En tvättpåse full av kärlek
Illustration John Kachik
Mitt beslut att bli en sista dagars helig var svårt för min familj att acceptera. När jag berättade att jag skulle verka som heltidsmissionär utan betalning förstod inte alla hur eller ens varför jag ville åka. Mina föräldrar ville dela min entusiasm, men de hade svårt att se mig ”ge upp” religionen som de hade fostrat mig i.
När jag fick min missionskallelse till Hondurasmissionen Tegucigalpa fanns det också en checklista med saker som jag behövde ha med mig. Mamma lade märke till att en av sakerna på listan var en tvättpåse. Det var något hon kunde förstå! Hon köpte genast en bit grovt jeanstyg och sydde en enkel, funktionell tvättpåse – med kärlek. Det var en gåva som skulle gå vidare.
Tvättpåsen följde med mig till missionärsskolan och sedan till Honduras. Den reste med mig från den ena lilla byn till den andra, och mattades bit för bit från mörkblått till ljusblått, på samma sätt som en par jeans blir ens bästa och sitter perfekt. I slutet av missionen gav jag bort de flesta av mina kläder till en speciell familj som jag hade lärt mig älska, men jag behöll tvättpåsen. Mamma hade gjort den bara till mig fastän hon inte förstod vad en mission innebar.
Nästan 30 år senare fick vår son sin missionskallelse till Kalifornienmissionen Carlsbad, tillsammans med en checklista över saker som han behövde. Vi läste den tillsammans och när vi kom till ”tvättpåse” hämtade vi påsen som mamma hade sytt åt mig. Den var ännu mer blekt vid det laget, men den följde med till Kalifornien.
Några år senare kallades min dotter att verka i Ohiomissionen Cleveland, och tvättpåsen följde med henne dit. När hon kom tillbaka var den lite mer nött men utan några större skavanker.
Tvättpåsen påminner mig om att vissa saker, som det man lär sig under en mission och av att visa kärlek till andra – som mamma visade mig – kan välsigna oss om och om igen. Det har blivit en del av en familjetradition av missionstjänst som jag hoppas aldrig blir utsliten.