Endast digitalt
Varför jag inte längre frågar ”Varför?” efter min brors död
Författaren bor i Salta, Argentina.
Även om min bror inte är med mig rent fysiskt, känner jag fortfarande hans närvaro.
När jag fick veta att min bror Sergio avlidit var jag i mitt rum och studerade, och mamma läste e-postmeddelanden han hade skrivit till oss så sent som dagen innan. Han berättade att han var glad att få tjäna som missionär i Chiclayo, Peru, och att vara en representant för Jesus Kristus. Han berättade om sin kärlek med så stor entusiasm att vi inte kunde låta bli att le.
En liten stund innan vi fick samtalet från hans missionspresident, som gav oss de hemska nyheterna, lyssnade mamma och jag på en sång som min bror älskade. Plötsligt översvämmades rummet av en stark känsla av frid. Anden var så stark. Vi grät till och med eftersom den värme och den känsla som genomströmmade oss var så verklig att inga ord kan beskriva den. Och bara tio minuter senare ringde telefonen.
Mamma och jag hörde pappa svara på alla frågor som ställdes till honom. Vi visste att om missionspresidenten ringde så var det något allvarligt. Sedan hörde vi pappa svara: ”Det måste vara ett missförstånd. Det kan inte vara sant.”
Jag frågade vad som hade hänt. Det var då pappa svarade oss med tårfyllda ögon och hes röst: ”Lille Sergio har dött.”
Jag grät bittert och frågade mig själv om och om igen: ”Varför, himmelske Fader? Varför måste vi gå i genom det här? Ska inte en mission vara den säkraste platsen i världen att vara på?!”
Trots att vi hade evangeliet i våra liv och kände till lycksalighetsplanen, verkade det inte finnas någon tröst för vår smärta. Jag visste att endast vår himmelske Fader kunde hjälpa oss i våra omständigheter.
Den kvällen, i ett ögonblick av klarhet, sprang jag och letade reda på skrifterna eftersom jag kom att tänka på ett avsnitt i Almas bok som min bror hade delat med oss flera veckor innan han dog. Det står: ”O, att jag vore en ängel och kunde få mitt hjärtas önskan uppfylld, så jag kunde gå ut och tala … Jag skulle som med åskans röst förkunna omvändelse och återlösningsplanen för varje själ. … Men se, jag är en människa och syndar i min önskan. … Jag borde inte i mina önskningar sönderslitas av en rättvis Guds bestämda stadgar, ty jag vet att han beviljar människorna i enlighet med deras önskan, vare sig den är till död eller till liv” (Alma 29:1–4).
Jag förstod då att min bror ville att vi skulle veta att han levde och var med oss i anden, men att han hade lämnat det här livet eftersom han hade kallats att predika i andevärlden. Han ville att vi skulle veta att hans bortgång skulle vara en förlängning av hans missionskall – bara ytterligare en förflyttning eftersom han älskade att vara missionär. Och hans hjärtas djupaste önskan hade uppfyllts: att vara en Herrens ”ängel”. Han kunde ägna sig helt och hållet åt Herrens verk och för varje själ förkunna ”omvändelse och återlösningsplanen”, lycksalighetsplanen.
Även om min bror inte är med mig rent fysiskt, känner jag fortfarande hans närvaro. Jag frågar inte längre ”Varför, himmelske Fader?” eftersom svaret är tydligt och djupgående: ”Människosonen har stigit ned djupare än allt detta. Är du större än han?” (L&F 122:8).
Vi har utgjutit våra hjärtan till Gud som familj och vi har funnit tröst tack vare evangeliet. Vi vet att detta liv är en prövotid och att våra andar är eviga.
Genom hoppet som kommer genom vår Frälsare Jesus Kristus och vår himmelske Faders oändliga kärlek vet vi att allt är möjligt. Så även om vår kunskap fortfarande är ofullständig och vi i det här livet inte kan se alla dem vi älskar djupt, vet vi att tack vare hans liv är det bara en tillfällig, timlig omständighet.
Det har gått lite mer än fyra år sedan Sergio gick bort. Jag medger att jag fortfarande sörjer vissa dagar och att tårarna fortsätter att rinna mellan varven, för jag saknar min älskade brors närhet. Men mitt hjärta flödar över av tacksamhet när jag kommer ihåg att det bara är tillfälligt. Min förhoppning är att vi slutligen en dag möts igen och återförenas med vår eviga, lyckliga familj i evigheters evighet. Det är större än den smärta jag måste bära nu.