Kapitel 3
Herrens ord och vilja
Mitt under lidandet i Winter Quarters fick Brigham bud om att en pöbelhop på omkring tusen män hade attackerat den lilla grupp heliga som var kvar i Nauvoo. Omkring två hundra heliga hade gjort motstånd, men hade blivit besegrade i strid efter några dagar. Stadens ledare förhandlade om en fredlig evakuering av de heliga, varav många var fattiga och sjuka. Men när de heliga lämnade staden trakasserade pöbeln dem och plundrade deras hem och vagnar. En pöbel intog templet, vandaliserade det och hånade de heliga när de flydde till lägren på andra sidan floden.28
När Brigham fick vetskap om flyktingarnas desperata läge skickade han ett brev till kyrkans ledare och påminde dem om det förbund de hade slutit i Nauvoo om att hjälpa de fattiga och hjälpa alla heliga som ville bege sig västerut.
”Dessa stackars bröder och systrar, änkor och föräldralösa, sjuka och utblottade, ligger nu på Mississippiflodens västra strand”, meddelade han. ”Detta är en handlingens dag. Låt elden i det förbund som ni ingått i Herrens hus brinna i era hjärtan som osläckbara lågor.”29
Även om de heliga i Winter Quarters hade skickat tjugo undsättningsvagnar till Nauvoo två veckor tidigare och bara kunde undvara en liten del mat och förnödenheter, skickade de och närliggande bosättningar ytterligare vagnar, oxspann, mat och andra förnödenheter tillbaka till Nauvoo. Newel Whitney, kyrkans presiderande biskop, köpte också mjöl åt de utarmade heliga.30
När hjälptrupperna nådde flyktingarna var många av de heliga där febriga, dåligt utrustade för kallt väder och utsvultna. Medan de heliga förberedde sig för att bege sig till Missouri-floden såg de en flock vaktlar som fyllde himlen och landade på och runt deras vagnar. Män och pojkar skyndade efter fåglarna och fångade dem med händerna. Många mindes hur Gud också hade sänt vaktlar till Mose och Israels barn i nödens stund.
”Den här morgonen fick vi ett direkt tecken på Guds barmhärtighet och godhet”, skrev Thomas Bullock, en kyrkans kamrer, i sin dagbok. ”Bröderna och systrarna prisade Gud och lovade hans namn för att det som utgjutits över Israels barn i öknen nu manifesteras för oss under vår förföljelse.”
”Varje man, kvinna och barn fick vaktel att äta till middag”, skrev Thomas.31
Samtidigt, hundratals mil bort på atollen Anaa i Stilla havet, talade en bärare av aronska prästadömet som hette Tamanehune under en konferens för över åtta hundra sista dagars heliga. ”Ett brev bör skickas till kyrkan i Amerika”, föreslog han, ”med begäran om att omedelbart skicka hit allt från fem till etthundra äldster.” Ariipaea, medlem i kyrkan och lokal ledare i byn, stödde förslaget och de heliga från Söderhavet räckte upp handen till bifall.32
Addison Pratt som presiderade vid mötet instämde helhjärtat med Tamanehune. Under de föregående tre åren hade Addison och Benjamin Grouard döpt över tusen personer. Men under den tiden hade de bara fått ett enda brev från någon av de tolv och i det gavs inga instruktioner om att återvända hem.33
Under de sex månaderna efter att brevet hade kommit hade de båda missionärerna inte hört något mer från familj, vänner eller kyrkans ledare. Närhelst en dagstidning kom till ön sökte de nyheter om de heliga på dess sidor. En tidning de läste hävdade att hälften av de heliga i Nauvoo hade blivit massakrerade medan resten hade tvingats fly till Kalifornien.34
Angelägen att få veta vad som hänt Louisa och hans döttrar, beslutade sig Addison för att återvända till USA. ”Att få veta sanningen, även om den är hemsk”, sa han sig, ”är bättre än att förbli i ovisshet och oro.”35
Addisons vänner Nabota och Telii, den man och hustru som hade verkat tillsammans med honom på Anaa, bestämde sig för att återvända till Tubuai där Telii var en älskad andlig lärare bland de andra kvinnorna i kyrkan. Benjamin planerade att stanna kvar på öarna för att leda missionen.36
När de heliga i Stillahavsområdet fick höra att Addison skulle resa, uppmanade de honom att komma tillbaka snabbt och att ta med sig fler missionärer. Eftersom Addison redan planerade att återvända till öarna med Louisa och deras döttrar, förutsatt att de fortfarande levde, gick han villigt med på det.37
När kallare väder svepte in över Winter Quarters bad Brigham ofta om att få veta hur han skulle förbereda kyrkan för färden bortom Klippiga bergen. Efter nästan ett år på pionjärleden hade han lärt sig att det var avgörande för de heligas framgång att organisera och utrusta dem för vägen som låg framför dem. Men bakslag efter bakslag hade också visat honom hur viktigt det var att lita på Herren och följa hans vägledning. Liksom under Josephs livstid var det bara Herren som kunde leda sin kyrka.
