Gör ditt liv till en omvälvande resa av personlig tillväxt
Jeffrey R. Holland
i de tolv apostlarnas kvorum
Att lära sig, följa och undervisa om evangeliet är kärnan i att växa mot vår gudomliga potential.
Illustrationer från Getty Images
Vilken spännande tid det är att vara medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga! När jag tänker på de nya händelseutvecklingarna i Herrens rike verkar det uppenbart att Gud tar oss på en omvälvande resa med berg och dalar och utsikter så slående att vi knappt kan föreställa oss dem förrän vi har klättrat lite högre – och där ligger de framför oss.
Enbart under det senaste året har vi tagit farväl av en älskad profet och kärleksfullt inröstat en ny. Vi har anammat ett nytt tillvägagångssätt i Hjälpföreningens och melkisedekska prästadömets möten, med större betoning på samråd när vi utför Herrens verk. I samma anda har vi sett Herren sammanföra högpräster och äldster i ett och samma kvorum och bevittnat en seismisk förskjutning i sättet som prästadömsbärare och systrar betjänar Guds barn. Om inte det räcker för att ta andan ur dig, tänk på första presidentskapets tillkännagivande nyligen om de nya resurserna till stöd för enskildas och familjers skriftstudier, med motsvarande förändringar i Primärs och Söndagsskolans material – för att inte tala om den pågående utvecklingen inom missionsarbete, släktforskning och tempeltjänst.
Och det kommer säkerligen mer. Som vår nionde trosartikel förkunnar: ”Vi tror allt vad Gud har uppenbarat” – det är oftast den enkla biten. Det krävs något ytterligare för att tro på ”att han ännu kommer att uppenbara många stora och viktiga ting angående sitt rike”, och sedan vara redo att acceptera dem, vilka de än är. Om vi är villiga leder Gud oss till platser som vi aldrig har drömt om att vi kunde besöka – lika högt belägna som våra drömmar kanske redan är. Hans tankar och hans vägar är förvisso mycket högre än våra (se Jes. 55:8–9). På sätt och vis antar jag att vi liknar dem i Kirtland till vilka profeten Joseph Smith sa: ”Ni … vet [inte] mer om denna [kyrkas] och detta rikes öde än en baby på sin mors knä.”1
Han vill förändra våra hjärtan
Ändå hoppas jag att när vi tittar tillbaka på var vi har varit, att vi då kan se mer än bara modifierade riktlinjer, nya program och reviderade handledningar. Herrens verk har i slutändan alltid handlat om människor, inte om program. Vilka ändringar han än uppmanar till i en organisation eller ett schema eller ett studiematerial så är det dig och mig han egentligen hoppas på att kunna förändra. Han vill förändra våra hjärtan och förbättra vår framtid.
Nej, än kan vi inte se de stora och viktiga ting som ligger bortom nästa krök på vägen. Men vi har en liten aning om den slutliga destinationen:
”Än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är” (1 Joh. 3:2).
”Vad slags män [och kvinnor] bör ni då vara? Sannerligen säger jag er: Sådana som jag är” (3 Ne. 27:27).
”Ni [skall] få motta hans fullhet och förhärligas i mig så som jag är i Fadern. Därför säger jag er: Ni skall motta nåd för nåd” (L&F 93:20).
Jag vet inte hur det är med er, men för mig låter det som en lång resa – men spännande! Ett sådant gudomligt mål, högt som det är, utgör kärnan i det som gör det återställda evangeliet så attraktivt och inspirerande. Djupt i våra själar finns ett eko – ett minne – som säger oss att det här är anledningen till att vi kom till jorden. Vi tog emot vår himmelske Faders plan först och främst för att vi ville bli som han. Vi visste att det var ett hisnande mål som aldrig skulle vara lätt att uppnå. Men vi kunde helt enkelt inte nöja oss med något mindre. Våra själar skapades för att växa, och vi sporrades då och nu att företa resan.
