Hiss-samarier
Illustration Anna Godeassi
När en familj i min församling lade ut bilder på Facebook om när de satt fast i en hiss i två timmar, betydde händelsen inget för mig. Inte förrän jag själv fastnade i en hiss.
Jag hade lämnat mobilen hemma så jag bankade på hissdörrarna och ropade på hjälp. Jag bad också. Snart hörde flera unga män mig och ringde på hjälp – som goda samarier. Sedan sa de att de bodde i lägenhet nummer 38 och skojade om att jag skulle komma över med mat när jag blev utsläppt för att visa min tacksamhet.
De gick och jag hade svårt att lugna ner mig. Tänk om det inte kom någon reparatör! Jag bad igen. Jag visste att min man snart skulle komma hem från arbetet och inte veta var jag var.
Jag började banka igen. I springan mellan hissdörrarna kunde jag se personer gå förbi. Jag ropade på dem och frågade om de kunde ringa min man och berätta för honom om situationen. De gjorde det och jag kunde lugna ner mig. Min man visste om det och han skulle se till att jag inte blev kvar.
Jag satt fast i hissen i omkring en timme. Till slut kom en reparatör och befriade mig. Han sa att hissen hade fastnat, så han var tvungen att klättra upp i hisschaktet för att få hissen att fungera igen. Jag tackade honom för hjälpen.
Senare samma dag gick jag och tackade mina grannar i lägenhet nummer 38. Jag gav dem lite hemlagad mat. De sa att de bara hade skojat om maten, men jag var glad att kunna tacka dem. När jag ser tillbaka på den här upplevelsen vet jag nu vad familjen i min församling gick igenom, och jag är tacksam mot dem som inte gick förbi utan stannade för att hjälpa mig.
De kanske inte visste det, men de följde Frälsarens exempel. Han gick inte förbi oss eller lämnade oss. Han gav sitt liv så att vi kan frälsas från fysisk och andlig död. Därför ska jag försöka följa hans exempel och aldrig gå förbi någon som behöver hjälp. Jag är tacksam för den här upplevelsen som oväntat har gett mig en större uppskattning för Herren och hans välsignelser.