Strax efter att det nya året hade inletts kände Brigham hur Herren öppnade hans sinne för nytt ljus och ny kunskap. Under ett möte med högrådet och de tolv den 14 januari 1847 började han skriva ner en uppenbarelse från Herren till de heliga. Innan Brigham gick till sängs gav Herren honom ytterligare instruktioner inför den kommande färden. Brigham tog fram den påbörjade uppenbarelsen och fortsatte nedteckna Herrens vägledning till de heliga.39
Dagen därpå visade Brigham uppenbarelsen för de tolv. Den fick namnet ”Herrens ord och vilja” och den betonade behovet av att organisera de heliga i kompanier under ledarskap av apostlarna. I uppenbarelsen befallde Herren de heliga att sörja för sina egna behov såväl som att arbeta tillsammans på färden med att ta hand om änkor, föräldralösa barn och familjerna tillhörande Mormonbataljonens medlemmar.
”Låt var och en bruka allt sitt inflytande och alla sina ägodelar till att föra detta folk till den plats där Herren skall upprätta en Sions stav”, var en uppmaning i uppenbarelsen. ”Och om ni gör detta med ett rent hjärta, i all trofasthet, skall ni bli välsignade.”40
Herren befallde också sitt folk att omvända och ödmjuka sig, behandla varandra vänligt och upphöra med dryckenskap och ont tal. Hans ord framfördes som ett förbund som uppmanade de heliga att ”vandra enligt … alla förordningar” och hålla de löften som de gett i Nauvoo tempel.41
”Jag är Herren er Gud, ja, era fäders Gud, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud”, förkunnade han. ”Jag är den som förde Israels barn ut ur Egyptens land, och min arm är utsträckt i de sista dagarna.”
Liksom de forntida israeliterna skulle de heliga prisa Herren och åkalla hans namn i tider av nöd. De skulle sjunga och dansa med en bön av tacksamhet i sina hjärtan. De skulle inte frukta framtiden utan lita på honom och uthärda sina lidanden.
”Mitt folk måste prövas i allt”, sa Herren, ”så att de kan bli redo att ta emot den härlighet jag har för dem, nämligen Sions härlighet.”42
Under resten av vintern fortsatte apostlarna att söka uppenbarelse medan de gjorde förberedelser för att skicka vagnstågen över Klippiga bergen. Under deras ledning skulle en liten förtrupp lämna Winter Quarters på våren, ta sig över bergen och upprätta en ny samlingsplats för de heliga. För att lyda Herrens befallning och uppfylla profetiorna skulle de resa ett baner för nationerna och börja bygga ett tempel. Större kompanier som främst bestod av familjer skulle följa strax efter dem och lyda Herrens ord och vilja på sin färd.48
Innan de tolv apostlarnas kvorum och de femtios råd lämnade Nauvoo hade de funderat på att bosätta sig i Saltsjödalen eller i Bear River-dalen längre norrut. Båda dalarna låg på andra sidan Klippiga bergen och rapporterna om dem var lovande.49 Brigham hade i en syn sett den plats där de heliga skulle bosätta sig, men han hade bara en vag känsla av var de skulle finna den. Men han bad att Gud skulle vägleda honom och förtruppen till rätt samlingsplats för kyrkan.50
På eftermiddagen den 16 april 1847 påbörjade förtruppen sin färd i det kalla och mulna vädret. ”Vi har för avsikt att öppna upp vägen till frälsning för alla uppriktiga människor från alla nationer, eller också offra allt vi förfogar över”, förkunnade apostlarna i ett avskedsbrev till de heliga i Winter Quarters. ”I Israels Guds namn ska vi segra eller också dö i försöket.”53