Att lära och bli
Att undervisa om, lära sig och följa evangeliet är nyckelprinciperna som utgör kärnan i att växa mot vår gudomliga potential och bli som våra himmelska föräldrar. Ibland kallar vi den här processen för evig utveckling. Och ibland kallar vi den för omvändelse. Men vad vi än kallar processen så inbegriper den lärande. Profeten Joseph Smith sa: ”Ni måste själva lära er hur ni skall bli gudar och bli konungar och präster åt Gud … genom att gå från en låg grad till en högre och från något smått till något stort …
När man klättrar upp för en stege måste man börja nerifrån och stiga upp steg för steg tills man når toppen. Så är det med evangeliets principer också – man måste börja med den första och fortsätta tills man lärt sig alla upphöjelsens principer.”2
Så låt oss prata om lärande. Som lärare i själ och hjärta älskar jag ordet och tanken, men jag tror vi bör definiera det lite bättre än vad vi vanligtvis gör. I fråga om evangeliet menar jag inte bara införskaffande av kunskap, även om det är en del av det. Jag menar inte heller att man passivt ska lyssna på en föreläsning eller memorera fakta. Jag menar lärande som ger tillväxt och förändring, insikt som leder till förbättring, att veta sanningen, vilket i sin tur för oss närmare all sannings Gud.
President Russell M. Nelson band samman lärande och hjärtats omvälvande förvandling när han sa: ”Den Helige Anden skänker övertygelse till den som ärligt söker sanningen”, den befrämjar tro, vilket ”manar till omvändelse och lydnad mot Guds bud.” De här viktiga ingredienserna i omvändelse vänder oss ”från världens vägar … till Herrens väg”, vilket ”medför en mäktig förändring i hjärtat.”3
Det här handlar inte om att veta namnen på Israels tolv stammar eller att skissa upp liknelsen om olivträden, även om sådant kan vara bra att kunna. Detta slags lärande handlar om att förändra sig själv, om att bli annorlunda (bättre) därför att vi vet mer av det som Gud vet.
Du ser att det slags lärande jag pratar om är alltför stort för att få plats i ett klassrum, eller klaras av på en 45-minuterslektion. Skrifter, profeter, föräldrar, solsken, regniga dagar, andliga maningar och livets dagliga läroplan i sig ger alla möjligheter för oss att lära om Gud och hans plan, ty förvisso är det så att ”allt vittnar” om honom (Mose 6:63). Så småningom upptäcker vi att han är villig att inte bara undervisa oss i kyrkan utan var som helst och när som helst – i informella situationer med våra barn och våra vänner, våra grannar och våra arbetskamrater, mannen eller kvinnan vi ser på bussen eller en försäljare som hjälper oss på marknaden – var och när vi än är villiga att lära.
Men alla de här sanningarna som Gud försöker lära oss varje dag är bara frön sådda i stenig jord eller bland tistlar, där de bränns upp eller kvävs, såvida vi inte följer Almas råd att ge dem näring genom att pröva ordet, eller som Jakob säger, är ordets görare, inte bara dess hörare (se Mark. 4:1–20; Jak. 1:22; Alma 32:27–43). När vi lär oss sanning och följer den så växer våra vittnesbörd (se Joh. 7:17). När vi sedan gör sanningen till en del av oss genom att ihärdigt sträva efter att följa den, trots de utmaningar vi ställs inför, så förändrar det oss och vi blir mer som sanningens Fader.4
Evangelielärandet har sitt centrum i hemmet
Det är därför vi säger att när vi undervisar om, lär oss och följer evangeliet så måste det vara ”aktiviteter som inriktas på hemmet och som stöds av kyrkan”5. Först och främst är hemmet den plats där vi tillbringar största delen av vår tid – säkerligen mer tid än vad vi tillbringar i kyrkan (trots överbelastade biskopar). Vi förväntar oss inte att våra fysiska kroppar ska överleva någon längre tid med ett mål mat i veckan – även om maten är utsökt. Likaså om en entimmeslektion i kyrkan, hur utmärkt den än är, utgör huvuddelen av hur vi ”mättar [oss] med Kristi ord” (2 Ne. 31:20), så är risken stor att vi drabbas av andlig undernäring.
För det andra är hemmet både ett klassrum och ett laboratorium, där vi lär oss och följer evangeliet så att de sammanflätas nästan sömlöst. Den här levande laboratorieupplevelsen kan helt enkelt inte återskapas enbart i klassrummet.
