Kunde jag känna Anden i mitt stökiga hus?

Amber Weston

Jag trodde aldrig att Anden kunde bo i mitt stökiga hem. Men jag hade fel.

Författaren bor i Utah, USA.

Jag bar en bricka med mat, lagad av min svärmor, in i ett stökigt och dammigt hem. Dess enda invånare satt där hon alltid satt, i en stor fåtölj vänd så hon kunde se ut genom fönstret. Hennes svullna ben var utsträckta framför henne, och hennes käpp som hon använde med stor svårighet stod lutad mot ena armen. Hon log när hon såg mig, tackade mig för maten och frågade ursäktande vem jag var. När jag satt bredvid henne och lyssnade på hennes berättelser fylldes jag med värme och frid.

Tre år senare satt jag på golvet med mina två små barn. Jag gungade dem på knäna och sjöng en visa om kapplöpningshästar. Bara någon meter bort var köket i oordning och leksaker var utspridda över golvet. Jag kände plötsligt Andens försäkran att jag var just där jag behövde vara. Värme och frid genomströmmade min själ, fyllde dess slitna kanter och gav energi där ingen fanns.

Ytterligare två år senare låg jag på min säng. En hög tvätt syntes på golvet och en mängd papper låg och skräpade på skrivbordet till vänster om mig medan jag matade min nyfödde son för fjärde gången den natten. Jag drog med fingertopparna längs hans långa ögonfransar, kände på hans mjuka, skalliga hjässa och kände mig glad när fingrar kröktes kring spetsen på min tröja. Jag var så fylld av värme och frid att det inte gjorde mig något att ibland vara vaken tre på morgonen.

Vid alla de här tre tillfällena var den Helige Anden med mig och talade om för mig att jag var på rätt plats och gjorde det rätta, och varje gång var jag i ett stökigt hem.

Jag minns fortfarande chocken jag kände första gången jag gjorde den kopplingen och började omvärdera mina upplevelser. Jag hade ju alltid tänkt under min uppväxt att den Helige Anden inte bor på orena platser så jag antog att det också gällde smutsiga hem. Och de här tankarna åtföljdes nästan alltid av ett skriftställe. Vi läser i 1 Nephi 10:21 att ”inget orent kan vistas hos Gud”. Och Herren säger till oss i Läran och förbunden 88:124: ”Upphör att vara lata [och] upphör att vara orena.”

Det ironiska i det här är att jag missade de här skriftställenas djupare innebörd – vikten av att hålla vårt personliga tempel, vårt sinne och vår kropp, rena – och i stället gick rakt på den fysiska betydelsen. Jag hade på något sätt lärt mig av allt det här att mitt värde som ung hustru och mor var helt beroende av hur städat och rent mitt hem var, och verkan av den uppfattningen var förödande.

Jag var förlamad av rädsla när mitt hem inte var i perfekt ordning. Ofta lyssnade jag inte efter Andens viskningar eftersom jag såg mig om i min lägenhet och tänkte: ”Nej, det är omöjligt för Anden att bo här.”

Jag minns inte exakt i vilket ögonblick jag insåg att jag kunde känna Anden i ett hem som var långt ifrån lika rent som ett tempel. Men jag minns när jag insåg att Herren med sin oändliga förmåga till medkänsla och empati såg mina ofullkomliga försök, tog emot dem och ändå sände mig den andliga gemenskap jag så förtvivlat väl behövde. Han kräver inte att jag är fullkomlig just nu. Han vill bara att jag gör mitt bästa.

Det hände inte på en gång, men långsamt släppte jag taget om det som äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum kallade ”giftig perfektionism” (se ”Var alltså fullkomliga – till slut”, Liahona, nov. 2017, s. 42). Jag har börjat tillåta mig själv att tro att jag kan ha den Helige Anden hos mig även om jag inte orkar vara uppe hela nätterna med en bebis som håller på att få tänder och hålla jämna steg med tvätten. I stället ser jag till att göra så gott jag kan, och jag tar emot det min himmelske Fader ger mig tillbaka. Jag har inte gett upp på att bli en bättre husmor. Jag säger bara ja till den nåd och inspiration Herren så länge har försökt ge mig. När jag håller mig andligt ren och gör det Herren ber mig göra, kommer den Helige Anden, stökigt hem eller inte.