som Alma den yngre, som beskrivs i Alma 36:12–13:
”Jag plågades av evig pina, ty min själ var fullständigt söndersliten och plågad av alla mina synder.
Ja, jag kom ihåg alla mina synder och min ondska, för vilka jag plågades av helvetets kval. Ja, jag insåg att jag hade gjort uppror mot min Gud och att jag inte hade hållit hans heliga bud.”
En dag knäböjde jag i bön och frågade: ”Fader, har jag gjort tillräckligt? Jag gör vad som än krävs för att det här ska tas ifrån mig.” Sedan väntade jag och lyssnade med hjärtat.
Svaret kom mycket tydligt: ”Du har gjort tillräckligt.” Jag överväldigades av ren glädje. Jag kunde inte sluta le och grät tårar av glädje. Hela den dagen var jag yr av glädje. All skam och skuld var borta för gott.
Återigen tänkte jag på Alma den yngres upplevelse:
”Och se, när jag tänkte detta kunde jag inte längre komma ihåg mina kval, ja, jag sönderslets inte längre av minnet av mina synder.
O vilken glädje, och vilket förunderligt ljus jag såg! Ja, min själ fylldes med glädje, lika stor som min smärta hade varit!” (Alma 36:19–20).
Min resa mot att återfå mitt medlemskap i kyrkan och min förbundsrelation med Frälsaren var hjärtskärande och ödmjukande. När jag kom ut på andra sidan av den här prövningen visste jag att Jesu Kristi försoning är högst dyrbar. Det har tagit mig nästan 20 år att komma över skammen och skulden som uteslutningen innebar och att hitta styrkan att berätta om mina upplevelser för andra. Jag hoppas att min upplevelse ska inspirera andra att få mod att förändra sig och sträcka sig ut mot andra som vill förändra sig. Jag kan stå och utan tvekan vittna om att Kristi försoning är verklig. Hans kraft kan förändra ditt liv, inte bara till det bättre utan till det allra bästa.
Jag älskar mitt medlemskap i kyrkan innerligt. Det är en ovärderlig gåva och en otrolig välsignelse i mitt liv. Jag vill aldrig vara utan det igen.