Det kanske viktigaste är att hemmet är – eller kan vara – ett eko av himlen, en påminnelse om det eviga mål vi kom hit för att uppnå. Som president Henry B. Eyring, andre rådgivare i första presidentskapet, uttryckte det: ”Även om jordiska familjer är långt ifrån fullkomliga, ger de Guds barn den bästa chansen att välkomnas till världen med den enda kärlek på jorden som liknar den vi upplevt i himlen – föräldrakärleken. Familjen är också det bästa sättet att bevara och överföra dygder och sanna principer som troligen leder oss tillbaka till Guds närhet.”6
Har jag skrämt er föräldrar? Jag hoppas att jag inte har gjort det. Det är inte meningen att den här betoningen på att undervisa, lära och följa hemma ska lägga ytterligare en börda på enskilda och familjer. Det är faktiskt tvärtom. Vi hoppas att vi genom att uppmärksamma och stödja dina ansträngningar hemma på något sätt kan lätta bördan du bär där. Eller ännu hellre, kanske vi kan stärka dig så att du kan ”bära [dina] bördor med lätthet” (Mosiah 24:15).
Stödja evangelielärande i kyrkan
Den här utökade synen på hur vi omfamnar evangeliet utanför klassrummet innebär inte att klassrummet inte är viktigt. Naturligtvis hoppas vi att vi fortfarande lär oss om evangeliet på ett meningsfullt sätt i kyrkan. Faktum är att den stödjande roll som kyrkans kurser har är nödvändig för att vi ska lära oss något hemma. Men för att kunna förändra liv kan undervisningen i kyrkan inte stå oberoende från det som händer i dessa liv. Den måste vara relevant för och bygga på lärarnas upplevelser likaväl som på elevernas.
Att lägga fokus på en handledning eller en skrivtavla eller på hur stolarna är uppställda, eller ens på utmärkta samtalsfrågor, kan då uppenbarligen bli fel. Det är Guds enskilda barn och hans eller hennes eviga utveckling som måste få fokus i våra ansträngningar och vår tillgivenhet. Vi försöker beröra människor, och vi använder bara stolar eller kritor eller audiovisuell utrustning om det hjälper oss att beröra någon. För att göra en omskrivning av Frälsarens ord: ”Vad gagnar det en lärare eller en klass att ordna världens bästa doktrinära presentation om inte någon av lärosatserna blir uppenbara i den enskilda medlemmens liv och kärlek, tankar och känslor, ja, den person som Gud så gärna vill frälsa och upphöja?
Det verkliga måttet på framgång blir då inte hur smidigt lektionen gick, hur väl vi fyllde ut tiden, hur många komplimanger läraren fick efteråt, eller ens hur många klassmedlemmar som deltog. Framgång beror på vad som händer i elevens liv. Hittade broder Herrero något i skrifterna under lektionen förra veckan som hjälpte honom igenom de utmaningar han nyligen hade ställts inför? Eller ännu bättre; hände något i klassen som stärkte hans förmåga att under veckan hitta svaren han behöver? När han berättade om den upplevelsen den här söndagen, fick syster Schmidt då det hopp och den tro som hon behöver för att tro på att Gud kan hjälpa henne också? (Se ”Man kommer inte i form genom att titta på andra.”)
Om du är lärare kan allt det här betyda att det du ser i någon av våra nya undervisningsresurser skiljer sig något från det du är van att se i våra gamla handledningar. Du kan hitta mindre specifika instruktioner om vad du ska göra och hur du ska göra det. Det var menat så, för att sporra dig att be för, titta efter och bygga på dina egna upplevelser och din egen inspiration, och dina elevers. (Se ”Sjunger du solo eller leder du kören?”)
Så låt oss anta att studiekursen är Nya testamentet och att jag är söndagsskollärare. Jag kommer inte nödvändigtvis till lektionen med en korg full av fakta om bakgrunden till Matteus 5, inspirerande citat från kloka personer om Bergspredikan eller kreativa aktiviteter om hur man blir en fridstiftare, fullt organiserade och tajmade så att de tar oss till fem minuter innan lektionsperiodens slut. I stället studerar jag och följer principerna i Matteus 5 precis som jag förväntar mig att eleverna gör. Den enda skillnaden är att jag kanske gör det med större eftertanke och bön om var och en av klassdeltagarna och hur de här principerna kan vara meningsfulla för dem. Sedan under lektionen, under Andens inflytande, uppmuntrar jag dem att lyfta och stödja varandra i strävan att studera och leva efter Matteus 5. Jag hjälper dem se kopplingen mellan deras liv och den dyrbara läran i skrifterna. Framför allt ber jag om inspiration för stunden för att kunna vända fakta till tro, för att vända en fråga till efterforskning.
I Primär blir min roll förstås lite annorlunda. Men mitt mål är inte att underhålla barnen i 45 minuter eller att få dem att vara tysta så att jag kan säga det jag vill säga utan att bli avbruten. Mitt syfte är att bygga upp dem som självständiga individer, att hjälpa dem se hur deras liv berikas av evangeliets sanningar och stötta deras föräldrar – deras viktigaste evangelielärare.
Nu, efter att ha gjort föräldrarna mållösa, har jag kanske skrämt lärarna. Om så är fallet vill jag lugna dig med två tankar: 1) Du håller inte lektioner, du undervisar människor, och du känner dem bättre än någon lektionsbok någonsin kan. 2) Din personliga strävan att lära dig och följa evangeliet är den bästa möjliga förberedelsen för att undervisa andra om evangeliet. Tänk på att bästa sättet att inbjuda Anden i våra liv – och i vår undervisning – är att själva lära oss och följa evangeliet. Anden är den främsta läraren i den här kyrkan, och lyckligtvis finns det ingen gräns för det inflytandet.
Han stakade ut stigen och visade vägen
Det är vår stora önskan att Herren ska lyfta oss till nya höjder av andlig tillväxt genom nya sätt att lära sig om och följa evangeliet. Med hans hjälp delar vi med oss av evangeliet till våra vänner, inte för att vi känner att det är en plikt utan för att evangeliet är en del av våra dagliga liv, och vi kan inte öppna munnen utan att en evangeliesanning trillar ut! Idealiskt sett ser våra vänner som är av en annan tro det ökade ljuset i våra liv och söker upp missionärerna – redan innan missionärerna söker upp dem – för att till sina egna familjer ge något av vad de själva har sett. Tempeläktenskap, släktforskning, prästadömets kraft och förrättningar, moralisk renhet, omsorg om de fattiga – allt det blir det välsignade resultatet av djupt omvända lärjungar till Kristus som lär sig och följer evangeliet varje dag, med fullständigt, lämpligt och konsekvent stöd från Söndagsskolans lektioner. Det är detta som Herren leder oss mot, och det är sannerligen en omvälvande resa!
Vi använder uttrycket ”undervisa på Frälsarens sätt”, men jag hoppas att det aldrig blir ett ”inneuttryck” eller en kliché. Det enda vi egentligen vill säga med det är att vi behöver vara kristuslika, som lärare och som elever, att vi försöker sprida evangeliet på samma sätt som han gjorde. Det här är en chans att följa med lärjungarna, att följa i Jesu fotspår och leta efter den som kanske har gått vilse. Det här är en chans att klättra uppför Saligprisningarnas berg med folkmängden och sitta bland människorna på stranden vid Galileiska sjön. Det här är en chans för oss alla att röra vid Mästarens kläder och bli botade.
Jag har alltid älskat de här poetiska orden som skrevs av Eliza R. Snow till en av de mest rörande psalmerna i kyrkan:
Han visade oss den rätta väg
och gav oss varje bud,
till ljus och liv och evig dag
där vi kan få vara hos Gud.7
Bröder och systrar, jag känner mig hedrad att få vandra med er mot den härliga framtid som vår Fader i himlen har i beredskap åt oss. Jag vet hur ni känner. Jag vet att ni älskar Herren och vill göra hans vilja. Jag vittnar om att när vi lär oss hans vilja, när vi samlar ljus och sanning och gör det till en del av oss varje dag, då växer det ljuset inom oss, ”klarare och klarare fram till den fullkomliga dagen” (L&F 50:24; kursivering tillagd) när vi kan vara med honom därför att vi kommer att vara som honom.